Hej!
Så kom den oönskade mensen i juli igen.
Denna cykel blir försök nummer två med bisolvonmetoden.
Har någon av er testat bisolvon? Fungerade det? Hur lång tid tog det innan det tog sig isåfall?
Håller tummar och tår för att denna månad blir en månad med PLUS! :)
Vad har varit din sambos rädsla inför barn? Kanske kan ta upp någon av hans rädslor och fråga om min kille kanske är rädd för samma sak..
Jag håller med dig att även jag, med stark barnlängtan, kan undra om jag faktiskt är redo för barn. Men det är ju verkligen så att det aldrig finns en perfekt tid för att skaffa barn. Man kan alltid få ett bättre jobb eller köpa större bostad eller resa mer.. Eller så gör man allt det där med barn också.
I min ilska igår sa jag att han inte kan ge mig förhoppningar utan isåfall säga rakt ut att han inte vill ha barn förrän om x antal år så att jag kan ta ett beslut och gå vidare med mitt liv. Sedan sa jag något i stil med att jag vill veta för då kanske det blir lättare för mig. Då var han väl kanske lite irriterad och sa - okej men bestäm ett datum du då så börjar vi då - Jag svarade då att okej från och med idag, varpå han sa nej. Så det var också en så himla onödig diskussion..
Idag känner jag mig låg. Känns som att jag sörjer någonting, Kan man verkligen känna sig såhär ledsen över något som man aldrig ens upplevt?
Jag som är testtokig tog så klart ett nu 4 dagar innan BIM och så klart var det negativt. Jag känner det liksom på mig varje gång, att det är negativt. Det kan ha varit för tidigt att testa och så tog jag ett digitalt vilket jag tidigare har fått utslag på senare än vanliga.. men det var de jag hade hemma.
Det börjar bli frustrerande nu, vi har sex kring ÄL varje månad och flera dagar. Använder Clearblue fertilitetsmonitor så den indikerar varje gång.. mensen kommer prick 14 dagar efter att jag fått fullt utslag. Så det känns som vi är rätt på det. Känner hur det tårar sig i ögonen, 6 försöket är misslyckat,.
Det är väl bara att ta nya tag men just nu känns det skit.
Jag missade det här men wow vad spännande! <3 Snart är det den 13e så hoppas dagarna går fooooort fram tills dess!
Hoppar in här..
BIM nu på söndag 16/8 och hade oskyddat 1-2 dagar innan ÄL. Har inte tagit ÄL test då endast bestämt oss nu för att 'händer det så händer det', men ändå fegar man ur och börjar nojja även fast man vill. Vi vill ha täta syskon och vi fick vårt första barn i mars detta år. Jag vet att det är dumt att försöka planera in, därför är det väl bara att köra på nu om jag inte redan är gravid här och nu.
Vi har pratat lite löst och vissa dagar längtar vi, andra dagar får vi lite panik över om vi skulle få ett barn till inom en snar framtid. Visserligen tar det ju förmodligen 8 månader innan bebisen är här men ändå. Jag hade velat bygga upp min kropp mer och kommit tillbaka i träningen mera, jag har väl egentligen levt kravlöst så som man kanske ska efter en graviditet. Sen har det varit sommar och kost och träning har inte varit prio. Har ca 1-2 kg från startvikt sen innan graviditeten vilket jag är nöjd med. De flesta kläder sitter som dem gjorde innan jag var gravid.
Men hur som, har börjat må lite illa och är trött. Mådde illa förra graviditeten och var extremt trött i början. Har lätt molvärk och lite stickningar. Känner lite igen detta, men är osäker. Ska ta ett test om någon dag. Plussade sist en vecka innan BIM.
Fick även MF innan vi fick vårt första barn så tänker även på det. Det tog väldigt hårt på mig trots att det var i vecka 10, men då kände jag verkligen att man inte kan inte ta något för givet.
Vet inte vart jag vill komma med detta, mest för att skriva av mig tror jag! :)
Jag som är testtokig tog så klart ett nu 4 dagar innan BIM och så klart var det negativt. Jag känner det liksom på mig varje gång, att det är negativt. Det kan ha varit för tidigt att testa och så tog jag ett digitalt vilket jag tidigare har fått utslag på senare än vanliga.. men det var de jag hade hemma.
