• Anonym (Kvinna86)

    Nygift och otrogen

    Vet att det varit en liknande tråd innan som försvann men det var inte jag!!

    Jag lever med en man och en fyraårig dotter. I mars gifte vi oss, ett väldigt enkelt bröllop men väldigt fint för mig och det betydde mycket. I juni fick jag reda på (kollade hans mobil) att han fyra-fem gånger i april hade haft sex med en kvinna på hans gym. När jag fick reda på det hade dom avslutat sin relation och när jag konfronterade honom kom det fram att han hade sån ångest och inte vågar berätta av rädsla för att förlora mig.

    Jag har valt att stanna. Kanske stoppar jag huvudet lite i sanden. Istället har vi börjat prata om ett till barn och att flytta. Jag behöver pepp.. hur många av er har förlåtit er partner och faktiskt klarat av att gå vidare efter otrohet?

  • Svar på tråden Nygift och otrogen
  • Anonym (Kvinna86)
    Anonym (Linda) skrev 2020-01-16 18:08:31 följande:
    Så han tyckte att hon kunde behålla barnet?
    Nej men det är väl skillnad på att tvinga någon till något och säga sin mening? Han vill inte ha barnet såklart men det betydde ju inte att han tvingade henne. Sen var han (och jag) desperat och då gjorde han klart för henne att han aldrig skulle vilja finnas i barnets liv.. elakt såhär i efterhand.
  • Anonym (Kvinna86)
    Limeblad skrev 2020-01-16 18:09:33 följande:
    Det låter ju oerhört fräscht, not! Han beter sig som en skit och sen hatar han den han varit otrogen med?
    Vad ska han göra då? Älska henne? Hon har ju blivit symbol för att han ångrar.
  • Anonym (Funkar inte..)
    Anonym (Kvinna86) skrev 2020-01-16 18:07:44 följande:

    Tack för ett sakligt inlägg. Jag hävdar att jag måste försöka lita på att de inte ska ske igen för att ge honom och oss en ärlig chans. Sen om det kommer fungera får ju så klart tiden utvisa.

    Vi har kommit fram till att vårt förhållande var fyllt av slentrian och utan just det du skriver - bekräftelse. Han har berättat att den andra kvinnan "såg honom" nåt jag inte gjort på länge. Jag hoppas på att kunna förändra vårt förhållande från grunden, att vi ska uppskatta varandra, säga vänliga ord till varandra, ge en kram när vi står och lagar mat osv. Små  gester som kan få stor effekt.

     

    Men precis som du skriver är jag rädd för att bli uppäten innifrån. Som jag förstår det lämnar faktiskt ganska få direkt efter en otrohet utan försöker. När vet man att det är nog? Flera verkar ha försökt men efter ett par år inser att det aldrig funkade. Och som du skriver, steget ut känns väldigt väldigt skrämmande. Som Bambi på hal is...


    Har man inte självkänsla nog för att bekräfta sig själv så kommer man alltid behöva bekräftelse av någon annan. Vad händer den dagen ni får bebis igen och du är i bebisbubblan och du orkar inte bekräfta honom. Kommer han då kontakta en ny tjej som "ser" honom? Känner att nån gång man verkligen är bekräftad borde väl vara när man är nygift, men han behövde tydligen ännu mer. Frågan är om din ork verkligen räcker till?

    Vi provade för länge efter otroheten. Men man resonerar lite att nu har jag ändå försökt ngt år, borde inte slänga bort de åren utan försöka lite till. Till slut insåg jag att 4 år hade gått, tilliten var fortfarande helt borta å mannen i fråga kanske inte gått hela vägen med kvinnor nu men definitivt lekt med tanken och träffat några bakom ryggen på mig. Dessa 4 år var helt bortkastade tillsammans med min självkänsla.
  • Anonym (Kvinna31)
    Anonym (Kvinna86) skrev 2020-01-16 18:16:36 följande:

    Nej men det är väl skillnad på att tvinga någon till något och säga sin mening? Han vill inte ha barnet såklart men det betydde ju inte att han tvingade henne. Sen var han (och jag) desperat och då gjorde han klart för henne att han aldrig skulle vilja finnas i barnets liv.. elakt såhär i efterhand.


    Din man och du är båda lika egoistiska.

    Han har oskyddad sex och gör det sen enkelt att inte ha med det eventuella barnet om hon behöll. Och du hjälper dessutom till med att inte han ska ta ansvar pga ditt egen behov. Tycker det verkar som ni kan passa bra ihop med hur ni båda beter er mot den andra kvinnan. Jag hoppas att hon inser snart att det finns mycket bättre män i världen
  • Limeblad
    Anonym (Kvinna86) skrev 2020-01-16 18:17:35 följande:

    Vad ska han göra då? Älska henne? Hon har ju blivit symbol för att han ångrar.


