Skulle ni behålla ett barn som blev till genom en våldtäkt?

Jag skulle förhoppningsvis inte ens veta om att det fanns ett barn, eftersom jag hade sett till att få ett dagen eftre piller. Är inte det rutin vid våldtäkt att få ett dagen efter piller?

Eller menar du om man som kvinna skulle vägra dagen efterpiller och sedan visar det sig att man blev gravid?

Jag skulle förhoppningsvis inte ens veta om att det fanns ett barn, eftersom jag hade sett till att få ett dagen eftre piller. Är inte det rutin vid våldtäkt att få ett dagen efter piller?

Eller menar du om man som kvinna skulle vägra dagen efterpiller och sedan visar det sig att man blev gravid?

Det har säkert funnits massor av kvinnor som blivit våldtagna och sedan gravida. Tänk på hur det går till i krig. Kvinnorna är för fattiga för att kunna betala för en abort/det är kaos efter kriget. När barnet väl är fött så kanske de älskar barnet ändå men hur ska de försörja sig?

Undrar om det finns någon undersökning hur det brukar gå för dessa kvinnor och deras barn. Är de gifta blir de utstötta av sina män, kanske även av sin egen ursrpungsfamilj.

I många fall håller kvinnorna tyst om våldtäkterna, eftersom de anses som en skam för kvinnan.

Men så tycker inte jag att man kan tänka. Jag ger min son allt och jag tror att en stark och självsäker vuxen man ska kunna förstå att han kommer från en ondskefull handling men att det inte definierar honom. Att möta ett barn med kärlek, förståelse och ärlighet är nummer ett och jag tror att vem som är hans pappa kommer vara svårt att ta in men samtidigt handlar det ju också om vad han har att luta sig tillbaka på. Och det är min kärlek.

Ett barn är en vinst, och ingen materiell sådan utan en psykisk. Är det egoistiskt? I så fall är det alltid en egoistisk handling att skaffa barn för föräldrarna/föräldern har ofta baktankar med det (man vill ha sällskap, man vill rädda sitt äktenskap, man vill ha en sysselsättning osv).

Det här är ju varför jag inte skulle behålla. Jag är ju själv resulatet av en sådan handling, jag fick inte veta det förrän jag var över 30, och då har jag till och med tillåtits umgänge med min pappa periodvis under min uppväxt.Hur kunde min mamma tillåta det har jag undrat. Älskade hon mig inte?

Mina känslor är väldigt, väldigt konfliktfyllda inför det här. Jag känner mig inte lika älskad som mina halvsyskon, och känner mig mindre värd än de som var önskade. Min mamma har sagt att hon inte gjorde abort för att det var inte så vanligt som det är nu.