Barnen känner sig oönskade!

Barnen är 8 respektive 11 år, så de är inte jättesmå - men fortfarande barn i behov av omsorg.

Jag har faktiskt testat några av de tips jag fått ovan, som att påtala min oro för barnen för hans familj. Men hans version är ju att jag försöker vända barnen mot honom och hittar på detta = hans familj har helt tagit avstånd från mig.

Så nu står jag ensam i den stad jag bosatte mig i för hans skull och har ingen att be om hjälp vid behov. Oftast får jag ihop det, men det känns inte bra alls att om något händer mig finns ingen som jan vara behjälplig.

Exempel på vad som kunde hända:

Yngsta barnet ringer mig och gråter hysteriskt. Gömd i en garderob. Och vill hem till mig för att pappa är arg och skriker.

Jag får ont i magen av oro och ringer upp pappan. Han svarar att han vet vad jag tycker och att han inte är villig att diskutera med mig och lägger på.

Senare låter mig hans nya få veta att jag inte har rätt att lägga mig i eller kritisera hans föräldraskap. Att han (och hon) är arga på barnen är för att de är elaka och ouppfostrade.

En bild jag inte alls delar. Tvärtom.

Såklart vill man inte se sina egna barn som dåliga på något sätt... Och jag vet att de inte alltid är perfekta små änglar. Men de är inte elaka eller ohyfsade på något sätt.

Nu har vi som sagt ingen kontakt alls. Men min klump i magen när barnen ringer och gråter eller vägrar gå dit kvarstår ju.

Har funderat på rättsliga alternativ, men är rädd för den kostnad som det kan innebära och att pga det hamna i underläge då min ekonomi är ganska stram medan hans familj har väldigt gott om pengar.