Barnen känner sig oönskade!

Barnen har aldrig missat skolan hittills pga mig, men det kommer tyvärr bli så ibland framöver då de inte kan ta sig dit själva och jag vissa dagar skulle utsätta dem för livsfara genom att ge mig ut i trafiken med dem. Jag har en bra dialog med deras lärare och de vet om hur det ser ut.

Vi har haft samtal med kommunen som var tydliga med att om det finns två föräldrar och den ena inte klarar av sina 50 % så är det den andra förälderns ansvar att ta större del. De kommer inte erbjuda mig hjälp så länge deras pappa är fullt frisk och skulle ha möjlighet att sköta de delar som jag har svårt att klara.

Jag hade gärna flyttat ?hem? och det är inte omöjligt sett till jobb och bostad, men jag vill inte skilja barnen från sin pappa. Han har alltid varit närvarande och haft en fin relation till dem. Min önskan är att de ska återfå den och att de ska må lika bra hos honom som hos mig.

Det är säkert smärtsamt för deras pappa att barnen inte trivs hos honom. Och påfrestande för hans nya. Men det är inte roligt från min sida heller.

Jag vill inte behöva hjälp eller vara orolig för att inte klara av vardagen. Jag vill inte lämna barnen hos honom när de gråter och säger att pappa konstant är arg på dem och inte vill ha dem där. Jag vill att de ska ha sin pappa och känna sig älskade av honom.

Anser inte att jag utpressar deras pappa, men så kanske andra kan se det. Men för att vara tydlig så har jag inte hotat med att de kommer missa skolan om han inte kör dem utan som svar på att han meddelade att han inte kommer vara behjälplig konstaterade jag att ?okej, det är tråkigt att vi inte kan hitta ett sätt att lösa det (jag föreslog att jag tex kunde ta en dag extra i utbyte mot att han hämtade/lämnade någon dag under min vecka), men att jag skulle göra mitt yttersta för att få ihop det ändå. Och att det skulle kunna bli så att jag vissa dagar inte kunde köra dem.

Inte som ett hot, utan för att jag tycker det är bra att han vet varför om det kommer ett meddelande från skolan om frånvaro första lektionen ibland när de är hos mig.

Barnens pappa visste mycket väl om mina kroniska sjukdomar (och att jag med tiden blir sämre av dessa) när vi träffades. Läkarna avrådde oss från barn men vi valde att skaffa dem då han försäkrade att alltid ta hand om dem oavsett var som hände mellan oss eller med mig.

Jag inser nu att det var fel och själviskt. Men barnen finns redan. Jag älskar dem över allt, men de dagar jag knappt kan gå så kan jag inte heller köra bil dvs ta dem till skolan. Så ser det ut. Det handlar inte om att inte vilja, utpressning eller att hålla kvar mitt ex utan är ett faktum.

Och som nämnt ovan, kommunen säger blankt nej till hjälp när det finns en pappa med i bilden som bor i närheten och är fullt frisk.

Barnens pappa visste mycket väl om mina kroniska sjukdomar (och att jag med tiden blir sämre av dessa) när vi träffades. Läkarna avrådde oss från barn men vi valde att skaffa dem då han försäkrade att alltid ta hand om dem oavsett var som hände mellan oss eller med mig.

Jag inser nu att det var fel och själviskt. Men barnen finns redan. Jag älskar dem över allt, men de dagar jag knappt kan gå så kan jag inte heller köra bil dvs ta dem till skolan. Så ser det ut. Det handlar inte om att inte vilja, utpressning eller att hålla kvar mitt ex utan är ett faktum.

Och som nämnt ovan, kommunen säger blankt nej till hjälp när det finns en pappa med i bilden som bor i närheten och är fullt frisk.

Oj, blev en kopia på föregående svar! Inte meningen.

Jag har en stöttande familj som älskar barnen, men de finns 30 mil bort.

