Skulle ni behålla ett barn som blev till genom en våldtäkt?

Jag blev gravid efter en våldtäkt. Mannen var en nära vän till min familj och det handlade om en ren våldtäkt där han överföll mig på vägen hem från en familjemiddag.

Jag var aktivt mot abort och är fortfarande på grund av att det emot min världssyn så jag behöll barnet.

Idag är min son sex år gammal och ska börja förskoleklass efter sommaren. En vän till mig frågade en gång:

"Är det inte jobbigt att påminnas om honom (förövaren) varje gång du tittar på din son?"

Och jag tror det är det som gör att många gör abort, för ett barn skulle påminna om våldtäkten. Och ja, det är klart han påminner om våldtäkten men jag kommer aldrig kunna fly från det som skedde. Gjort är gjort och det är en del av mitt öde. Och ett barn är den största revanschen.

Jag vann. Inte våldtäktsmannen. Han fick sitt roliga i några minuter, jag har fått min välsignelse för hela livet. Ett barn är det ultimata priset, ett barn kan vända på en hel situation och göra det bättre.

En dag kommer min son fråga var hans pappa är, och tills vidare får svaret blir att han inte finns med i bilden. Punkt slut. En dag kanske jag kan svara på frågan. En dag kommer min son vara stark nog att höra vad som hänt och sedan bearbeta på ett moget sätt.

Men så tycker inte jag att man kan tänka. Jag ger min son allt och jag tror att en stark och självsäker vuxen man ska kunna förstå att han kommer från en ondskefull handling men att det inte definierar honom. Att möta ett barn med kärlek, förståelse och ärlighet är nummer ett och jag tror att vem som är hans pappa kommer vara svårt att ta in men samtidigt handlar det ju också om vad han har att luta sig tillbaka på. Och det är min kärlek.

Ett barn är en vinst, och ingen materiell sådan utan en psykisk. Är det egoistiskt? I så fall är det alltid en egoistisk handling att skaffa barn för föräldrarna/föräldern har ofta baktankar med det (man vill ha sällskap, man vill rädda sitt äktenskap, man vill ha en sysselsättning osv).

Det här är ju varför jag inte skulle behålla. Jag är ju själv resulatet av en sådan handling, jag fick inte veta det förrän jag var över 30, och då har jag till och med tillåtits umgänge med min pappa periodvis under min uppväxt.Hur kunde min mamma tillåta det har jag undrat. Älskade hon mig inte?

Mina känslor är väldigt, väldigt konfliktfyllda inför det här. Jag känner mig inte lika älskad som mina halvsyskon, och känner mig mindre värd än de som var önskade. Min mamma har sagt att hon inte gjorde abort för att det var inte så vanligt som det är nu.