Nygift och otrogen

Håller med

Jag förstår det. Människor är komplicerade och relationer är svåra för de allra flesta. Ingen i den här tråden kommer kunna tala om för dig vad du ska göra. Man får sällan nyanserade råd i den här typen av forum, och det kan det vara svårt att ta till sig när det känns som att beskrivningarna ligger långt ifrån ens verklighet. Men det kan ändå vara nyttigt för dig att ta del av ett utifrånperspektiv, särskilt som du inte verkar ha någon att prata med.

Jag tror inte alls att det behöver vara kört för er, men kom ihåg att förlåtelse inte handlar om att försöka hitta förklaringar eller förmildrande omständigheter.

Har du funderat på att gå i terapi? Alltså utan honom? Jag tänker att du nog skulle behöva jobba en del med dig själv framöver, för din egen men också för relationens skull. Dålig självkänsla gör att man förhåller sig till sin omgivning på ett osunt sätt. Jag får nästan känslan av att du inte riktigt tycker dig vara förtjänt av honom? Du verkar till och med ta på dig en del av skulden för det som hänt. Sluta genast med det. Du förtjänar att bli älskad och respekterad, oavsett vad.

Jag känner igen din desperation, för jag har själv varit där, även om situationen var lite annorlunda.

Du och din man har gått hos en familjeterapeut. Det har jag också. En familjeterapeut ser till familjens bästa. Han tar inte ställning för dig eller din man utan han är opartisk. Han vill se förståelse och förlåtelse och att ni antingen håller fast vid varandra eller skiljs som vänner. Det är hans mål.

Bra att ni träffat en familjeterapeut, men du behöver gå till en egen. Det kan vara jättedyrt, men i brist på terapeut kan du åtminstone träffa en kurator eller t ex en präst. Du behöver få berätta din version av vad som hänt och få höra att du har rätt till alla dina känslor och att du faktiskt inte måste förlåta eller ta på dig någon skuld för vad din man gjort. Familjeterapeuten vill att du ska se det goda i din man, så ni kan vara goda vänner åtminstone. Din egen terapeut vill att du ska känna efter vad du egentligen tycker innerst inne och lägga skulden där den hör hemma. För att kunna gå vidare behöver du få älta allt som hänt, med någon som ser till ditt bästa och inte till din mans bästa.

När jag var som mest desperat, så skrev jag inte på FL. Jag lät mig i stället intervjuas i en kvällstidning för en artikelserie om otrohet. Jag behövde berätta för någon, men jag förstod inte det förrän långt senare. Jag skämdes också för mycket för att berätta för någon jag kände.

Ärligt. Jag hade valt att träffa denna kvinna för att höra hennes version. Är rätt så säker på att den skiljer sig från din mans version.

Vill du inte ha sanningen innan du faktiskt tar steget att förlåta honom?

Skulle jag definitivt avråda. Om hon gjort abort och är asförbannad kaninkokerska så kommer hon inte direkt att vara särskilt sanningsenlig. Snarare öka på ångesten och ovissheten hos TS och påstå en massa saker som inte går att kolla upp.

Jag förstår, TS, att du är desperat, men det är ju det som är problemet. Du är så desperat så du lägger skulden på henne fast skulden är hans (hon har egentligen inga förpliktelser mot din dotter). Skulle hon ha velat men inte han, på grund av förpliktelser mot ert barn, skulle det aldrig blivit något. Hon må ha agerat moraliskt fel men att diskutera det är bara onödigt och irrelevant egentligen - i slutändan är det HAN, och ENDAST han som sårat och förnedrat dig och potentiellt skadat er dotter. 

Det är själviskt att tycka att det inte "fanns tid att prioritera henne då". Hade jag varit du hade jag varit mer upprörd och förbannad över sättet han behandlat henne på, än otroheten i sig. En otrohet tror jag (faktiskt) många, även godhjärtade, människor kan hamna i, men att ha sex oskyddat med en kvinna, göra henne gravid och sedan behandla henne som skit och låta henne gå igenom en abort ensam - det är vidrigt och där hade jag verkligen ifrågasatt min man och hans moraliska kompass (även om jag tror att jag hade kunnat förlåta vissa "sorters" otrohet).

