• Anonym (Förtvivlad mamma)

    Barnen känner sig oönskade!

    Bakgrund: Jag och barnens pappa separerade som vänner och har båda träffat någon ny. Min förhoppning var att vi skulle kunna umgås allihopa och ses t ex när barnen fyller år. Min nya (som inte bor i samma stad) är helt öppen för detta, förstår att barnens bästa alltid går först och tycker bra om barnens pappa.


    Dessvärre är barnens pappa och hans nya av en annan uppfattning. Det började med att barnen påtalade att de kände att hon inte tyckte om dem, att de inte kände sig välkomna och helst inte ville träffa henne och hennes barn mer. Jag pratade såklart med deras pappa som menade att så inte alls var fallet. Men han var också väldigt tydlig med att det inte fanns någon anledning att jag fick träffa den nya och att det inte fanns någon anledning att göra saker ihop. 


    (Vid det enda tillfälle jag träffat henne gjorde hon klart att jag inte var önskvärd genom ett mycket kort sätt och sura blickar. Ungefär detsamma som barnen beskrivit att de upplever).


    Han började också dra sig undan från all kontakt med mig och avsäga sig all information om barnen när de är hos mig. Till saken hör att jag pga sjukdom vissa dagar är i behov av viss praktisk hjälp - som att ta barnen till skolan - vilket han sagt tidigare att han alltid kommer ställa upp och hjälpa till med. Detta då jag lämnade familj och vänner och flyttade 30 mil för hans skull (det var redan innan vi skaffade barnen) och inte har någon annan att vända mig till. Ber aldrig om hjälp med något annat än barnen och när jag gör det så rör det sig om enstaka gånger/vecka. 


    Jag har sagt till honom nu att jag helt enkelt får försöka klara det så bra som möjligt själv och alltid kommer göra mitt yttersta, men att det kommer innebära att barnen vissa dagar inte kommer iväg till skolan eller aktiviteter för att min kropp strejkar. 


    Jag är så ledsen över att han verkar sumpar relationen till sina barn genom att ignorera deras känslor. Barnen vet och ser att jag kämpar för att klara av vardagen och påpekar (utöver att de ogillar hans nya), att deras pappa har blivit "elak" mot mig.


    Vet inte vad jag ska göra. Har fram tills nu försökt vara positiv gentemot barnen och påtala hur mycket deras pappa älskar dem och att han alltid kommer lyssna om de påtalar vad de känner. Men jag orkar inte mer. Det är som en kniv i hjärtat varje gång de uttrycker att de inte längre tycker om sin pappa och att de känner att hans nya önskar att de inte fanns. Vill inte att de ska behöva vara hos honom om de känner så, men vill samtidigt att de ska ha en relation med sin pappa och jag skulle dessutom omöjligt klara av att ta hand om dem på heltid. 


    Vad ska jag göra? 


     


     

  • Svar på tråden Barnen känner sig oönskade!
  • Olivera

    Det händer ju tex att en förälder blir svårt sjuk, inlagd i veckor eller månader. Ska den andra föräldern då enbart ta ?sina veckor? och i övrigt den sjuka föräldern ordna barnvakt sina veckor? Det låter inte vidare barnfokuserat...

  • Anonym (H)
    Anonym (Förtvivlad mamma) skrev 2021-01-29 16:52:47 följande:

    Uppdatering från mig:

    Efter att ha försökt lösa situationen bad jag tillslut familjerätten om hjälp. Barnens pappa var på dessa möten väldigt tillmötesgående och sa sig vilja vara med barnen så mycket som möjligt och gärna ta dem lite extra för att avlasta mig.

    Tyvärr var det inget som sedan hände.

    Barnen började signalera om ännu större vantrivsel hos sin pappa. Och berättade om hur de fick höra av både honom och hans nya hur dumma och elaka de är. Att de bara ska hålls sig undan, hålla käften och att de bara är i vägen.

    Tillslut vägrade de alls gå dit.

    Vid nytt samtal med familjerätten påtalade jag detta och föreslog ensam vårdnad som en lösning. Det borde jag aldrig gjort. Resultatet blev att barnens pappa ansåg sig kränkt och illa behandlad av mig och vände sin familj + gemensamma vänner mot mig. Familjerätten gick på hans linje och försvarade beteendet mot barnen med att som pappa är det ofta en större utmaning att ta hand om barn och att stress tex på jobbet kan göra att man inte har det tålamod man borde med sina barn, men rätten att ha dem kvarstår.

    För att det ska fungera har jag nu noll kontakt med barnens pappa. Min vecka sköter jag allt och informerar inte honom längre om något (enligt hans önskan). Samma gäller hans veckor. Men det känns hemskt att veta att barnen vantrivs och jag inte kan/får finnas där för dem. Att hans rätt till sina barn går före deras rätt till en trygg och varm hemmiljö.


    .... som pappa är det ofta en större utmaning att ta hand om barn och att stress tex på jobbet kan göra att man inte har det tålamod man borde med sina barn, men rätten att ha dem kvarstår.

    Vilken idiot! Varifrån kommer hen? 50 - talet?

    Gör en JO-anmälan.

    Man ska inte behandla föräldrar olika baserat på kön.
  • Anonym (Mir)

    Nu ska jag ge ett råd som jag i stort sett aldrig ger.