Det börjar bli frustrerande nu, vi har sex kring ÄL varje månad och flera dagar. Använder Clearblue fertilitetsmonitor så den indikerar varje gång.. mensen kommer prick 14 dagar efter att jag fått fullt utslag. Så det känns som vi är rätt på det. Känner hur det tårar sig i ögonen, 6 försöket är misslyckat,.
Det är väl bara att ta nya tag men just nu känns det skit.
För min sambo har det handlat om många saker i kombination. Dels stress över det ekonomiska och att han velat ha fast jobb och säker inkomst. Sedan har han haft funderingar över papparollen; han har själv ingen jättebra relation med sin egen pappa och tänker väl på hur det ska bli om/när han själv får barn. Han har också varit rädd inför det stora ansvaret, att själv behöva ?bli vuxen? på riktigt, prioritera någon annan än sig själv i första hand och veta att det är ett ansvar som aldrig tar slut. Han har inte haft små barn i sin närhet under uppväxten heller och inte fått en känsla för vad som är roligt och fint med barn, och vilken ömsesidig, oändlig kärlek man utvecklar; han har mest associerat barn med små jobbiga varelser som skriker på bussen... Ovanpå det oroar han sig över vad det ska göra med vår relation, man hör ju så mycket om hur slitiga småbarnsåren är och hur vanligt det är att föräldrarna inte håller ihop. Han och jag har det bra som det är nu och då känns det väl läskigt att göra en så stor förändring som man inte kan kontrollera riktigt hur den blir. Allt detta är tankar som jag förstår, och själv kan dela, men för min del har jag hela tiden haft en grundlängtan och alltid vetat att jag vill ha barn om jag bara kan. Så vi har pratat mycket om oron och allt det ovissa och jag har försökt förklara att jag tror att det är svårt att föreställa sig hur fint det är att bli förälder, att det är normalt att inte känna sig riktigt redo och tycka att det är läskigt, men att man växer in i rollen och också förhoppningsvis kan få hjälp att klara det, med hjälp av familj och andra skyddsnät omkring en. Många har klarat det före oss, så då borde väl vi också fixa det, tänker jag :)
Jag förstår verkligen känslan av sorg som du beskriver. Jag har också varit så ledsen och sörjt och längtat efter det där barnet som inte finns. Sen har jag också undrat förstås om det handlar om att min sambo i grunden inte vill vara tillsammans med mig eller inte vill ha barn med just mig. Det är också frågor som jag fått ställa till honom förstås.
Jag har lyssnat mycket på podden Jag vill ha barn, som handlar om barnlängtan. Där beskriver de ofta hur det att leva med ofrivillig barnlöshet, är att leva i kris. Jag tänker att ofrivillig barnlöshet finns i många former och kan ha många orsaker, och att en av dem kan vara att leva med en person som inte delar ens längtan. Det har hjälpt mig att tänka så, för det har på nåt sätt gett mig själv mer förståelse för varför jag känt mig så ledsen. Man kan ju tänka att det gäller för dig också nu, när du fick ett besked du inte alls var beredd på; att sorgen du känner nu hör ihop med en slags krisreaktion, om du förstår hur jag menar.
Jag kunde inte låta bli att ta ett gravtest idag på äl+5 på eftermiddagen. Vet inte om det bara är inbillning men jag tycker mig kunna förnimma ett streck men det är knappt synligt och definitivt inte möjligt att fånga på bild. Idag har jag även haft lite kraftigare molvärk i livmodern och dessutom känt av min gamla ärkefiende "foglossning".
Lägger upp bild ändå men skulle inte tro att ni kan se något.
Någon som vill vara med i min nystartade grupp på Facebook för oss som försöker bli gravida? Den är såklart privat och kan bara ses av dom personer jag bjuder in i gruppen!
Skriv PM till mig om ni vill vara med, behöver namn och efternamn, samt hur eran profilbild ser ut på Facebook
Jag kunde inte låta bli att ta ett gravtest idag på äl+5 på eftermiddagen. Vet inte om det bara är inbillning men jag tycker mig kunna förnimma ett streck men det är knappt synligt och definitivt inte möjligt att fånga på bild. Idag har jag även haft lite kraftigare molvärk i livmodern och dessutom känt av min gamla ärkefiende "foglossning".