Nygift och otrogen

Att denna diskussion fortsätter, hon vet att det han gjorde är förjävligt, problemet verkar vara att hon på något sätt tycker att hennes relation till mannen är värt det. Hon visar inga tecken på att faktiskt lyssna på de råd som andra gett henne om vad som oftast händer i dessa situationer. Hon lyssnar bara (på riktigt) på de som säger att de lyckats gå vidare efter otrohet.

Vad detta rotar sig i vet jag ej men misstänker att precis som de flesta i dagens samhälle så är hon rädd för att bli själv vilket förstör hennes självkänsla. Hon skapar undanflykter för hans beteende för att skydda sina känslor och sitt inre välmående. Dessutom finns det nog ett stort mått av bekvämlighet i allt, det är jobbigt att skiljas, flytta, ha barn varannan vecka osv. Kanske dags att sluta försöka övertala henne om att det han gjorde var fel. Gå vidare med livet på det sätt du vill TS, om du vill fortsätta med din man så GÖR det. Att du sitter och svarar i denna tråd river väl bara upp såren hela tiden? Hur ska du kunna läka ditt sargade självförtroende med denna tråd?

Eftersom ingen utomstående vet vad som hänt. Så har det inte varit tillräckligt pinsamt. Han har kommit undan väldigt smidigt. Visa honom denna tråd så kan du se hur han verkligen tar till sig vad folk tycker om såna som honom

Du har rätt. Jag läste det här redan vid 17 och har funderat. Jag behöver ett break, komma bort. Kanske inte i tio månader men få lite distans och jag ska ta det med honom i helgen. Tack.

Vet du vad? Ja jag är naiv, godtrogen, blåögd. Men jag känner också en avsky. För min man och för vad han gjorde. För att han kunde ljuga mig rätt i ögonen och säga att han skulle på affärsmiddag men var på hotell med henne. , för att han låg jämte mig i sängen och tänkte på henne, för att han försökte göra mig gravid för att sedan dagen efter ligga med henne. För att han skrev med henne samma dag som vi gifte oss. Jag försöker tänka att han avslutade pga ånger, som han själv säger. Men han stod hemma, såg på bilder av oss - mig och vår dotter - och valde ändå att vara med henne. Han tog på henne, förälskade sig i henne, drömde om henne. Hans ångest nu gör inte det ogjort!! Och jag vill så gärna lita på det han säger. Jag litar på hans ånger och att det inte sker igen. Pch vi kan förenas i hatet mot henne fast det är så fel. Så klart är det katastrof att han börjar avsky henne för felen han gjort. Hon va snäll och lät honom t.o.m. slippa följa med på aborten för han inte ville, inte ens erbjöd sig. Jag kanske inte kan lita på honom men tror fan inte jag någonsin kan lita på någon igen. Både han och jag är som skuggor av våra tidigare jag. Försöker skratta, krama varandra, gå egentid. Jag vill så gärna att det ska fungera, att vi överlever. Men alltså...

Nej det är sant. Hon verkade väldigt skärrad över att ha blivit gravid och jag förstår att det måste varit tufft för henne att genomgå. Precis som du skriver och som hände dig kanske hon blev lovad mer än vad jag vet.. kanske hade barnet varit det bästa för mig (egoistiskt nog) men jag tror inte han hade varit kapabel att älska det. Fruktansvärt egentligen...

Han verkar inte ha tänkt alls och det känns så olikt honom. Jag älskar honom men han börjar mer och mer äckla mig.

Vet du vad? Ja jag är naiv, godtrogen, blåögd. Men jag känner också en avsky. För min man och för vad han gjorde. För att han kunde ljuga mig rätt i ögonen och säga att han skulle på affärsmiddag men var på hotell med henne. , för att han låg jämte mig i sängen och tänkte på henne, för att han försökte göra mig gravid för att sedan dagen efter ligga med henne. För att han skrev med henne samma dag som vi gifte oss. Jag försöker tänka att han avslutade pga ånger, som han själv säger. Men han stod hemma, såg på bilder av oss - mig och vår dotter - och valde ändå att vara med henne. Han tog på henne, förälskade sig i henne, drömde om henne. Hans ångest nu gör inte det ogjort!! Och jag vill så gärna lita på det han säger. Jag litar på hans ånger och att det inte sker igen. Pch vi kan förenas i hatet mot henne fast det är så fel. Så klart är det katastrof att han börjar avsky henne för felen han gjort. Hon va snäll och lät honom t.o.m. slippa följa med på aborten för han inte ville, inte ens erbjöd sig. Jag kanske inte kan lita på honom men tror fan inte jag någonsin kan lita på någon igen. Både han och jag är som skuggor av våra tidigare jag. Försöker skratta, krama varandra, gå egentid. Jag vill så gärna att det ska fungera, att vi överlever. Men alltså...

Jag tror att om ni kan bo i sär ett halvår kanske t om ett år så kommer du att se om han kämpar för att få hem dig igen eller om han kanske söker till någon ny igen. Och du kan känna efter ordentligt hur du ska kunna leva med någon som svikit tilliten till max. Hittar ni tillbaka så kanske ni har en chans

När jag läser detta så känner jag igen mig från min mans första affär.

Han stod i vår hall kramade och pussade mig hejdå. Pussade våra två döttrar den äldsta klamrade sig fast runt hans nacke som han fick dra loss medan hon grät. Han sa att han skulle på en övning inom försvaret. Men sanningen var att han åkte 28 mil enkel väg för våra sista pengar utan ånger träffade en annan kvinna brydde sig inte att dottern hemma mådde dåligt. Att jag ringde gång på gång då dottern ville säga god natt. Min dotter var då 4 år och minns fortfarande delar utav den morgonen. Hon är idag 12.

Min upptagna älskare vände på en femöring så fort hans fru fick veta. Han började avsky mig och hotade med allt han kunde komma på för att skapa distans. Han till och med krävde faderskapsutredning fast han visste att det var hans barn.

Han vägrade ha något med förlossningen att göra. Tre veckor efter ringer han och vill träffa oss. Han blir omedelbart förälskad i vårt barn och vill vara en del av vårt liv. Dock på hans frus villkor och det startas en vårdnadstvist som pågår i flera år. Han har varit en exemplarisk pappa trots allt. Och vi firade nyss hans student tillsammans. Men som jag har hatat den mannen och hans fru...

Åh vad jag känner igen det död, fast på andra sidan. Samma dag som jag fick reda på att hon var gravid började han prata om faderskapstest och jag hakade på. Han skrev till henne att han skulle kräva faderskapstest och det var det enda han ville ha med ungen att göra. Så hemskt gör henne nu när jag tänker efter...

Skönt att höra att ni kunnat lösa det för er son. Men hans fru förlät honom alltså för att ha fått barn med en annan? Jag hör ju själv hur galet det låter...