Nollvision skrev 2020-01-17 22:53:23 följande:
Jag förstår, TS, att du är desperat, men det är ju det som är problemet. Du är så desperat så du lägger skulden på henne fast skulden är hans (hon har egentligen inga förpliktelser mot din dotter). Skulle hon ha velat men inte han, på grund av förpliktelser mot ert barn, skulle det aldrig blivit något. Hon må ha agerat moraliskt fel men att diskutera det är bara onödigt och irrelevant egentligen - i slutändan är det HAN, och ENDAST han som sårat och förnedrat dig och potentiellt skadat er dotter.
Det är själviskt att tycka att det inte "fanns tid att prioritera henne då". Hade jag varit du hade jag varit mer upprörd och förbannad över sättet han behandlat henne på, än otroheten i sig. En otrohet tror jag (faktiskt) många, även godhjärtade, människor kan hamna i, men att ha sex oskyddat med en kvinna, göra henne gravid och sedan behandla henne som skit och låta henne gå igenom en abort ensam - det är vidrigt och där hade jag verkligen ifrågasatt min man och hans moraliska kompass (även om jag tror att jag hade kunnat förlåta vissa "sorters" otrohet).
Nä, han kan säkert älska dig. Jag tror inte, som många andra, att man inte kan vilja ligga med andra för att man älskar en person, eller att man inte älskar någon om man till och med är otrogen.
MEN - att man älskar någon betyder inte att man bör/ska/kan ha ett förhållande med någon. Det finns många människor jag älskar som jag absolut inte hade varit lycklig med i ett partnerförhållande. Det krävs så mycket mer än kärlek för att man ska kunna bygga upp ett bra, stabilt och lyckligt förhållande - tillit, respekt, åtrå, t.ex. I respekt-biten har han ju brustit något enormt. Att gå så långt som att planera datum och boka hotell, att inte erkänna förrän han blir påkommen, skylla till stor del på kvinnan, t.ex.
Ja du skäms, men det är väl han som ska skämmas? Vad hjälper det att låtsas som ingenting? Återigen försöker du städa upp hans stök. Låt honom skämmas, berätta för någon du anförtror dig åt, det tror jag är bättre för dig. Du ska väl inte skämmas för att han betett sig som han gjort - återigen låter du ju inte honom stå ansvarig utan tar på dig en del av skulden, som att det beror på dig, det han gjort. Det gör det inte. Det finns många, många människor som lever i (tidvis) dåliga förhållanden med svackor där man kanske inte tänder på sin partner som förr, man har små barn och hinner inte fokusera på varandra överhuvudtaget, man tjafsar och bråkar och allt känns bara skit. Men alla är INTE otrogna, man kämpar på och håller ihop, rider ut stormen.
Jag tror (min högst amatörmässiga bedömning dock, märk väl) att era chanser är små just på grund av din desperation. Du vill så gärna vara med honom att du greppar efter varje halmstrå och tror på allt han säger (fast det för oss låter helt orimligt, men vi kanske kan se det med mer nyktra ögon eftersom vi inte har någon relation till honom), bara för att du så gärna vill vara med, och känner att du behöver, honom. Det är ingen bra grund för ett förhållande.
Du borde jobba på dig själv så pass att du känner ditt eget värde och inser att du har ansvar att göra dig lycklig - ingen annan. Först när du ser vad du är värd och inser att du inte behöver någon man, inte heller honom, för att vara lycklig, kommer du att kunna ha ett stabilt förhållande som inte bygger på behövande och desperation. Om inte du respekterar dig kommer du aldrig få någon annan att göra det.
Du är ingen dörrmatta - inse att du är värd en man som respekterar dig och som är så rädd att förlora dig att han aldrig ens skulle tänka tanken att fula någon annanstans. Det är ingen här som vill dig något illa, och om du själv vill vara med honom är det ingen som stoppar dig, och vad folk på FL tror är inte direkt avgörande för er framtid. Men du får i alla fall en annan syn på saken.
Ja jag lägger stor del av skulden på henne men återigen har jag inte varit min mans största fan de senare månaderna. Men du har rätt, det är hans ansvar att bära. Han bär skulden för att vår familj krossades. Men nu kämpar han febrilt för att laga det som lagas kan och jag hoppas att det går.
Ja du har kanske rätt.. men jag kan inte förmå mig att tycka synd om henne. Hur fel det än är så känner jag någonstans att hon förtjänade det fast jag så klart vet att så inte är fallet. Jag vet att hon har lidit enormt av aborten och min man inte velat tala med henne om det eller dem. Den här tråden har nog fått mig att inse att det inte är så fint som jag på något sätt trott. Men jag vill ju inte heller att han ska ha mer kontakt med henne.. och enligt henne fick hon göra ytterligare en skrapning som han inte ens brydde sig om. Det har jag funderat på, varför han blev så kall just kring aborten/fostret. Som att han också skapade ett förakt för henne pga att hon blev gravid.. (nu är jag brutalt ärlig, ser att jag låter som en fruktansvärd människa).
ja det finns så klart mycket hos oss som talar emot oss. Hade han kysst nån eller tom legat med någon random en gång för att sedan kommit hem och berättat hade det krossat mig men det i kontrast till att hon blev gravid, han bokade in dem på hotell, han berättade inte, de hade under flera månader daglig smskontakt/flört, han planerade att träffa henne som vän samma vecka jag kom på honom osv känns som rena drömmen. Han har gjort så mycket fel så det är svårt att ta in. Men det är som om nåt blockats inom jag, jag kan inte ta in att det är min man vi pratar om, att han gjort det här.
Ja vi båda skäms, jag skäms över honom men också vad omgivningen ska tycka om mig. När våra vänner ser oss kommer jag vara den bedragna. Det kommer snackas bakom våra ryggar. Våra familjer kommer bli lidande osv. Nej alla är inte otrogna, jag vet. Han är en jävla idiot som var det. Som förstörde allt.
Jag tror inte på allt han säger, jag vill tro på allt han säger, det är lite skillnad. Och någonstans måste jag ju tro på det han säger för att vi ska kunna gå vidare. Vi båda vill så gärna försöka och han är beredd att göra vadsomhelst för att jag inte ska lämna honom, det måste någonstans vara nog, han kan ju inte göra mer. Skadan är redan skedd, det går inte att få ogjort utan nu är det bara laga som gäller.
Jag är otroligt tacksam för nyanserade svar som ditt. Det får mig att tänka till. Det du skriver om mitt eget värde är väldigt fint (och tragiskt). Det kanske börjar med mig själv trots allt..
