Är det någon som kan berätta om relationen med ens bonusbarn blivit bättre eller sämre efter att man fått biologiska barn? Är jätteorolig att jag ska tycka att det är jobbigt att bonus kommer hem sen när bebis är född! 
Varför skaffar ni ens barn med män som har barn sedan innan om ni inte är med på att inkludera dom i familjen? Finns det barn sedan innan så är det inte bara att släppa det och förvänta sig att biomamman ska ha barnet (om det nu är pappans tid som bebisen kommer på), hon har väl också ett liv och kanske inte kan anpassa sig efter er hur som helst? Egoistiskt tänk. Och kom ihåg, din man har redan barn, det här är ditt första. För honom kommer det inte vara lika speciellt, det första barnets födelse kommer alltid vara mest speciellt.
Bonusen kommer att vara 6 år när bebis föds. Barnet är inte särskilt jobbigt så men är väldigt pappig och följer honom vart han än går.
Haha roligt hur barn fungerar!
Hade/har ni en bra relation?
Hej!
Jag kom in i min bonussons familj när han just fyllt fem år. Tre år senare fick jag och hans pappa tvillingtjejer. Så det blev verkligen en omställning. Bonusgrabben är dock världens bästa och enklaste kille, så det är inga problem. Möjligen att jag ibland får dåligt samvete för att jag måste ge tvillingarna så mycket uppmärksamhet, de tar myyyycket tid och energi.
Det blev hur som helst definitivt inte sämre av att få biologiska barn.
Varför skaffar ni ens barn med män som har barn sedan innan om ni inte är med på att inkludera dom i familjen? Finns det barn sedan innan så är det inte bara att släppa det och förvänta sig att biomamman ska ha barnet (om det nu är pappans tid som bebisen kommer på), hon har väl också ett liv och kanske inte kan anpassa sig efter er hur som helst? Egoistiskt tänk. Och kom ihåg, din man har redan barn, det här är ditt första. För honom kommer det inte vara lika speciellt, det första barnets födelse kommer alltid vara mest speciellt.
Varför skaffar ni ens barn med män som har barn sedan innan om ni inte är med på att inkludera dom i familjen? Finns det barn sedan innan så är det inte bara att släppa det och förvänta sig att biomamman ska ha barnet (om det nu är pappans tid som bebisen kommer på), hon har väl också ett liv och kanske inte kan anpassa sig efter er hur som helst? Egoistiskt tänk. Och kom ihåg, din man har redan barn, det här är ditt första. För honom kommer det inte vara lika speciellt, det första barnets födelse kommer alltid vara mest speciellt.
Tycker det är egoistiskt tänk att en biomamma/biopappa inte kan ta sitt barn för att de behöver egentid när ett nytt barn kommer till världen. Är väl alltid ens barn oavsett vad som händer. Självklart om man vill ha en bra relation till varandra att man ger igen tiden.
Hade det varit mina barn hade jag tagit dem extra den veckan eller 2 pga att jag älskar mina barn och skulle vilja ge den det där lilla extra när de fått syskon. Alla som fått barn vet hur påfrestad kroppen och psyket blir. Detta är inget man vet innan så att sitta på sina höga hästar och tycka dittan och dattan är bara dålig stil och inte att vara förstående alls allra helst inte över sina egna barn. De tidigare barnen kommer inte att få den tid de förtjänar den första tiden. Så är det inom en kärnfamilj också.
Inte fasiken ska ts veta hur det känns när hon aldrig varit i den situationen.
Är lika som att anklaga alla separerade föräldrar för att de skaffade barn med en person de sen gick i från...de borde ha vetat innan hur det skulle bli och vilka svin till föräldrar som nu tvingar barnen till varannan vecka.
Vi alla sätter oss i situationer som vi inte förutspått. Snälla sluta anklaga ts för hennes känslor för den som inte varit i hennes skor har ingen aning.
Bonusarna o småsyskonen har en varm och nära relation trots att de inte träffats dagligdags under långa perioder ( bonusarna bodde varierat vh/vv/ heltid beroende på var deras mamma för tillfället bodde) Sedan Nej -jag älskar inte bonusarna på samma sätt som jag älskar mina biobarn, men det är OK ! Jag älskar dem för dem de är men det är en annan sorts kärlek och DE älskar inte Mig på samma sätt som de älskar sina Bio föräldrar vilket ju är självklart..vi kan inte begära av oss att vi ska älska bonusarna " lika mycket" som vi älskar våra bio men vi kan begära att vi ska behandla dem med respekt och omtanke . Sedan att se till att man får " egentid" med den lilla familjen tror jag är viktigt ,dels för att man inte kan leva på " stand by" den tid bonus inte är här man måste kunna göra roliga saker även utan bonus och dels för att man som bonusförälder behöver ladda batterierna då och då och även kunna lägga focus på den vuxna relationen så att man inte tappar bort varandra i allt..det Är mer slitningar i en sk " nyfamilj" än i en " kärnfamilj" bla eftersom det är fler personer inblandade som mer eller mindre indirekt styr vardagslivet.. Det är aldrig någon som ser snett på ett par med biobarn som lämnar bort alla barnen/ något av barnen och åker iväg på en minisemester..men Ve o Fasa om en bonusförälder lämnar bonusarna hemma och åker i väg med baran biobarnen! Standarden blir så fel! Så länge man inte alltid utesluter bonusarna utan ser till att det blir någorlunda " rättvist" mellan alla barn .
För mig så var det en chock att få mitt första biologiska barn med en man som hade ett barn sedan tidigare. Mitt bonusbarn var sex år då jag fick min bebis och vi hade känt varandra i två år. Jag var så osäker som nybliven mamma så att jag inte vågade sätta ner foten mot min man och min mans släkt. Det enda dom kunde se var bonusbarnets nästa och det kändes som om jag och min bebis kom i andra hand. Det var som stt de inte förstod att jag var en förstagångsmamma, utan såg oss som en kärnfamilj som hade fått sitt andra barn. Släkten tyckte även att bonussonen skulle kompenseras på olika sätt eftersom det var synd om bonusbarnet (pga att ha fått ett syskon). Min man hade också samma inställning. Det slutade med att jag var helt sönderstressad och utmattad. Jag kände också agg till mitt bonusbarn och min man och mannens släkt. Länge. Det kändes som om min första tid som nybliven mamma förstördes. Nu har dock nästan tre år gått och saker och ting går att komma över och att reparera. Jag ser vilken fin relation mitt barn och mitt bonusbarn har och gläder mig över det. Och långsamt har våra relationer fördjupats. Jag kan inte säga hur din situation blir. Men jag råder dig att stå på dig om det som DU behöver och tycker är viktigt, som nybliven mamma. Även om du får dåligt samvete över ditt bonusbarn. Din bebis kommer att behöva dig mer än något annat, och då behöver du må bra. Resten (relationen med ditt bonusbarn) kommer ordna sig.
Som några ovanför har sagt så finns det något hos folk som gör att de tycker så synd om bonusbarn.
Det räcker inte att de måste spendera varannan vecka/helg hos pappa/mamma, nu ska de - ve och fasa - få ett småsyskon dessutom!
Precis som i en kärnfamilj så måste de dela på uppmärksamheten, så är det, varför är det mer synd om bonusbarnen då?
Och att spendera tid med "lilla familjen" är viktigt, och det gör man ju förstås när bonus är hos sin andra förälder. Det är inte synd om hen då, hen är ju hos sin andra förälder som förhoppningsvis älskar och tar lika bra hand om hen.