toenail skrev 2020-08-10 07:56:44 följande:
Vad har varit din sambos rädsla inför barn? Kanske kan ta upp någon av hans rädslor och fråga om min kille kanske är rädd för samma sak..
Jag håller med dig att även jag, med stark barnlängtan, kan undra om jag faktiskt är redo för barn. Men det är ju verkligen så att det aldrig finns en perfekt tid för att skaffa barn. Man kan alltid få ett bättre jobb eller köpa större bostad eller resa mer.. Eller så gör man allt det där med barn också.
I min ilska igår sa jag att han inte kan ge mig förhoppningar utan isåfall säga rakt ut att han inte vill ha barn förrän om x antal år så att jag kan ta ett beslut och gå vidare med mitt liv. Sedan sa jag något i stil med att jag vill veta för då kanske det blir lättare för mig. Då var han väl kanske lite irriterad och sa - okej men bestäm ett datum du då så börjar vi då - Jag svarade då att okej från och med idag, varpå han sa nej. Så det var också en så himla onödig diskussion..
Idag känner jag mig låg. Känns som att jag sörjer någonting, Kan man verkligen känna sig såhär ledsen över något som man aldrig ens upplevt?
För min sambo har det handlat om många saker i kombination. Dels stress över det ekonomiska och att han velat ha fast jobb och säker inkomst. Sedan har han haft funderingar över papparollen; han har själv ingen jättebra relation med sin egen pappa och tänker väl på hur det ska bli om/när han själv får barn. Han har också varit rädd inför det stora ansvaret, att själv behöva ?bli vuxen? på riktigt, prioritera någon annan än sig själv i första hand och veta att det är ett ansvar som aldrig tar slut. Han har inte haft små barn i sin närhet under uppväxten heller och inte fått en känsla för vad som är roligt och fint med barn, och vilken ömsesidig, oändlig kärlek man utvecklar; han har mest associerat barn med små jobbiga varelser som skriker på bussen... Ovanpå det oroar han sig över vad det ska göra med vår relation, man hör ju så mycket om hur slitiga småbarnsåren är och hur vanligt det är att föräldrarna inte håller ihop. Han och jag har det bra som det är nu och då känns det väl läskigt att göra en så stor förändring som man inte kan kontrollera riktigt hur den blir. Allt detta är tankar som jag förstår, och själv kan dela, men för min del har jag hela tiden haft en grundlängtan och alltid vetat att jag vill ha barn om jag bara kan. Så vi har pratat mycket om oron och allt det ovissa och jag har försökt förklara att jag tror att det är svårt att föreställa sig hur fint det är att bli förälder, att det är normalt att inte känna sig riktigt redo och tycka att det är läskigt, men att man växer in i rollen och också förhoppningsvis kan få hjälp att klara det, med hjälp av familj och andra skyddsnät omkring en. Många har klarat det före oss, så då borde väl vi också fixa det, tänker jag :)
Jag förstår verkligen känslan av sorg som du beskriver. Jag har också varit så ledsen och sörjt och längtat efter det där barnet som inte finns. Sen har jag också undrat förstås om det handlar om att min sambo i grunden inte vill vara tillsammans med mig eller inte vill ha barn med just mig. Det är också frågor som jag fått ställa till honom förstås.
Jag har lyssnat mycket på podden Jag vill ha barn, som handlar om barnlängtan. Där beskriver de ofta hur det att leva med ofrivillig barnlöshet, är att leva i kris. Jag tänker att ofrivillig barnlöshet finns i många former och kan ha många orsaker, och att en av dem kan vara att leva med en person som inte delar ens längtan. Det har hjälpt mig att tänka så, för det har på nåt sätt gett mig själv mer förståelse för varför jag känt mig så ledsen. Man kan ju tänka att det gäller för dig också nu, när du fick ett besked du inte alls var beredd på; att sorgen du känner nu hör ihop med en slags krisreaktion, om du förstår hur jag menar.
