Är det någon som kan berätta om relationen med ens bonusbarn blivit bättre eller sämre efter att man fått biologiska barn? Är jätteorolig att jag ska tycka att det är jobbigt att bonus kommer hem sen när bebis är född! 
Jag håller men fig Ess om att många går som på äggskal närandet gäller bonusbarn. Varför inte bara prata och vara helt ärlig? Förklara att det kommer bli annorlunda ett tag och att bebisen tar mycket tid. Vi var tydliga redan från graviditeten med barnen om att vi inte kommer kunna vara 100% tillgängliga hela tiden ( fast vilken förälder är det, sköter folk aldrig tvätt, pysslar i garaget osv utan barnen?!). Våra barn/bonusbarn var i åldrarna 4-11 när de fick syskon och ingen av dem uppförde sig märkligt alls. Eftersom vi hört om flera historier om där barnen fått höra ?att när bebisen fötts kommer din mamma/pappa bara bry sig om den och du kommer glömmas bort och inte älskas lika mycket längre. Därför var vi väldigt tydliga och sa överdriver ofta att vi älskar dem precis lika mycket som innan.
Ett litet barn förväntar man sig ju ska va just liten, men de stora förväntar man sig mer av. De var stora redan när jag träffade dem första gången så jag har alltid bemött dem som jag gör med vilka vuxna som helst. Jag trodde först de led av ett osynligt handikapp innan jag kom på att de "bara" var curlade till max.
De träffas inte så ofta men tycker det är kul när de väl gör det. Men det är samma som för oss, de har liksom inget gemensamt så det blir väldigt stelt och uppstyltat.
Jag håller med! Jag hade haft full förståelse för att ett litet barn kan känna sig avis och reagera när det kommer ett yngre syskon men jag var helt tokig när hans stora barn betedde sig helt sjukt. Stod och skrek på sin pappa dagen efter vi kom hem från BB när han närmade sig bebisen att denna var uttråkad och så hungrig och krävde aktivering och mat pronto. Vi fick inte ens gå utanför dörren ihop till affären själva under flera månader för hans barn som då var snart vuxen. Det här är ingenting jag överdriver utan det var exakt så det gick till och det var inte som att vi då hade varannan vecka eller så utan barnets mamma krävde att vi hade denne på heltid, som hon njöt av allt.
Det var hemskt och jag blir vansinnig än idag när jag tänker på det.
Nu har det lugnat ner sig hemma för att jag har återhämtat mig från den allvarliga depression jag fick men kan än idag bli förundrad hur det kommer sig att min man fortfarande inte har lärt sitt snart vuxna barn att plocka ur en diskmaskin eller att laga till en enkel lunchrätt till sig själv.
Det låter helt sjukt. Starkt av dig att ha tagit dig vidare och är kvar i samma relation.
Det var helt sjukt faktiskt! Jag var liksom så skör och låg som ett litet asplöv och grinade ikapp med min lilla bebis första tiden medans min man hade fullt upp att aktivera sitt stora barn. Glömde tillägga att han bokade in oss på diverse resor också för att har man stora barn så ska dom minsann få hitta på roliga saker. Där och då så var jag så sjuk och slut så jag bara följde med som ett spöke, vreden kom liksom sen när jag hade utvecklat nån form av posttraumatisk stress.
Att vi överlevde den tiden och är ihop än idag är nog för att vi dels älskar varann väldigt mycket så envisheten och glöden att få relationen att funka fanns där. Sedan också att jag till skillnad mot innan när jag bara var en snäll och foglig vante som aldrig sa ett pip började ta mer plats i mitt eget hem, började visa tänderna mot min man och mot hans ex. Men glömmer kommer jag aldrig att göra och ibland så kan jag få lite ångestattacker än idag av vissa situationer som uppstår som påminner från den tiden. Lite som dejavu eller kroppsminne eller hur jag ska förklara det. Vi skulle däremot behöva gå i parterapi för det har vi faktiskt inte gjort. Hur ofta går ni och hur hittade ni en bra?
Hej, jag kan relatera till mycket av det du skriver och det är faktiskt inte helt ovanligt att utveckla PTSD som nybliven förstagångsmamma i en bonusfamilj. Om det vill sig illa. Parterapeuten vi går till har sagt att det låter som om även jag hade det. Men du, istället för att kapa Ts tråd så föreslår jag att du skickar pm till mig. Hoppas inte Ts blir avskräckt från att få sitt barn nu! Haha.
*Skratt*. Jag tänkte samma sak, ska inte kapa tråden mer utan jag pm:ar dig istället.
TS ska iallafall stå på sig om hur hon vill ha det och planera in första tiden redan nu.
Hej, jag skulle väldigt gärna skriva med dig. Tveka inte att höra av dig. Vi är fler med liknande erfarenheter som stöttar varann via pm här på Familjeliv. Det har hjälpt oss otroligt mycket som styvmammor. Bättre än offentliga trådar där vem som helst (biomammor, kärnfamiljer, singlar utan barn) svarar.
Du har rätt, man behöver få tala med andra som också har haft det väldigt tufft i sin nya familj eller hur man säger. Det suger så mycket energi att sitta och öppna upp sig om det här på offentliga forum eftersom det är så tabu och gemene svensson har verkligen gått på myten om att alla nya kvinnliga partners är den elaka styvmorsan.
Jag pm:ar dig under dagen när jag kommit hem. :)
Jag skulle säga att det beror helt på hur din man beter sig. Det finns säkert familjer där allt fungerat utmärkt. Där mannen förstått att trots att det finns barn med i bilden betyder det ändå att den nyblivna mamman är just det, ny "på jobbet".
Även om han ( och för den delen exet) varit med om allt detta minst en gång tidigare så är det nytt för dig. De inser att du-precis som de själva när de var nya- behöver tid och ro att komma in i den nya tillvaro du plötsligt befinner dig i.
Med det inte sagt att äldre syskon inte ska få träffa den nya bebisen, men det kanske kan räcka med en liten stund till att börja med.
Jag önskar att jag kunde säga att det var så för mig men då skulle jag ljuga. Jag ska inte dra hela historien men jag kan berätta att jag låg ensam och livrädd med värkar i vårt sovrum medan han lekte med sitt barn i rummet bredvid.
När jag bad honom komma var svaret att värkarna i det stadiet inte var så farliga och han ville inte att hans dotter skulle känna sig undanskuffad av den nya bebisen.
På den vägen fortsatte det, sveken har varit oräkneliga och den enda anledningen till att jag inte tagit ut skilsmässa är att jag inte velat att våra söner (tvillingar) skulle behöva vara hos sin pappa och syster utan att jag fanns där som stötdämpare.
Det är tyvärr så att favoriserandet av det äldsta barnet fortsatt genom åren. Ända tills de nu är vuxna allihop.
Varför skaffar ni ens barn med män som har barn sedan innan om ni inte är med på att inkludera dom i familjen? Finns det barn sedan innan så är det inte bara att släppa det och förvänta sig att biomamman ska ha barnet (om det nu är pappans tid som bebisen kommer på), hon har väl också ett liv och kanske inte kan anpassa sig efter er hur som helst? Egoistiskt tänk. Och kom ihåg, din man har redan barn, det här är ditt första. För honom kommer det inte vara lika speciellt, det första barnets födelse kommer alltid vara mest speciellt.