Barnen känner sig oönskade!

Barnens pappa visste mycket väl om mina kroniska sjukdomar (och att jag med tiden blir sämre av dessa) när vi träffades. Läkarna avrådde oss från barn men vi valde att skaffa dem då han försäkrade att alltid ta hand om dem oavsett var som hände mellan oss eller med mig.

Jag inser nu att det var fel och själviskt. Men barnen finns redan. Jag älskar dem över allt, men de dagar jag knappt kan gå så kan jag inte heller köra bil dvs ta dem till skolan. Så ser det ut. Det handlar inte om att inte vilja, utpressning eller att hålla kvar mitt ex utan är ett faktum.

Och som nämnt ovan, kommunen säger blankt nej till hjälp när det finns en pappa med i bilden som bor i närheten och är fullt frisk.

Inte lätt detta, men visst borde pappan hjälpa till med körning om han lovat detta. Men det är inte nåt som hans nya borde åläggas om han nu gör det . Gemensamt firande typ "Tomten är far till alla barnen" är väl lite överdrivet.

Jag tycker att han är ett riktigt praktsvin som sviker sina barn. Har dom pratat med sin pappa om det här?

Förstår också att du känner dig besviken över att han inte håller vad han en gång i tiden lovat men jag tycker att du måste se till att lösa det här själv utan honom ändå. Vänner mor/farföräldrar? Bli självständig och få lite jävlar anamma för dig själv och för dina barns skull. Det kan låta hårt men att vädja till honom om dina krämpor är något jag tycker att du ska sluta upp med, han är säkert den typen av tölp som föraktar dig och har tröttnat på att du ?alltid har ont? och han gnäller antagligen om det till sin nya kvinna och omgivning. Det är så det brukar vara när någon inte längre älskar en så ge honom inte det, ge honom långfingret och det gör du om du löser barnens resor själv.

Barnens pappa visste mycket väl om mina kroniska sjukdomar (och att jag med tiden blir sämre av dessa) när vi träffades. Läkarna avrådde oss från barn men vi valde att skaffa dem då han försäkrade att alltid ta hand om dem oavsett var som hände mellan oss eller med mig.

Jag inser nu att det var fel och själviskt. Men barnen finns redan. Jag älskar dem över allt, men de dagar jag knappt kan gå så kan jag inte heller köra bil dvs ta dem till skolan. Så ser det ut. Det handlar inte om att inte vilja, utpressning eller att hålla kvar mitt ex utan är ett faktum.

Och som nämnt ovan, kommunen säger blankt nej till hjälp när det finns en pappa med i bilden som bor i närheten och är fullt frisk.

Oj, blev en kopia på föregående svar! Inte meningen.

Jag har en stöttande familj som älskar barnen, men de finns 30 mil bort.

Likaså nära vänner. Här har jag mest haft kontakt med barnens pappas familj och hans vänner och står därmed rätt ensam nu. Bra kollegor på jobb, men inte så att jag kan be dem om hjälp med barnen direkt.

Min nya är underbar med barnen och vill hjälpa mig, men svårt när han bor och arbetar i en annan stad.

Min fråga är väl främst hur jag bör agera för att kunna få stöd från tex kommunen när barnens pappa inte vill. Och är samtidigt orolig att han ska säga att jag får hela vårdnaden så kan jag ha rätt till stöd från kommunen = barnen förlorar honom helt och det vill jag inte att de ska göra. (Om jag enbart tänkte på mitt eget bästa så vore det önskvärt att det blev så, men det skulle göra barnen så stor skada och är det sista jag önskar dem).

Vet inte varför jag tolkas som ?needy? av mina inlägg, men kan garantera att så inte är fallet! Jag klagar i princip aldrig över mina sjukdomar - vilket kanske är till min nackdel när det gäller andras förståelse. Och om något så är det barnens pappa som hör av sig om saker som att ?låna diskmedel?, ?ena barnet har ingen höstjacka för han har inte hunnit köpa?, ?andra barnen har utslag som behöver tittas på av läkare? osv.

DET anser jag är ansvar som ligger hos den förälder de är hos. Men hjälper såklart till med sånt då jag aldrig vill att barnen ska komma i kläm, behöva frysa, må dåligt osv.

Däremot om någon av oss är sjuk så bör det ligga i den andras intresse att barnen får det de behöver. Jag blir inlagd några ggr/år är och att barnen då inte kan få vara hos sin pappa - som borde vara deras andra trygghet i tillvaron är inte okej enligt mig. Istället ska en person de knappt känner bo här med dem tills jag är hemma igen. Att tro att det handlar om att bara ?växa upp och ta ansvar? är långt ifrån verkligheten. Jag hade hellre varit frisk och klarat av allt själv.

Det låter som att du behöver bygga upp ditt egna nätverk så att du inte är så beroende av din exmake. Många skilda klipper helt ansvaret vid vv, rätt eller fel men så fungerar det ofta i praktiken.

Hur är det med föräldrarna till barnens klasskompisar och kompisar på fritidsaktiviteterna? Har du god kontakt med dem? Har ni FB-grupper för fritidsaktiviteterna?

Börja med att prata med de föräldrar i klassen som bor närmast er. Förklara situationen och fråga om de kan hjälpa till med att hjälpa barnen till skolan om det skulle behövas.

Gör sen samma sak för de olika fritidsaktiviteterna. Människor är ofta snälla och hjälpsamma bara de har möjlighet.

Fortfarande, nej. Oavsett vad du säger eller tycker eller whatever. 
Vad jag sa var inte min åsikt, utan vad som finns i lagen. Och anledningen till att jag säger det är för att jag VET det på grund av att jag har ett arbete som kräver att jag har kunskap om ämnet.

Så, en gång till. Barnen ska komma till skolan eftersom de har skolplikt. Det spelar ingen som helst roll att vårdnadshavare har "ansvaret varannan vecka" eftersom bara det faktum att de ÄR VÅRDNADSHAVARE gör att de ständigt har ansvaret för att barnen ska komma till skolan. Skolan och lagen skiter fullkomligt i vad du som förälder/vårdnadshavare tycker att du kommit överens om med ditt ex, för kommer inte barnet till skolan så spelar det ingen roll var barnet bor den veckan. 
Båda vårdnadshavarna är lika ansvariga för att barnet eller barnen kommer till skolan, oavsett vilken vecka det är.
Att blanda in "du går inte hem till exet för att...." är bara löjligt, för skolplikten är enligt lag, resten är bara blaj och ordbajs för att du ska få fram din åsikt som fakta, vilket den inte är.

På samma sätt fungerar det om en elev i skolan blir sjuk eller gör illa sig under skoldagen. Man ringer först till en vårdnadshavare, sen till den andra vårdnadshavaren. Kanske har man en sambo eller maka/make som man vill ha in som nummer två på "sin" vecka, och visst ringer man vederbörande då, men bara för att det är "fel vecka" så är det inte så att man slipper undan sitt ansvar.

Och ja, det finns konsekvenser som kickar in om man fortfarande tror att man står över lagen. Jag har varit med om vårdnadshavare som vägrat hämta magsjuka barn för att det inte är "deras vecka" och då ringer man socialjouren istället. Du kan själv räkna ut vad som händer efter det.

Va??? Ringer du till soc för den skitsaken?
Snälla säg att du ringer "rätt" förälder först iallafall!

Se till att få hela vårdnaden. Vill han inte ha barnen vill han inte, oavsett. Annars slutar det ju till slut med att ni båda kommer forlora vårdnaden om inte barnen kommer iväg till skolan.