Var med om en otrohet. Otroheten var planerad och pågick till och från länge samtidigt som han planerade ett liv ihop med mig. Jag försökte förlåta men kunde inte och han fortsatte dölja saker för mig mer eller mindre oskyldiga ibland. Vi harvade på 4 år efter men nu separerar vi. Tilliten är puts väck sen 4 år tillbaka och vi kunde aldrig reparera skadorna.
Med facit i hand skulle jag aldrig försökt ens efter otroheten. Det var mitt största misstag.
Så du tror inte att det kommer vara jag och min man om 2 år? även om han inte är otrogen igen? det har ju trots allt gått flera månader sedan otroheten och än är jag kvar
Jag tror att du aldrig kommer glömma henne. Varje sms som kommer sent på kvällen eller när han ska ut på stan och träffa vänner. Varje gång kommer du sannolikt fundera om det är hon eller någon annan kvinna han ska träffa. Din magkänsla kommer sätta igång på småsaker och varje gång kommer dina fantasier komma igång.
Jag försökte, han försökte på sitt sätt men jag kunde inte med mig själv att begära kolla igenom hans telefon så ofta jag behövde. Kvar fanns jag med mina demoner som sakta åt upp mig inne från.
Det var dödsdömt samma sekund som han var otrogen och jag kunde förlåta honom innerligt.
Här håller jag dock inte med dig... ingen i något förhållande kan ju någonsin veta. Jag kunde inte veta att han skulle svika mig, du kan inte med säkerhet veta att du inte blir sviken av en partner osv då därför är det egentligen inte så förändrat.
Skillnaden är att jag att han kan göra det men han vet också hur sårande det var, han har med egna ögon fått facea baksidan och det gjorde nog inte värt det.
Så är det absolut. Det kommer ta tid men jag tror han är villig att ge mig den tiden. Och kanske förändrad vårt förhållande till mer öppet? Vad gör det om jag får kolla hans telefon osv?
Tack för ett sakligt inlägg. Jag hävdar att jag måste försöka lita på att de inte ska ske igen för att ge honom och oss en ärlig chans. Sen om det kommer fungera får ju så klart tiden utvisa.
Vi har kommit fram till att vårt förhållande var fyllt av slentrian och utan just det du skriver - bekräftelse. Han har berättat att den andra kvinnan "såg honom" nåt jag inte gjort på länge. Jag hoppas på att kunna förändra vårt förhållande från grunden, att vi ska uppskatta varandra, säga vänliga ord till varandra, ge en kram när vi står och lagar mat osv. Små gester som kan få stor effekt.
Men precis som du skriver är jag rädd för att bli uppäten innifrån. Som jag förstår det lämnar faktiskt ganska få direkt efter en otrohet utan försöker. När vet man att det är nog? Flera verkar ha försökt men efter ett par år inser att det aldrig funkade. Och som du skriver, steget ut känns väldigt väldigt skrämmande. Som Bambi på hal is...
Ärligt. Jag hade valt att träffa denna kvinna för att höra hennes version. Är rätt så säker på att den skiljer sig från din mans version.
Vill du inte ha sanningen innan du faktiskt tar steget att förlåta honom?
Skulle jag definitivt avråda. Om hon gjort abort och är asförbannad kaninkokerska så kommer hon inte direkt att vara särskilt sanningsenlig. Snarare öka på ångesten och ovissheten hos TS och påstå en massa saker som inte går att kolla upp.