Här är vi alla vänner.
Hej och välkommen.
Slå dig ner och känn dig som hemma.
Här kan ni prata om allt ni känner för. Ingen dömer er. Kanske jag kan vara till hjälp med något eller någon annan.
Kom ihåg att hålla god ton!
-
-
Svar på tråden Här är vi alla vänner.
-
Jahaja x) Misstänker att även ni då bara har ett barn? Det är så svårt att veta vad som är normalt och inte ibland men jag googlar järnet och blir till slut lite mer informerad, och oftast lugnad också då det visar sig att det faktiskt är normalt i all sin märklighet. Så länge det inte är farliga saker så får de väl tugga på saker då :) Vi har faktiskt en hel fotoserie av sonen med saker som han stoppat i munnen när han var yngre hahaha :DDisa35 skrev 2020-04-13 11:01:28 följande:Så heter den ja, hade titeln i bakhuvudet
Det är nog snarare åldern - varje gång jag beklagar mig för föräldrar fnissar de och säger att det är helt normalt; allting ska smakas på, en del saker ska gnagas på (sängen, kläder, mjukdjur, tågräls, hans egna tallrikar, etc).
Jo, det började ju lugnt och sansat, sedan dök några av forumets krösamajor upp
Grejen är att jag för min del har funderat på det här och landat i teori - vill du höra?
Jodå, fram med lite kollodialt silver och drick det medan du på en fullmånenatt går baklänges tre varv runt huset samtidigt som du läser Fader vår mellan klunkarna. Det hjälper mot det mesta #lifehacks
Berätta gärna om din teori! :) -
Jag har bara ett barn (än så länge); föräldrar har fyra barn och sex barnbarn - det säger sig självt vem som sitter inne med erfarenhetenMortiscia80 skrev 2020-04-13 11:07:16 följande:Jahaja x) Misstänker att även ni då bara har ett barn? Det är så svårt att veta vad som är normalt och inte ibland men jag googlar järnet och blir till slut lite mer informerad, och oftast lugnad också då det visar sig att det faktiskt är normalt i all sin märklighet. Så länge det inte är farliga saker så får de väl tugga på saker då :) Vi har faktiskt en hel fotoserie av sonen med saker som han stoppat i munnen när han var yngre hahaha :D
Jodå, fram med lite kollodialt silver och drick det medan du på en fullmånenatt går baklänges tre varv runt huset samtidigt som du läser Fader vår mellan klunkarna. Det hjälper mot det mesta #lifehacks
Berätta gärna om din teori! :)
Och jag skulle bli veritabelt halshuggen, inte minst av krösamajor, om jag skrev detta i vilken annan tråd som helst, men jag har varit riktigt orolig två gånger; ena gången när sonen ramlade ner från soffan, andra gången när han åt torkat kronblad av amaryllis.
Nu fattar inte jag - ska man läsa hela Fader vår och klunka, eller ska man läsa en strof och klunka?
Teorin kommer i nästa inlägg, den kräver lite utrymme
-
Min teori alltså:
TS skriver att 11-åringen är utredd, och ska utredas igen; det finns med andra ord ingen diagnos. Det misstänks en massa saker, bl a autism, men ingenting är avgjort.
Dessutom skriver TS att sonen har börjat matvägra bit för bit, så att säga, samt att hon upplever detta som väldigt jobbigt och stressigt.
Detta får mig att tro att problemet möjligen inte var så stort från början, men att TS - helt oavsiktligt - gjorde det värre genom att bekräfta barnet, dvs genom att laga specialmat, bli spänd och stressad, osv.
Det kan naturligtvis röra sig om autism eller vad som helst, men ingen vet, inte ens TS. Och då tycker jag att det är betydligt enklare och rimligare att gräva där man står.
Alltså; laga en och samma middag till hela familjen, lugnt och stilla meddela att detta är vad som serveras och strunta i eventuella utbrott. Samt hålla fast vid strategin.
Därmed inte sagt att man ska tvinga någon att äta något - alla har saker man absolut inte kan äta, och det får man ta hänsyn till.
Men att omedelbart utgå ifrån att barn har diagnos och börja agera utifrån det, det tror jag blir fel i längden - inte minst för att det möjligen inte är fråga om någon diagnos.