Likaså nära vänner. Här har jag mest haft kontakt med barnens pappas familj och hans vänner och står därmed rätt ensam nu. Bra kollegor på jobb, men inte så att jag kan be dem om hjälp med barnen direkt.

Min nya är underbar med barnen och vill hjälpa mig, men svårt när han bor och arbetar i en annan stad.

Min fråga är väl främst hur jag bör agera för att kunna få stöd från tex kommunen när barnens pappa inte vill. Och är samtidigt orolig att han ska säga att jag får hela vårdnaden så kan jag ha rätt till stöd från kommunen = barnen förlorar honom helt och det vill jag inte att de ska göra. (Om jag enbart tänkte på mitt eget bästa så vore det önskvärt att det blev så, men det skulle göra barnen så stor skada och är det sista jag önskar dem).

Vet inte varför jag tolkas som ?needy? av mina inlägg, men kan garantera att så inte är fallet! Jag klagar i princip aldrig över mina sjukdomar - vilket kanske är till min nackdel när det gäller andras förståelse. Och om något så är det barnens pappa som hör av sig om saker som att ?låna diskmedel?, ?ena barnet har ingen höstjacka för han har inte hunnit köpa?, ?andra barnen har utslag som behöver tittas på av läkare? osv.

DET anser jag är ansvar som ligger hos den förälder de är hos. Men hjälper såklart till med sånt då jag aldrig vill att barnen ska komma i kläm, behöva frysa, må dåligt osv.

Däremot om någon av oss är sjuk så bör det ligga i den andras intresse att barnen får det de behöver. Jag blir inlagd några ggr/år är och att barnen då inte kan få vara hos sin pappa - som borde vara deras andra trygghet i tillvaron är inte okej enligt mig. Istället ska en person de knappt känner bo här med dem tills jag är hemma igen. Att tro att det handlar om att bara ?växa upp och ta ansvar? är långt ifrån verkligheten. Jag hade hellre varit frisk och klarat av allt själv.

Uppdatering från mig:

Efter att ha försökt lösa situationen bad jag tillslut familjerätten om hjälp. Barnens pappa var på dessa möten väldigt tillmötesgående och sa sig vilja vara med barnen så mycket som möjligt och gärna ta dem lite extra för att avlasta mig.

Tyvärr var det inget som sedan hände.

Barnen började signalera om ännu större vantrivsel hos sin pappa. Och berättade om hur de fick höra av både honom och hans nya hur dumma och elaka de är. Att de bara ska hålls sig undan, hålla käften och att de bara är i vägen.

Tillslut vägrade de alls gå dit.

Vid nytt samtal med familjerätten påtalade jag detta och föreslog ensam vårdnad som en lösning. Det borde jag aldrig gjort. Resultatet blev att barnens pappa ansåg sig kränkt och illa behandlad av mig och vände sin familj + gemensamma vänner mot mig. Familjerätten gick på hans linje och försvarade beteendet mot barnen med att som pappa är det ofta en större utmaning att ta hand om barn och att stress tex på jobbet kan göra att man inte har det tålamod man borde med sina barn, men rätten att ha dem kvarstår.

För att det ska fungera har jag nu noll kontakt med barnens pappa. Min vecka sköter jag allt och informerar inte honom längre om något (enligt hans önskan). Samma gäller hans veckor. Men det känns hemskt att veta att barnen vantrivs och jag inte kan/får finnas där för dem. Att hans rätt till sina barn går före deras rätt till en trygg och varm hemmiljö.

Barnen är 8 respektive 11 år, så de är inte jättesmå - men fortfarande barn i behov av omsorg.

Jag har faktiskt testat några av de tips jag fått ovan, som att påtala min oro för barnen för hans familj. Men hans version är ju att jag försöker vända barnen mot honom och hittar på detta = hans familj har helt tagit avstånd från mig.