    Ts, gör en orosanmälan till soc, barnen har det ju uppenbarligen inte bra där. De kan hjälpa dig.

  • Anonym (Förtvivlad mamma)

    Barnen är 8 respektive 11 år, så de är inte jättesmå - men fortfarande barn i behov av omsorg.

    Jag har faktiskt testat några av de tips jag fått ovan, som att påtala min oro för barnen för hans familj. Men hans version är ju att jag försöker vända barnen mot honom och hittar på detta = hans familj har helt tagit avstånd från mig.

    Så nu står jag ensam i den stad jag bosatte mig i för hans skull och har ingen att be om hjälp vid behov. Oftast får jag ihop det, men det känns inte bra alls att om något händer mig finns ingen som jan vara behjälplig.

    Exempel på vad som kunde hända:

    Yngsta barnet ringer mig och gråter hysteriskt. Gömd i en garderob. Och vill hem till mig för att pappa är arg och skriker.

    Jag får ont i magen av oro och ringer upp pappan. Han svarar att han vet vad jag tycker och att han inte är villig att diskutera med mig och lägger på.

    Senare låter mig hans nya få veta att jag inte har rätt att lägga mig i eller kritisera hans föräldraskap. Att han (och hon) är arga på barnen är för att de är elaka och ouppfostrade.

    En bild jag inte alls delar. Tvärtom.

    Såklart vill man inte se sina egna barn som dåliga på något sätt... Och jag vet att de inte alltid är perfekta små änglar. Men de är inte elaka eller ohyfsade på något sätt.

    Nu har vi som sagt ingen kontakt alls. Men min klump i magen när barnen ringer och gråter eller vägrar gå dit kvarstår ju.

    Har funderat på rättsliga alternativ, men är rädd för den kostnad som det kan innebära och att pga det hamna i underläge då min ekonomi är ganska stram medan hans familj har väldigt gott om pengar.

  • GGN
    Anonym (Förtvivlad mamma) skrev 2021-01-30 15:26:18 följande:

    Barnen är 8 respektive 11 år, så de är inte jättesmå - men fortfarande barn i behov av omsorg.

    Jag har faktiskt testat några av de tips jag fått ovan, som att påtala min oro för barnen för hans familj. Men hans version är ju att jag försöker vända barnen mot honom och hittar på detta = hans familj har helt tagit avstånd från mig.

    Så nu står jag ensam i den stad jag bosatte mig i för hans skull och har ingen att be om hjälp vid behov. Oftast får jag ihop det, men det känns inte bra alls att om något händer mig finns ingen som jan vara behjälplig.

    Exempel på vad som kunde hända:

    Yngsta barnet ringer mig och gråter hysteriskt. Gömd i en garderob. Och vill hem till mig för att pappa är arg och skriker.

    Jag får ont i magen av oro och ringer upp pappan. Han svarar att han vet vad jag tycker och att han inte är villig att diskutera med mig och lägger på.

    Senare låter mig hans nya få veta att jag inte har rätt att lägga mig i eller kritisera hans föräldraskap. Att han (och hon) är arga på barnen är för att de är elaka och ouppfostrade.

    En bild jag inte alls delar. Tvärtom.

    Såklart vill man inte se sina egna barn som dåliga på något sätt... Och jag vet att de inte alltid är perfekta små änglar. Men de är inte elaka eller ohyfsade på något sätt.

    Nu har vi som sagt ingen kontakt alls. Men min klump i magen när barnen ringer och gråter eller vägrar gå dit kvarstår ju.

    Har funderat på rättsliga alternativ, men är rädd för den kostnad som det kan innebära och att pga det hamna i underläge då min ekonomi är ganska stram medan hans familj har väldigt gott om pengar.


    Kolla med hemförsäkringen om du har rätt till juridisk hjälp.

    Börja spela in samtal.
  • Ess

    Håller med om att du ska spela in samtalen när barnen ringer dig. 11 åringen borde va mogen nog att själv avgöra om hen vill till pappa eller ej.

    När du har lite bevis för att det inte funkar för barnen där så gör en orosanmälan till Soc.

  • ventilera mera
    Anonym (H) skrev 2021-01-30 08:53:31 följande:
    .... som pappa är det ofta en större utmaning att ta hand om barn och att stress tex på jobbet kan göra att man inte har det tålamod man borde med sina barn, men rätten att ha dem kvarstår.

    Vilken idiot! Varifrån kommer hen? 50 - talet?

    Gör en JO-anmälan.

    Man ska inte behandla föräldrar olika baserat på kön.
    Men ja! Vad i hela helvetet liksom?
    Stenåldern ringde och vill ha tillbaka sina värderingar. 

    Som jag sagt tidigare i den här tråden. Det är möjligt att man har det primära ansvaret varannan vecka och kan slappna av lite den andra veckan. Men man är förälder hela tiden, 100%. Både moraliskt och enligt lagen. 
  • Citronsaft
    Citronsaft skrev 2021-02-01 14:39:39 följande:

    Du har redan skrivit en tråd om detta. Räckte inte alla dom svaren?


    Sorry felpost
Svar på tråden Barnen känner sig oönskade!