Barnen känner sig oönskade!

Fast det där stämmer ju inte. Ens egna barn är alltid ett 100% ansvar. Om den ena föräldern inte kan, eller orkar pga dennes förutsättningar så ÄR barnens väl och ve den andres förälderns ansvar, det är inget ansvar som man som normalfungerande föräldrar kan förvänta sig att samhället eller nån annan ska ta. Det är liksom inte en fråga om rättvisa utan om livets realiteter.

Uppdatering från mig:

Efter att ha försökt lösa situationen bad jag tillslut familjerätten om hjälp. Barnens pappa var på dessa möten väldigt tillmötesgående och sa sig vilja vara med barnen så mycket som möjligt och gärna ta dem lite extra för att avlasta mig.

Tyvärr var det inget som sedan hände.

Barnen började signalera om ännu större vantrivsel hos sin pappa. Och berättade om hur de fick höra av både honom och hans nya hur dumma och elaka de är. Att de bara ska hålls sig undan, hålla käften och att de bara är i vägen.

Tillslut vägrade de alls gå dit.

Vid nytt samtal med familjerätten påtalade jag detta och föreslog ensam vårdnad som en lösning. Det borde jag aldrig gjort. Resultatet blev att barnens pappa ansåg sig kränkt och illa behandlad av mig och vände sin familj + gemensamma vänner mot mig. Familjerätten gick på hans linje och försvarade beteendet mot barnen med att som pappa är det ofta en större utmaning att ta hand om barn och att stress tex på jobbet kan göra att man inte har det tålamod man borde med sina barn, men rätten att ha dem kvarstår.

För att det ska fungera har jag nu noll kontakt med barnens pappa. Min vecka sköter jag allt och informerar inte honom längre om något (enligt hans önskan). Samma gäller hans veckor. Men det känns hemskt att veta att barnen vantrivs och jag inte kan/får finnas där för dem. Att hans rätt till sina barn går före deras rätt till en trygg och varm hemmiljö.

.... som pappa är det ofta en större utmaning att ta hand om barn och att stress tex på jobbet kan göra att man inte har det tålamod man borde med sina barn, men rätten att ha dem kvarstår.

Vilken idiot! Varifrån kommer hen? 50 - talet?

Gör en JO-anmälan.

Man ska inte behandla föräldrar olika baserat på kön.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till längre!

Jag sa precis det flera av er påpekat;

Hade det varit okej om jag som mamma skrikit åt barnen att hålla käften och att de bara förstör allt? De medgav att mammor döms hårdare, att det är så samhället ser ut.

För två dagar sedan vaknade jag klockan 01:30 av att någon bankar frenetiskt på ytterdörren. Blir livrädd och skyndar att öppna - där står min yngsta och skakar av gråt och kyla.

Jag får en chock, frågar var pappa är och vad som hänt?

Han har avvisat hennes försök till närhet och tröst och därför har hon gått hem till mig. Mitt i natten, i mörker och snö.

Jag ringer pappan. Flera gånger men han svarar inte. Klär på mig och följer henne tillbaka. Han öppnar, skäller på henne för att hon gått ut, men släpper in henne.

Jag är tom på ord och går hem helt skakig. Nu efteråt får jag panik över allt som kunde hänt henne. Konstant ont i magen över hur barnen har det. (Pappan vägrar kontakt med mig). Men ingen annan verkar se att det här är ett problem.

VAD SKA JAG TA MIG TILL??

VARFÖR gick du tillbaka med barnet? Du är skyldig att ge barnet omsorg även om det är emot vad pappan menar. Du gjorde faktisk fel här. 

Du skulle haft barnet hos dig och du skulle ringt Soc! 

Jag var mest chockad tror jag. Blev väckt och skrämd. När pappan inte svarade på telefon tänkte jag nog att han skulle bli orolig när han vaknade om hon inte var där och sedan arg på mig.

Pengar är absolut inte viktigare än barnen! Men jag är orolig att hamna i underläge när ord står mot ord och förlora dem helt. Jag har ingen möjlighet att betala för juridisk hjälp vilket han har. Så även om jag kan få visst stöd genom hemförsäkringen eller betala för det så har jag inte utrymmet att betala 10-tals tusen för att få den bästa advokaten eller kunna betala för en rättegång om han bedöms ha rätt och jag får stå för bådas kostnader vilket kan bli utfallet.