Här är vi alla vänner.

Now, now, children.

Det finns definitivt en överdiagnostisering, särskilt av ADHD och även feldiagnostiseringar av både det och autism. Många psykiatriker kan inte skilja det från symptom på trauma och många kan varken skilja ADD eller ADHD från autism, eller skilja anorexi från SÄ. Fler barn som lever under hedersförtryck diagnostiseras med ADHD - det säger också ett och annat om bristerna i diagnostisering.

I Frankrike ligger man på andra ytterligheten och följer en helt annan skola och helt andra åtgärder av fostran och beteendeterapi. Det slår fel det också.

Det behövs definitivt än betydligt bredare kunskap om differentialdiagnoser och miljöfaktorer än det finns idag på många svenska institutioner och privata vårdbolag som ställer olika psykiatriska diagnoser.

Skitsnack?

Och visst, jag kan sabba den andra tråden helt och hållet genom att bekämpa dig istället för att försöka hjälpa TS - men då blir tråden som sagt sabbad.

Jag är inte det minsta stött, jag är nämligen övertygad om att jag är inne på rätt spår - krösamajor för mig är för övrigt olyckskorpar som som envisas med att se största möjliga elände i varje tänkbar situation.

Kunskap är makt! Mer forskning till folket :)

Ja första frågetecknet blir, att vara utredd eller icke utredd, det är frågan... Eller killgissar man där hemma..? Nåja.

Jag tror som du att om man stämt i bäcken hade man sluppit ån. Det behöver man inte ha en diagnos för att påverkas av. Ett barn som tillåts utesluta allt fler saker äter ju snart ingenting :s Så ännu en fråga, hönan eller ägget?

Man kan laga en och samma sak till hela familjen men se till att det finns minst en sak som det selektiva barnet kan äta av, och som jag lärt mig från andra föräldrar så ska man iaf smaka av det andra, även om man inte tycker om det. Det tycker jag låter klokt, annars vänjer man sig aldrig vid smaken. Men surströmming får du inte i mig för den sakens skull, det säger jag bara.

Det är som du säger där i sista stycket, så många som sitter med en "diagnos", fast man inte ens träffat en läkare, och då kan det i all välmening bli så himla mycket fel om man utgår från det.

Läste för övrigt en artikel om Frankrike för några år sedan, att de konsekvent vägrar tillstå någon som helst existens av diverse "diagnoser", det var väl främst adhd som lyftes fram där. Istället ser de till varje barns behov och agerar därefter. Också klokt, till viss del. Man måste inte ha en diagnos på papper för att hjälpa barn som har det svårt, faktiskt. De menar att adhd mest är en modern diagnos som skjutit i höjden med lavinartad kraft på väldigt kort tid (uppåtgående lavin?) och att det saknas vetenskaplig grund, vilket man ju måste tillstå har varit ganska tunn hittills. Det verkar alltså snarare som en farsot av diagnoser som hemsöker oss nu än en naturlig utveckling. Det vore intressant att få se fler studier kring detta så klart innan man sätter en definitiv stämpel på om det finns eller inte, eller om det är en del av den vanliga gråskalan av normalitet.

Oj, bekämpa? Ja så illasinnat såg jag inte på de olika åsikterna vi har i ämnet. Nej, jag tycker inte det är snyggt att flytta över sin harm till en positiv tråd och leta ryggdunkar där istället.

Jag fick samtal. Ovanligt att jag får det vid den här tiden, men det var lika trevligt som alltid. .

Åh? Grattis, antar jag

Ungefär så. Och om det nu är så ruskigt vanligt med NPF i Sverige, varför är det inte det någon annanstans?
Missförstå mig rätt; diagnoser finns, det finns de som har autism, ADHD, ADD, panikångest, PTSD och allt möjligt. Det får man acceptera och det får man då ta hänsyn till och anpassa för.
Men det tycks mig som om minsta avsteg från "mallen" i Sverige är synonymt med diagnos, och jag tror inte att det är så enkelt. 
Om man vill kan man ju roa sig med att kika på våra mest älskade barnboksfigurer, förebilder för våra barn, och vad de skulle kunna klassas som.

Jag är inte ute efter att plåga ungen, givetvis inte, men jag tror inte heller att det är riktigt så enkelt/komplicerat som man kanske vill ha det till.