    Självklart inte. Men man kan vara neutral, ointresserad. Att bli hatisk tycker jag tyder på att han försöker rikta ansvaret bort från sig.
  • Anonym (jaha)
    Anonym (Kvinna86) skrev 2020-01-16 18:07:44 följande:

    Tack för ett sakligt inlägg. Jag hävdar att jag måste försöka lita på att de inte ska ske igen för att ge honom och oss en ärlig chans. Sen om det kommer fungera får ju så klart tiden utvisa.

    Vi har kommit fram till att vårt förhållande var fyllt av slentrian och utan just det du skriver - bekräftelse. Han har berättat att den andra kvinnan "såg honom" nåt jag inte gjort på länge. Jag hoppas på att kunna förändra vårt förhållande från grunden, att vi ska uppskatta varandra, säga vänliga ord till varandra, ge en kram när vi står och lagar mat osv. Små  gester som kan få stor effekt.

     

    Men precis som du skriver är jag rädd för att bli uppäten innifrån. Som jag förstår det lämnar faktiskt ganska få direkt efter en otrohet utan försöker. När vet man att det är nog? Flera verkar ha försökt men efter ett par år inser att det aldrig funkade. Och som du skriver, steget ut känns väldigt väldigt skrämmande. Som Bambi på hal is...


    Ja många provar att stanna men de allra flesta gör slut sen ändå och de flesta ångrar att de inte drog med en gång. Varför ska du göra samma misstag och sen ångra det?

    Ja du är rädd för att ta steget ut och det är anledningen till att du sitter och ursäktar det han gjort. Rädslan för att avsluta är mycket större än rädslan för att leva med en sån "man". Det du inte fattar är att priset du kommer få betala för att vara kvar är mycket större än du tror.
  • Anonym (jaha)
    Anonym (Kvinna86) skrev 2020-01-16 18:07:44 följande:

    Tack för ett sakligt inlägg. Jag hävdar att jag måste försöka lita på att de inte ska ske igen för att ge honom och oss en ärlig chans. Sen om det kommer fungera får ju så klart tiden utvisa.

    Vi har kommit fram till att vårt förhållande var fyllt av slentrian och utan just det du skriver - bekräftelse. Han har berättat att den andra kvinnan "såg honom" nåt jag inte gjort på länge. Jag hoppas på att kunna förändra vårt förhållande från grunden, att vi ska uppskatta varandra, säga vänliga ord till varandra, ge en kram när vi står och lagar mat osv. Små  gester som kan få stor effekt.

     

    Men precis som du skriver är jag rädd för att bli uppäten innifrån. Som jag förstår det lämnar faktiskt ganska få direkt efter en otrohet utan försöker. När vet man att det är nog? Flera verkar ha försökt men efter ett par år inser att det aldrig funkade. Och som du skriver, steget ut känns väldigt väldigt skrämmande. Som Bambi på hal is...


    Ja många provar att stanna men de allra flesta gör slut sen ändå och de flesta ångrar att de inte drog med en gång. Varför ska du göra samma misstag och sen ångra det?

    Ja du är rädd för att ta steget ut och det är anledningen till att du sitter och ursäktar det han gjort. Rädslan för att avsluta är mycket större än rädslan för att leva med en sån "man". Det du inte fattar är att priset du kommer få betala för att vara kvar är mycket större än du tror.
  • Anonym (jaha)
    Anonym (Kvinna86) skrev 2020-01-16 18:07:44 följande:

    Tack för ett sakligt inlägg. Jag hävdar att jag måste försöka lita på att de inte ska ske igen för att ge honom och oss en ärlig chans. Sen om det kommer fungera får ju så klart tiden utvisa.

    Vi har kommit fram till att vårt förhållande var fyllt av slentrian och utan just det du skriver - bekräftelse. Han har berättat att den andra kvinnan "såg honom" nåt jag inte gjort på länge. Jag hoppas på att kunna förändra vårt förhållande från grunden, att vi ska uppskatta varandra, säga vänliga ord till varandra, ge en kram när vi står och lagar mat osv. Små  gester som kan få stor effekt.

     

    Men precis som du skriver är jag rädd för att bli uppäten innifrån. Som jag förstår det lämnar faktiskt ganska få direkt efter en otrohet utan försöker. När vet man att det är nog? Flera verkar ha försökt men efter ett par år inser att det aldrig funkade. Och som du skriver, steget ut känns väldigt väldigt skrämmande. Som Bambi på hal is...


