Nygift och otrogen

Jag blir så ledsen för din skull när jag läser din tråd. Det är så svårt att veta vad man ska råda då jag varken känner dig eller din man. Baserat på vad du berättat låter det som att hans otrohet var ovanligt rå, i och med att det skedde upprepade gånger och strax efter ert bröllop. Jag försöker tänka vad jag själv skulle känna, och kanske att man efter mycket jobb kan förlåta, däremot skulle jag aldrig kunna glömma och jag skulle nog inte helhjärtat kunna lita på personen igen vilket gör det väldigt svårt att fortsätta relationen.

Ska jag vara krass så låter det som att det finns risk att han gör om det med tanke på att han var otrogen upprepade gånger och du var tvungen att upptäcka det själv. Samtidigt kan man ju inte veta, kanske håller han sig trogen, men jag tänker att sveket i sig kan äta upp relationen. Det bästa scenariot vore ju att han håller sig trogen och att du helhjärtat kan förlåta och lita på honom igen. Eller att du orkar bryta upp och gå vidare. Du är ju ung och har alla möjligheter att träffa en kille som behandlar dig med den respekt och kärlek du förtjänar.

Sen förstår jag att känslorna för honom och att ni har barn ihop försvårar det en hel del. Det är ju verkligen en livskris och det är förståeligt att du behöver tid att prata, älta, hata, drömma om det skulle varit (och som du hoppas kan bli) m.m. Kan inte ens föreställa mig alla känslor som måste fara genom kroppen. I slutändan är det ju ditt beslut vad du väljer att göra och du får ta den tid du behöver tänker jag.

Hej Ts. Det är precis det du behöver. Du behöver möta de här jobbiga känslorna av att vara ensam och vara i ditt riktiga liv. Du ska prata med din terapeut och dina närstående. Den här tråden gör bara att du skjuter upp mötet med verkligheten och dina egna känslor. (Undrar också hur du kan ha all den här tiden att lägga på tråden?) Genomgående i tråden så framkommer det ju att du redan vet hur det ligger till. Inte en psykolog i världen skulle rekommendera dig att fortsätta med tråden. Det är oerhört osunt. Nu finns 48 sidor att backa och läsa om om du så önskar. Släpp det här med att argumentera med okända på forum och ta tag i verkligheten.

Jag blir så ledsen för din skull när jag läser din tråd. Det är så svårt att veta vad man ska råda då jag varken känner dig eller din man. Baserat på vad du berättat låter det som att hans otrohet var ovanligt rå, i och med att det skedde upprepade gånger och strax efter ert bröllop. Jag försöker tänka vad jag själv skulle känna, och kanske att man efter mycket jobb kan förlåta, däremot skulle jag aldrig kunna glömma och jag skulle nog inte helhjärtat kunna lita på personen igen vilket gör det väldigt svårt att fortsätta relationen.

Ska jag vara krass så låter det som att det finns risk att han gör om det med tanke på att han var otrogen upprepade gånger och du var tvungen att upptäcka det själv. Samtidigt kan man ju inte veta, kanske håller han sig trogen, men jag tänker att sveket i sig kan äta upp relationen. Det bästa scenariot vore ju att han håller sig trogen och att du helhjärtat kan förlåta och lita på honom igen. Eller att du orkar bryta upp och gå vidare. Du är ju ung och har alla möjligheter att träffa en kille som behandlar dig med den respekt och kärlek du förtjänar.

Sen förstår jag att känslorna för honom och att ni har barn ihop försvårar det en hel del. Det är ju verkligen en livskris och det är förståeligt att du behöver tid att prata, älta, hata, drömma om det skulle varit (och som du hoppas kan bli) m.m. Kan inte ens föreställa mig alla känslor som måste fara genom kroppen. I slutändan är det ju ditt beslut vad du väljer att göra och du får ta den tid du behöver tänker jag.

som jag förstod det började det med att dom blev bättre och bättre vänner sen började dom käka efter gymmet osv ihop. Hon visste både att jag fanns, att vi gifte oss och att vi försökte få barn. Självklart bär han det största ansvaret men någonstans borde hon också haft en mental spärr.

Ja det hade han antagligen. kanske inte haft sex men dom hade nog haft kvar sin vänskapsrelation och den var väl laddad. det är det jag inte riktigt får svar på honom av. Om han nu ångrade sig så mycket varför planerade han att träffa henne samma vecka? Det ställdes ju in bara för jag kom på dem. 

Flera här har ju skrivit att jag borde vänta med barn och jag har faktiskt tagit åt mig av det. jag har en enorm längtan efter att ge min dotter ett syskon men jag vill att det ska komma till av kärlek, inte desperation..