Nä, han kan säkert älska dig. Jag tror inte, som många andra, att man inte kan vilja ligga med andra för att man älskar en person, eller att man inte älskar någon om man till och med är otrogen.

MEN - att man älskar någon betyder inte att man bör/ska/kan ha ett förhållande med någon. Det finns många människor jag älskar som jag absolut inte hade varit lycklig med i ett partnerförhållande. Det krävs så mycket mer än kärlek för att man ska kunna bygga upp ett bra, stabilt och lyckligt förhållande - tillit, respekt, åtrå, t.ex. I respekt-biten har han ju brustit något enormt. Att gå så långt som att planera datum och boka hotell, att inte erkänna förrän han blir påkommen, skylla till stor del på kvinnan, t.ex. 

Ja du skäms, men det är väl han som ska skämmas? Vad hjälper det att låtsas som ingenting? Återigen försöker du städa upp hans stök. Låt honom skämmas, berätta för någon du anförtror dig åt, det tror jag är bättre för dig. Du ska väl inte skämmas för att han betett sig som han gjort - återigen låter du ju inte honom stå ansvarig utan tar på dig en del av skulden, som att det beror på dig, det han gjort. Det gör det inte. Det finns många, många människor som lever i (tidvis) dåliga förhållanden med svackor där man kanske inte tänder på sin partner som förr, man har små barn och hinner inte fokusera på varandra överhuvudtaget, man tjafsar och bråkar och allt känns bara skit. Men alla är INTE otrogna, man kämpar på och håller ihop, rider ut stormen. 

Jag tror (min högst amatörmässiga bedömning dock, märk väl) att era chanser är små just på grund av din desperation. Du vill så gärna vara med honom att du greppar efter varje halmstrå och tror på allt han säger (fast det för oss låter helt orimligt, men vi kanske kan se det med mer nyktra ögon eftersom vi inte har någon relation till honom), bara för att du så gärna vill vara med, och känner att du behöver, honom. Det är ingen bra grund för ett förhållande.

Du borde jobba på dig själv så pass att du känner ditt eget värde och inser att du har ansvar att göra dig lycklig - ingen annan. Först när du ser vad du är värd och inser att du inte behöver någon man, inte heller honom, för att vara lycklig, kommer du att kunna ha ett stabilt förhållande som inte bygger på behövande och desperation. Om inte du respekterar dig kommer du aldrig få någon annan att göra det.

Du är ingen dörrmatta - inse att du är värd en man som respekterar dig och som är så rädd att förlora dig att han aldrig ens skulle tänka tanken att fula någon annanstans. Det är ingen här som vill dig något illa, och om du själv vill vara med honom är det ingen som stoppar dig, och vad folk på FL tror är inte direkt avgörande för er framtid. Men du får i alla fall en annan syn på saken.  

Vet vi att hon är en galen kaninkokerska eller är de ngt TS man tutat i TS ? Självklart ska man ta hennes information med en nypa salt men jag är säker på att hon kan fylla i information som TS man undanhållit.

Jag pratade med min sambos "kvinna" och fick ur en hel del info som min sambo självklart inte delgav mig från början. Han erkände när jag berättade vad jag hade hört.

Nej det spelar så klart ingen roll men sedan allt kom fram så har hon nästan hånat mig och det gör det hela ganska äckligt. Kanske är det tack vare henne som vi INTE separerat ty, att jag inte vill ge henne det hon vill ha, men jag vet inte.

Nej inte riktigt så. men henne har jag ju inga andra känslor än förakt för. Min man är ju mer komplicerat för det finns det massor olika känslor och minnen. Henne har jag aldrig träffat. 

Jag är inte rädd att bli ensam tror jag inte, jag är rädd att förlora HONOM. Men du har rätt, den här tråden har faktiskt fått mig att inse att jag har problem med självförtroende och självkänsla och att det är ganska allvarligt.

Så du tror att det finns kvinnor som kan gått vidare med sin man efter 9 månader efter den otroheten jag varit med om? Och inte längre ältar utan förlåtit och blickat framåt?

Så kan det vara. Allt har ju ställt på sin spets nu såklart, vi har pratat mycket om att gå isär osv. Men någonstans har vi ju också landat i att vi vill försöka för att vi älskar varandra.