Inkludera barnen och erkänna

Förstår dig. Ingen rolig sits. Otacksamt. Att du gjort så mycket. Har det funnits krav eller har du bara gjort så mycket av ren kärlek? Förstår att du e lack nu.

Vi har nog inga större hemligheter nu i vår relation. Men man vet ju aldrig. Förstår inte riktigt din fråga?

Jag gör kanske 60-70% av hemjobbet mest för att jag har 1-2 timmar mer hemma pga av att hon pendlar med bilen till kneget och det tar tid.

Bra att du inte har kontrollbehov och sånt. Det är viktigt att man får vara lite fri i en relation med egna intressen och kompisar m.m. Jag hade gärna haft fritt förhållande men de flesta kärlekar jag träffat vill att man ska vara exklusiv.

Jag beundrar dig för att du kämpar och löser problem i förhållanden. Jag hålle rmed och jag kämpar med, fast till en viss gräns, och då släpper jag raskt och agerar. Struliga tjejer jag varit med brukar bli putt för de räknar med att deras killar ska fjäska och böna och be.. men det finns andra tjejer och det är väldigt osexigt med tjatiga, missnöjda, sura och lata partners. För mig har det också handlat om att man ska kunna skratta ihop, hångla mycket och ha ett aktivt liv, inte sitta i en jäkla soffa med mobilen... det är så dött liksom..

Det är bra att du låter honom fixa hushållet själv. Men du vill ju inte att han ska ha dig hos sig massor för att du ska vara hushållerska? Det låter ju som en sorts anställning liksom..

Jag hör att du är viktig för dina bonusbarn. Jag har sådana med som kramar mig och gillar sin styvfarsa massor - men de tidigare bonusbarn jag har är det ju rätt sällan man ses, även om det är kramar, skratt och minnen med de numera stora barnen. Allt hänger liksom ihop med den biologiska föräldern socialt och juridiskt. Jag var bara deras morsas förra kille som de gillade mycket.. så är livet för oss bonusföräldrar. Jag förstår din sorg över äldste sonens saknad och isolering.

Kallar han dig mamma t o m? Jag har alltid varit försiktig med att låta mina bonusbarn kalla mig pappa - men farbror/farsan (styvfarsan om folk frågat dem) har funkat. Själv sa jag far till min pappa i Skåne när jag var liten påg, det är det finaste.. men det har inte mina barn ens kallat mig, de säger pappa.

Du behöver fundera på vad du vill egentligen och om du kan vilja saker i steg med gränser för dig och kanske olika nivåer, vilka är dina lägsta nivåer med önskemål. Och du behöver prata vuxet med din kärlek.

Jag hoppas så att ni löser detta och att er kärlek och familj kan bli starkare av den här krisen. Om inte så är ju en separation ett steg för att kunna tänka efter. Skulle det visa sig att ni vill olika så måste ju vi som blir länade acceptera det fast det är smärtsamt.

Jag har blivit bryskt lämnad av två tjejer som efteråt ångrade sig rejält - men de dröjde med detta. Den ena kontaktade mig klokt och kärleksfullt efter ett halvår men då hade jag hunnit med att bli förälskad i en tjej som var helt otroligt fin, glad smart och så duktig i sängen. Åh.

Den andra tjejen blev arg och förvirrad och stalkade mig knäppt. Efter ett år skrev hon skumma brev med konstigheter och ännu tre år efter brytningen (som hon ville ha och inte ens diskutera, hon skulle ägna sitt liv helt åt barnen) stod hon med bilen ute på skogsvägen och kikade in i min och sambons hus.. hu. 

Hennes barn saknade mig enormt, vilket kändes svårt. Vi träffades lite i smyg. Jag tror den tjejen hade nån sorts lättare psykproblem.

Styrkekram. Ta hand om dig och sköt om din sömn och hälsa. Var med vänner. Gråt ut och var arg ordentligt vissa begränsade stunder. Spotta upp dig. Du är duktig, värd att älska och du kan älska. Livet är både tufft och orättvist. Vi måste bara hantera det så gott vi kan.

Sebben: Har du ens läst starttråden?

Allt handlar om: Är det okej att hålla sin partner hemlig för alla och gå runt som singel????

Inga hemligheter inom förhållandet utan att man inte kan säga ?detta är min flickvän? eller säga till sina vänner, sin familj, sina barn att ?jag och.... är tillsammans?

Kräver inte att vi ska leka familj sen, att vi ska flytta ihop! Utan bara vara tillsammans till 100%

Ställt upp och gjort allt enbart på grund av kärlek till han och hans barn!

Han har aldrig begärt att jag ska göra någonting, han frågade 2 gånger om städ och om att fixa inför jul.. Men annars bara för att jag verkligen verkligen tror att han är min THE ONE!

Mötte honom och den dagen var då jag insåg vad jag saknar i alla år, fyrverkerierna, pirr i magen, tunghäfta, tiden stannar och den enda man kan tänka på är han!! Han gör mig otroligt lugnt och trygg! Han får mig att kunna ?ha tråkigt? han fick mina tvångstankar att upphöra bara genom att låta mig vara mig och hans närvaro får mig mer självsäker och trygg än jag varit under hela barndomen typ!

Men folk i dagens läge (säger inte alla nu) men många väljer att lämna istället för att kämpa, jag kom från ett 16 års långt förhållande innan och jag kämpade i omgångar under många år där, tills jag sen mötte denna kille och förstod då vad som saknats för ett fungerande kärleksliv!!

Aj fan, jo visst har jag läst. Missade bara att det är hemligt på riktigt. Ja, det är riktigt skumt.

Hemlig är man kanske bara högst några veckor om det skulle bli knas om man ställer upp.

Om jag var du skulle jag skratta vänligt och bestämt och säga att nu ser jag ingen anledning till att vara hemlig för nån. Jag finns på riktigt - men som läget är nu går ju inte det. Detta är ju en mycket viktig sak att prata om i er situation.

Jag har yngre jobbkompisar som har tjejer de träffat varje helg länge och varit med. Killarna vägrar kalla tjejerna för flickvänner eller göra planer framåt - de tar en helg i taget. De gillar tjejerna men tycker inte att de duger som officiella flickvänner - de som kan bli det ska det kännas mer förälskat och stort med.. jag misstänker att de vill ha större status på äkta flickvänner.

De yngre kollegorna har inga barn, bra jobb med hög lön, vältränade och snygga. Jag har undrat hur deras halvhemliga kk-helgpartners ser på deras relation. Jag hoppas att det är ömsesidig svalt och inriktat på sängliv.

Vad tror du?

Du visar inte att du älskar honom, du curlar honom som en mamma. Han är en vuxen man som kan sköta sitt hem och sina barn själv.

Man ska välja vad som är värt att kämpa för. Ni har inga gemensamma barn eller nåt sånt, det enda är att du är förälskad i honom, han verkar inte hysa samma känslor tillbaks. Kliv ur mammarollen och ställ krav och se hur han agerar, dumpa om han slingrar sig och vill ha betänketid osv.