    Ja många provar att stanna men de allra flesta gör slut sen ändå och de flesta ångrar att de inte drog med en gång. Varför ska du göra samma misstag och sen ångra det?

    Ja du är rädd för att ta steget ut och det är anledningen till att du sitter och ursäktar det han gjort. Rädslan för att avsluta är mycket större än rädslan för att leva med en sån "man". Det du inte fattar är att priset du kommer få betala för att vara kvar är mycket större än du tror.
  • Anonym (Esther)
    Anonym (Kvinna86) skrev 2020-01-16 18:13:27 följande:

    Som jag skrivit så säger jag emot mest för att försöka pröva alla alternativ och förklaringar höger och vänster. Det är inte synd om honom alls, han var otrogen och det har sårat mig otroligt och på nåt sätt bevisat att jag aldrig räckte till. Han har också tagit på sig att han gjort det, varit ärlig med att han har haft sex med henne men hans förklaring är ju att han inte riktigt förstod, drogs med i stundens hetta. Det var ju inget random ligg utan han verkade ha fått känslor för henne och till sist gick det inte att stå emot typ.

    Nej ingen har drivit honom till något och där och då betydde det ju något för honom men det betyder ju inte att han inte kan ha genuin ånger idag? Ångra att det skedde och önska att han aldrig gjort det?

     

    Ja han kunde dragit på sig sjukdomar, det vet jag och jag har krävt att han ska kolla sig. Men det fråntar ju inte det att hon också använt ett barn som nåt form av hot. 

     

    Nej han är inget offer, jag och min dotter är det. Men du skriver att "gå vidare från" men jag vill "gå vidare med". Det måste ju gå? Enda utvägen kan ju inte vara att lämna utan det måste ju finnas fler vägar. Alla otrohetskamper likt vår slutar ju inte i skilsmässa. 


    Du skriver flera saker redan i första stycket som väldigt fint bekräftar min poäng.

    1. ?Hans förklaring är ju att han inte riktigt förstod?. Exakt, han är tydligen plötsligt förståndshandikappad och kan därmed inte hållas ansvarig.

    2. ?Han drogs med i stundens hetta?. Många har redan påpekat detta, men ?stundens hetta? är verkligen inte applicerbart i det här fallet. Ett hångel på en firmafest sker i stundens hetta. Den här relationen har underhållits under en längre tid och mötena är planerade och upprepade. Han har därmed haft både betänketid och flera tillfällen på sig att dra i handbromsen.

    3. ?Till sist gick det inte att stå emot?. Nej, just det. Det är precis som att han inte har deltagit utan bara varit föremål någon slags yttre påverkan. Det kan verka töntigt att påpeka semantiken här, men det är viktigt för att skulden ska kunna läggas där den hör hemma. Att han använder den här typen av uttryck är för att det flyttar fokus från honom.

    Han tar inte ansvar. Att ta ansvar är att säga ?jag var kåt och jag gjorde en dum grej. Jag ångrar mig nu och inser att det inte var värt det, förlåt?. Men du nöjer dig med hans svävande svammel därför att det gör att du slipper bekanta dig med tanken på att han gjort det här alldeles självmant.

    Du skriver också att ?han har tagit på sig att han gjort det?. Det stämmer ju inte. Han blev avslöjad och blev därmed tvungen att erkänna. Eller vad menar du att han hade för alternativ? Det har också framkommit tidigare i tråden att du inte fick all information på en gång, utan att korten successivt lades fram på borden under veckan som kom. Det betyder alltså att han inte ens berättade allt på en gång. Det är absolut inte samma sak som att vara ärlig och stå för sina handlingar. Det gör mig lite bekymrad att du inte inser skillnaden.

    Jag ifrågasätter inte att han ångrar sig, det gör han säkert. Jag tycker heller inte att det är självklart att du ska lämna. Min poäng är att det är svårt att förlåta någon som inte ens ber om ursäkt för rätt saker.
  • Anonym (Q)

    Vill bara säga att jag känner med dig, TS! Jag kan inte ens tänka mig hur jag själv skulle må om min man hade gjort samma sak mot mig, men jag tror att jag precis som du hade kämpat och kämpat för att få det att funka ändå. Har dock svårt att se att det skulle hålla i framtiden, för även om jag inte är svartsjuk nu så skulle det nog äta upp mig inifrån tills jag blir paranoid och sabbar förhållandet.

Svar på tråden Nygift och otrogen