Så nu står jag ensam i den stad jag bosatte mig i för hans skull och har ingen att be om hjälp vid behov. Oftast får jag ihop det, men det känns inte bra alls att om något händer mig finns ingen som jan vara behjälplig.

Exempel på vad som kunde hända:

Yngsta barnet ringer mig och gråter hysteriskt. Gömd i en garderob. Och vill hem till mig för att pappa är arg och skriker.

Jag får ont i magen av oro och ringer upp pappan. Han svarar att han vet vad jag tycker och att han inte är villig att diskutera med mig och lägger på.

Senare låter mig hans nya få veta att jag inte har rätt att lägga mig i eller kritisera hans föräldraskap. Att han (och hon) är arga på barnen är för att de är elaka och ouppfostrade.

En bild jag inte alls delar. Tvärtom.

Såklart vill man inte se sina egna barn som dåliga på något sätt... Och jag vet att de inte alltid är perfekta små änglar. Men de är inte elaka eller ohyfsade på något sätt.

Nu har vi som sagt ingen kontakt alls. Men min klump i magen när barnen ringer och gråter eller vägrar gå dit kvarstår ju.

Har funderat på rättsliga alternativ, men är rädd för den kostnad som det kan innebära och att pga det hamna i underläge då min ekonomi är ganska stram medan hans familj har väldigt gott om pengar.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till längre!

Jag sa precis det flera av er påpekat;

Hade det varit okej om jag som mamma skrikit åt barnen att hålla käften och att de bara förstör allt? De medgav att mammor döms hårdare, att det är så samhället ser ut.

För två dagar sedan vaknade jag klockan 01:30 av att någon bankar frenetiskt på ytterdörren. Blir livrädd och skyndar att öppna - där står min yngsta och skakar av gråt och kyla.

Jag får en chock, frågar var pappa är och vad som hänt?

Han har avvisat hennes försök till närhet och tröst och därför har hon gått hem till mig. Mitt i natten, i mörker och snö.

Jag ringer pappan. Flera gånger men han svarar inte. Klär på mig och följer henne tillbaka. Han öppnar, skäller på henne för att hon gått ut, men släpper in henne.

Jag är tom på ord och går hem helt skakig. Nu efteråt får jag panik över allt som kunde hänt henne. Konstant ont i magen över hur barnen har det. (Pappan vägrar kontakt med mig). Men ingen annan verkar se att det här är ett problem.

VAD SKA JAG TA MIG TILL??

Jag var mest chockad tror jag. Blev väckt och skrämd. När pappan inte svarade på telefon tänkte jag nog att han skulle bli orolig när han vaknade om hon inte var där och sedan arg på mig.

Pengar är absolut inte viktigare än barnen! Men jag är orolig att hamna i underläge när ord står mot ord och förlora dem helt. Jag har ingen möjlighet att betala för juridisk hjälp vilket han har. Så även om jag kan få visst stöd genom hemförsäkringen eller betala för det så har jag inte utrymmet att betala 10-tals tusen för att få den bästa advokaten eller kunna betala för en rättegång om han bedöms ha rätt och jag får stå för bådas kostnader vilket kan bli utfallet.

Det är svårt att se klart och agera rätt när man är mitt uppe i något. Men jag har nu fått uppbackning från skolan och i och med det tog familjerätten mig på allvar denna gång. De kommer nu att kalla oss båda för att reda ut situationen.

Så jag hoppas att det kommer ge resultat och att barnens pappa inte kan prata sig ur det lika lätt som tidigare genom att skylla på trötthet eller annat.

Jag har fått infon nu att jag borde agerat som du skrev och inte gått tillbaka med barnet. Men sent att göra något åt nu. Däremot kontaktade jag soc dagen efter när barnens pappa inte hört av sig och förklarat sig. De kallade oss till möte och pappan är nu arg på mig och menar att jag förstör för barnen genom mitt agerande och är självisk. Vet varken ut eller in längre :(