Sedan tycker jag personligen att det gått troll i detta med diagnoser hit och dit, men det är en annan sak. -
Nu har jag förresten blivit kallad prussiluska av en av krösamajorna - jag har alltid sett mig mer som Pippi Långstrump, men jaja
-
Ojojoj, ja fallolyckor är väldigt vanligt bland barn! Vi har så klart haft vår beskärda del av småsaker här och där. Ett tag var jag så nojjig att jag bestämde mig för att vi måste rotrycka våra rhododendronbuskar i trädgården, eftersom de är giftiga att få i sig. De står där än. Lat är man ju också. Eller har mer akuta saker för sig om inte annat.Disa35 skrev 2020-04-13 11:19:25 följande:Jag har bara ett barn (än så länge); föräldrar har fyra barn och sex barnbarn - det säger sig självt vem som sitter inne med erfarenheten
Och jag skulle bli veritabelt halshuggen, inte minst av krösamajor, om jag skrev detta i vilken annan tråd som helst, men jag har varit riktigt orolig två gånger; ena gången när sonen ramlade ner från soffan, andra gången när han åt torkat kronblad av amaryllis.
Nu fattar inte jag - ska man läsa hela Fader vår och klunka, eller ska man läsa en strof och klunka?
Teorin kommer i nästa inlägg, den kräver lite utrymme
Du ser, det är sådana där missuppfattningar som gör att en del blir friska och andra inte! Min tolkning är att man kör en klunk och en strof, upprepa tills man gått alla tre varv, så det gäller att ta små klunkar ur stor flaska och Fader vår läses naturligtvis flera gånger. -
Likewise ;)Disa35 skrev 2020-04-13 11:37:17 följande:Nu har jag förresten blivit kallad prussiluska av en av krösamajorna - jag har alltid sett mig mer som Pippi Långstrump, men jaja
Krösamajor var allt ett hemskt öknamn för de flertalet autism- och SÄ-kunniga i tråden, Prussiluska var då mildare som replik. Trodde ärligt inte att den här tråden var till för skitsnack? Följde den för den var ett så trevligt iniativ. Men ta det där att du blev stött i den tråd där det hör hemma och glöm inte, ny kunskap behöver inte göra ont.
F.ö har jag bott väldigt nära Hell om du vill dra fler rysliga paralleller, Verdens ende också faktiskt =) -
Ja första frågetecknet blir, att vara utredd eller icke utredd, det är frågan... Eller killgissar man där hemma..? Nåja.Disa35 skrev 2020-04-13 11:32:03 följande:
Min teori alltså:
TS skriver att 11-åringen är utredd, och ska utredas igen; det finns med andra ord ingen diagnos. Det misstänks en massa saker, bl a autism, men ingenting är avgjort.
Dessutom skriver TS att sonen har börjat matvägra bit för bit, så att säga, samt att hon upplever detta som väldigt jobbigt och stressigt.
Detta får mig att tro att problemet möjligen inte var så stort från början, men att TS - helt oavsiktligt - gjorde det värre genom att bekräfta barnet, dvs genom att laga specialmat, bli spänd och stressad, osv.
Det kan naturligtvis röra sig om autism eller vad som helst, men ingen vet, inte ens TS. Och då tycker jag att det är betydligt enklare och rimligare att gräva där man står.
Alltså; laga en och samma middag till hela familjen, lugnt och stilla meddela att detta är vad som serveras och strunta i eventuella utbrott. Samt hålla fast vid strategin.
Därmed inte sagt att man ska tvinga någon att äta något - alla har saker man absolut inte kan äta, och det får man ta hänsyn till.
Men att omedelbart utgå ifrån att barn har diagnos och börja agera utifrån det, det tror jag blir fel i längden - inte minst för att det möjligen inte är fråga om någon diagnos.
Sedan tycker jag personligen att det gått troll i detta med diagnoser hit och dit, men det är en annan sak.
Jag tror som du att om man stämt i bäcken hade man sluppit ån. Det behöver man inte ha en diagnos för att påverkas av. Ett barn som tillåts utesluta allt fler saker äter ju snart ingenting :s Så ännu en fråga, hönan eller ägget?
Man kan laga en och samma sak till hela familjen men se till att det finns minst en sak som det selektiva barnet kan äta av, och som jag lärt mig från andra föräldrar så ska man iaf smaka av det andra, även om man inte tycker om det. Det tycker jag låter klokt, annars vänjer man sig aldrig vid smaken. Men surströmming får du inte i mig för den sakens skull, det säger jag bara.
Det är som du säger där i sista stycket, så många som sitter med en "diagnos", fast man inte ens träffat en läkare, och då kan det i all välmening bli så himla mycket fel om man utgår från det.
