Inkludera barnen och erkänna

Så du predikterar dina barns liv? Så om de träffar "sitt livs kärlek" vid 20 års ålder, då är du där och korrigerar dom? Säger att de ska räkna med att det bara är den första av 2-3 längre relationer? Om inte annat så vet de nu att det är så du tänker

Så du predikterar dina barns liv? Så om de träffar "sitt livs kärlek" vid 20 års ålder, då är du där och korrigerar dom? Säger att de ska räkna med att det bara är den första av 2-3 längre relationer? Om inte annat så vet de nu att det är så du tänker

Jag gör som alla andra föräldrar jag berättar för mina ungdomar vad som är vanligt ur den aktuella verklighet, erfarenhet och statistik som finns tillgänglig för mig. Hur får du det till att prodiktera, det är inte så att du bittert vill misstolka och slippa bidra till TS frågeställning?

Naturligtvis hoppas vi alla att varje kärlek är stor och evig, och det får alla tro i sin förälskelses yra, men sedan nyktrar vi alla till och måste bete oss praktiskt. Jag är en självständig och glad man och jag har sett många underbara kvinnor som inte utvecklas sunt avseende lådvin, övertidsarbete, mobilsurf, stillasittande och de inte sköter sin intellektuella utveckling. De gnatar och oroar sig. Då ska en bra man avsluta relationen och ta hand om sitt liv utan den sortens börda... vi har ansvar för oss själva.

Glömde:

Han blir extremt svartsjuk om jag ska göra saker med mina killkompisar de helger han har barnen, och han är väl medveten om att de närmaste och de flesta av mina vänner är killar!

Han blev vansinnig när jag ?skyddade barnen och ryktet? och svarade att jag inte träffade någon när jag fick frågan!!

Det jag vill är att bygga upp en ?familj? med han och hans barn, vi var överens om att inte skaffa gemensamma barn, men jag bad han även för bara någon vecka sedan när vi hade en dispyt gällande situationen att helt enkelt släppa taget eftersom de är han som inte kan vara öppen och ärlig om att han är i en relation så jag kan få chansen att bilda min egen familj, men han vill inte leva utan mig påstår han och han älskar mig och detta är ?inte för alltid? men såhär 6 månader senare med frasen ?inte för alltid? så undrar jag när i hela helvetet något ska gå framåt?

Visst vill jag att vi ska bo ihop, vi fungerar bra tillsammans även om jag gör allt hos honom så har de inte gjort mig något direkt men när man hela tiden måste stänga av ljudet på telefonen, höra honom ropa att någon ringer så var tyst och höra lögnerna han säger om att han inte kan äta pizza/snusa när allt finns hos honom så tappar man tålamodet på att vänta!

Har jag fel?

Nej, du kategoriserar ensidigt vilket ju t ex TS visar. Alla vill inte ha precis ditt liv. Vi måste kunna bredda normen så att samhället bättre anpassar sig till den verklighet som finns. Jag lät mina tonårsgrabbar att de ska räkna med 2-3 längre förhållanden i livet, något/några med barn och att man ska kanske tänka sig bo med kompis/kompisar vissa perioder - och själv förstås..

Tillhör du nån sekt eller har du fastnat i samhällstankar från 1900-talet? Inget ont i det men knappast relevant alls längre.

Hej!

Har en fråga till alla er som lever eller är tillsammans med någon annan än barnets förälder!

Har sedan 1 år och 6 månader varit tillsammans med en kille som har 2 barn, med olika mammor! I början så hette de ?Jag vill va säker på oss innan jag blandar in barnen och de utvecklar förtroende för någon de kanske inte håller med? visst de köper jag!

2019 i april flyttade vi ihop, i hela 4 månader innan han kasta ut mig, och tog en paus... Sedan efter ett par dagar ifrån varandra så kom han på att jo han ville ju va tillsammans med mig! Nu 5 månader senare så är vi tillsammans men att inkludera barnen igen eller ens erkänna att han är i ett förhållande är omöjligt!!! Nu ?vill han va säker på att vi aldrig kommer bråka, att vi verkligen håller i framtiden? och jag börjar tröttna nu!!

Vi har de jättebra under veckorna, sover tillsammans varje natt, och umgås helgerna han är barnledig, men så kommer barnhelgen ytterligare en vecka går och psyket tar mer stryk...

Är detta normalt? Hur lång tid kan han begära? Hur länge ska man stå ut? Och hur går man vidare från detta helt absurda förhållande enligt mig?

UPPDATERING

Han vill ha lugn och ro några helger, sen är han redo att gå ?all-in? som han kallar det!

Vi har pratat gång på gång om detta och nu kom jag fram till att visst, jag ger han total lugn och ro i dessa veckor framöver (fram till första helgen i mars)..

MEN:

Det innebär även att jag tvättar inte, tar inte disken, handlar ingenting åt varken han eller barnen, han sköter sitt hem helt själv!

Han vill ha lugn och ro och jag vill inte känna att jag är någon som tar hand om hans hem och hans barn som jag inte är delaktiga i, de vet inte ens om att försörjningen och städandet inte sköta av han! Men de kommer dem inse nu, att de är inte städat och fint när ?kossan lämnat båset?

Men nu är han sur för det med! Men de får han vara, de är så de får vara nu i 5 veckor helt enkelt!

Tankar???

Perfekt!

Det där med att sura är en typisk manlig härskarteknik som kvinnor allt för lätt ger efter för, dvs män lär sig indirekt att det lönar sig att sura. Låt honom sura.

Mycket bra beslut. Uppdatera gärna resultatet. Vad är planen efter dessa 5 veckor?