Här är vi alla vänner.

Jag är likadan, tycker inte om att sitta "fast" i telefonen, trots mobil och headset. Jag känner liksom att jag inte kan få något vettigt gjort samtidigt utan föredrar isf samtal irl.

Jo, fast jag ogillar att prata i telefon av andra orsaker. Jag blir så jäkla nervös för jag kan inte se personen jag pratar med framför mig.

Du tänker kroppsspråket då antar jag? Man får försöka läsa av röstläget istället.

Jo, jag får väl göra det. .

Exakt, jag tänker likadant; vad skulle man inte kunna säga om Emil, Pippi, Madicken, Mio, alla Barnen i Bullerbyn, Lotta, osv.
Det känns som om det på senare år har blivit så vansinnigt lätt att förklara allting med diagnos; jag tror inte att det är så bra.

Och jag har samma erfarenhet som du; jag har jobbat med "äkta" diagnoser, och det är sannerligen något helt annat.
Dessutom har jag träffat en hel del ungar, som enligt sina föräldrar skulle lida av både det ena och det andra, och som därför inte klarade av en hel massa saker, som krävde specialbehandling av skilda slag, osv.
Men, hör och häpna - de ungarna kunde både uppföra sig, duka bord, acceptera ett annat säte i bilen, smaka på nya maträtter, klä på sig och Gud vet allt. Efter lite lirkande ibland, visst, men det gick.

Jag får väl passa på att be er båda om ursäkt; jag menade inte att gnälla eller få ryggen kliad, eller något annat. Jag släppte ut lite ånga bara, inget mer. Om det inte är okej får ni säga ifrån, då hittar jag någon annan ventil.

Det behöver du inte be om ursäkt för. Här är vi alla vänner. .

Som liten fick jag höra att jag bara var ännu en stökig unge och fick inget stöd, varken av skola eller föräldrar. På senare tid har läkarna dock funnit att jag har både det ena och det andra och det säger jag inte för att skryta. Jag kan hålla med om att föräldrar ofta är snabba på att diagnosticera sina barn, men jag känner att de barnen som verkligen "lider", av någonting, för att uttryck mig lite klantigt, faktiskt får den hjälpen de behöver och inte bara stämplas som ännu en jobbig unge.

Hur tänker ni där?

Gällande de figurerna tänker jag snarare att vissa skulle kunna ha andra problem än just diagnoser, Pippi som övergivits av sin far t ex skulle säkert behöva terapi i dagens läge när den hårda fasaden rämnat. Hade Emil svårt att anpassa sig när han blev äldre eller var han bara ett vilt barn? Blev Lotta en kämpe för något behjärtansvärt ändamål eller bara en tjurig kärring? Jodå, det finns mycket att tänka på där. Bosse från Mio min Mio däremot hände det inte mycket med, min tolkning är att han frös ihjäl på bänken och hade en nära-döden-upplevelse, eller livet-efter-döden-upplevelse möjligen.

Det är klart att det inte är bra att tillskriva någon egenskaper öht som inte är sant. Just med diagnoser har det tyvärr en tendens att fastna mer i folks medvetande. Men visst är det märkligt vad en del barn klarar av :D Det har mycket att göra med attityd från oss vuxna tror jag. Om vi agerar som om de är "handikappade" så lever de ofta upp till den bilden också, oavsett diagnos eller inte.

Jag för min del tänker att de barn som verkligen har någon form av problem - oavsett om det är dyslexi, glutenintolerans eller autism - självklart ska få hjälp och stöd (det har de till och med laglig rätt till).

Men sedan är det alla de där andra barnen, som har idéer och rädslor och får utbrott och plötsligt inte ska äta selleri och tjurar ihop om fröken tvingar dem att plocka upp sina vantar, och jag vet inte allt - allt det där är helt normalt och del av den personliga utvecklingen, men plötsligt kallas det diagnos.
De kan man med fördel bara ha överseende med, för egenheterna försvinner med tiden och det är inget straff i paritet med halshuggning att plocka upp sina egna vantar.

Det är intressant att höra din åsikt. .

Jag har nog inte helt vuxit upp, tror jag. Jag är som sagt en barnslig och skämtsam person, men det kan ibland gå till överdrift, sen har jag svårt för auktoriteter, men det hänger nog ihop med hur de behandlade mig som barn. Jag har dock sen jag fick mina diagnoser, kommit underfund med varför jag har och är så annorlunda än många andra. För mig har diagnoserna varit bra att ha. Jag fick liksom facit till mig själv, men någon vidare hjälp har jag dock inte fått.

Usch, nu känns det som att jag klagar, men jag ville bara ge min syn på saken.

Du får förlåta mig och min nostalgi, men jag vill gärna tro att Bosse faktiskt flög iväg till Landet i fjärran

Bemötande är nog av stor betydelse, ja - det är så vansinnigt lätt att man bestämmer sig för att såhär är det, och sedan agerar man därefter. Klart att ungen svarar på det.
Jag läste en rätt rolig tråd häromdagen, där TS oroade sig för sitt barns språkutveckling (om jag inte minns fel misstänktes det lite diagnoser där också). Ungen slog sig på soffbordet och TS frågade var hon slog sig, varpå ungen pekade på soffbordet - och det var ju helt rätt!
Lyckligtvis fick TS råd om att fråga var det gjorde ont istället, så det löser sig nog