Läste för övrigt en artikel om Frankrike för några år sedan, att de konsekvent vägrar tillstå någon som helst existens av diverse "diagnoser", det var väl främst adhd som lyftes fram där. Istället ser de till varje barns behov och agerar därefter. Också klokt, till viss del. Man måste inte ha en diagnos på papper för att hjälpa barn som har det svårt, faktiskt. De menar att adhd mest är en modern diagnos som skjutit i höjden med lavinartad kraft på väldigt kort tid (uppåtgående lavin?) och att det saknas vetenskaplig grund, vilket man ju måste tillstå har varit ganska tunn hittills. Det verkar alltså snarare som en farsot av diagnoser som hemsöker oss nu än en naturlig utveckling. Det vore intressant att få se fler studier kring detta så klart innan man sätter en definitiv stämpel på om det finns eller inte, eller om det är en del av den vanliga gråskalan av normalitet. -
Skitsnack?pyssel skrev 2020-04-13 11:52:32 följande:Likewise ;)
Krösamajor var allt ett hemskt öknamn för de flertalet autism- och SÄ-kunniga i tråden, Prussiluska var då mildare som replik. Trodde ärligt inte att den här tråden var till för skitsnack? Följde den för den var ett så trevligt iniativ. Men ta det där att du blev stött i den tråd där det hör hemma och glöm inte, ny kunskap behöver inte göra ont.
F.ö har jag bott väldigt nära Hell om du vill dra fler rysliga paralleller, Verdens ende också faktiskt =)
Och visst, jag kan sabba den andra tråden helt och hållet genom att bekämpa dig istället för att försöka hjälpa TS - men då blir tråden som sagt sabbad.
Jag är inte det minsta stött, jag är nämligen övertygad om att jag är inne på rätt spår - krösamajor för mig är för övrigt olyckskorpar som som envisas med att se största möjliga elände i varje tänkbar situation. -
Now, now, children.
-
Det finns definitivt en överdiagnostisering, särskilt av ADHD och även feldiagnostiseringar av både det och autism. Många psykiatriker kan inte skilja det från symptom på trauma och många kan varken skilja ADD eller ADHD från autism, eller skilja anorexi från SÄ. Fler barn som lever under hedersförtryck diagnostiseras med ADHD - det säger också ett och annat om bristerna i diagnostisering.Mortiscia80 skrev 2020-04-13 11:57:55 följande:
Ja första frågetecknet blir, att vara utredd eller icke utredd, det är frågan... Eller killgissar man där hemma..? Nåja.
Jag tror som du att om man stämt i bäcken hade man sluppit ån. Det behöver man inte ha en diagnos för att påverkas av. Ett barn som tillåts utesluta allt fler saker äter ju snart ingenting :s Så ännu en fråga, hönan eller ägget?
Man kan laga en och samma sak till hela familjen men se till att det finns minst en sak som det selektiva barnet kan äta av, och som jag lärt mig från andra föräldrar så ska man iaf smaka av det andra, även om man inte tycker om det. Det tycker jag låter klokt, annars vänjer man sig aldrig vid smaken. Men surströmming får du inte i mig för den sakens skull, det säger jag bara.
Det är som du säger där i sista stycket, så många som sitter med en "diagnos", fast man inte ens träffat en läkare, och då kan det i all välmening bli så himla mycket fel om man utgår från det.
Läste för övrigt en artikel om Frankrike för några år sedan, att de konsekvent vägrar tillstå någon som helst existens av diverse "diagnoser", det var väl främst adhd som lyftes fram där. Istället ser de till varje barns behov och agerar därefter. Också klokt, till viss del. Man måste inte ha en diagnos på papper för att hjälpa barn som har det svårt, faktiskt. De menar att adhd mest är en modern diagnos som skjutit i höjden med lavinartad kraft på väldigt kort tid (uppåtgående lavin?) och att det saknas vetenskaplig grund, vilket man ju måste tillstå har varit ganska tunn hittills. Det verkar alltså snarare som en farsot av diagnoser som hemsöker oss nu än en naturlig utveckling. Det vore intressant att få se fler studier kring detta så klart innan man sätter en definitiv stämpel på om det finns eller inte, eller om det är en del av den vanliga gråskalan av normalitet.
I Frankrike ligger man på andra ytterligheten och följer en helt annan skola och helt andra åtgärder av fostran och beteendeterapi. Det slår fel det också.
Det behövs definitivt än betydligt bredare kunskap om differentialdiagnoser och miljöfaktorer än det finns idag på många svenska institutioner och privata vårdbolag som ställer olika psykiatriska diagnoser.