Är det någon som kan berätta om relationen med ens bonusbarn blivit bättre eller sämre efter att man fått biologiska barn? Är jätteorolig att jag ska tycka att det är jobbigt att bonus kommer hem sen när bebis är född! 
Det är ju det som är problemet. Tack för att du frågar och inte förutsätter att du vet. Ett tag lät dina inlägg gruvligt hemska. Problemet för många förstagångsmammor med andragångspappor är att de också förväntas vara andragångsmammor, trots att de knappt landat från chocken/upplevelsen att föda sitt första barn. Minns du hur lång tid det tog för dig själv innan du verkligen kände att du blivit mamma? För mig tog det många månader. Det hade kunnat sparat mig mycket ångest om omgivningen hade haft mer respekt för att jag var förstagångsförälder.
Men finns det sådana förväntningar? Att bonusmammor ska stå tillbaka? Hon tillhör väl familjen som alla andra och ska väl behandlas därefter?
Det är så det bör vara men samtidigt så blir det lite motsägelsefullt att säga så när det hela tiden ska kommenteras att hon konstant ska stå tillbaka för mannen, barnen, hans föredetta och fan o hans moster.
Jag själv lever med en man med barn sen tidigare och nu har vi nått en sorts harmoni efter många år men det var ett rent helvete när jag var gravid och nyförlöst. Alla har det inte så men jag utvecklade en förlossningsdepression av allt skit som var. Hade en svärmor som hackade på mig hela tiden och skulle vara övertydlig med att bonus minsann är den enda som min man skulle lägga fokus på medans jag skulle ta bebis själv, det var den första kommentaren den trevliga kvinnan släppte till mig efter att jag kommit hem från BB. Samma med hans ex. Det här började hon med samma dag jag födde och inte ens hade kommit hem från BB och hon ringde min man och krävde att han skulle ta deras tonåring på en resa under sina 10 pappadagar direkt efter födseln för jag skulle minsann ta bebisen helt själv. Jag var omgiven av svartsjuka och missunsamma människor och har hört flera liknande historier från andra vänner som skaffat gemensamma barn ihop med sina män som har barn sen tidigare.
Det var rätt bra beskrivet som nån beskrev det i tråden. Jag skulle sträcka mig ännu längre. Man kräver att bonusmamman även fast hon är förstföderska ska bete sig lite som en som föder sitt femte barn. Hon ska vara en superwoman helt enkelt och det även när hon är som mest skör och nyförlöst.
Jag kan relatera till detta och jag vet att vi är fler. Så bra att det lugnat sig hos er efter några år, det är samma här. Men det är svårt att glömma ens första tid som nybliven mamma :(
Du har redan en egen, bra relation med bonus och du har en önskan om att den ska fortsätta. Det är de bästa förutsättningarna man kan ha i ditt läge. Jag ska dock inte sticka under stol med att för mig och många andra så kommer det som en 'chock' eller vad jag ska säga när en inser att känslorna för ens eget barn är så oändligt mycket större än till ens bonusbarn. ÄVEN fast man älskar sitt bonusbarn.
Viktigt tycker jag är att inte du får ett automatiskt 'krav' att du ska ha bonus hemma om dagarna bara för att du är hemma. Din bonus har ju skolplikt antar jag, men har bonus fritids? Isf, låt bonus fortsätta med det och hämta hem bonus tidigare till er när du har lust och ork.
Om bonus inte har fritids så är det en god ide att börja med det nu, innan barnet kommer. Om det inte är så att pappan är hemma när bonus slutat skolan, då får man inte ha fritids.
Bra är också om pappan kan träffa bonus på annan plats under de v ni behöver vara själva hemma. Några timmar här och där, gärna med film på bebisen att visa, kanske där du också är med och vinkar och berättar att du och bebisen ser fram emot när ni ses igen. Kanske kan även bonus få del i något kring bebisen, få köpa bebisen ett speciellt gosedjur, matchande tröjor till dem båda eller liknande. Kan räcka att få rita en bild som sen hängs upp vid bebisens säng.
Också viktigt är att du inte känner skuld om dina känslor för bonus ändras. Det är inget du rår för, naturen kan vara sån. Så länge du inte agerar på dina känslor, utan låter bonus komma som tidigare, efter era veckor själva och inte behandlar bonus sämre så är det ok att känna så. Men försök att komma över det, med eller utan hjälp, för allas er skull.
Kram och lycka till!
Jag läste ditt inlägg också och kände att det verkar som att vi har liknande erfarenheter. Har kommit vidare men jag ska ärligt talat säga att jag kommer aldrig att glömma bort hur det var under den där tiden och kan fortfarande än idag känna sorg o lite bitterhet över att ha blivit snuvad på en fin förstatid med min bebis.
Handlade egentligen inte alls om att förbjuda hans barn att komma hem till oss, det hade jag inga som helst problem med men det som kom hem till oss var en uppskruvad tonåring som helt plötsligt skulle bli lika krävande och liten som en kolikbebis.
Alltså det var så hemskt och jag kan säga det att det är ett under att vi kom ur det där och är ihop än idag för jag var så arg på min man, kände att han kastade mig framför bussen. Hur blev er relation?
Det är så det bör vara men samtidigt så blir det lite motsägelsefullt att säga så när det hela tiden ska kommenteras att hon konstant ska stå tillbaka för mannen, barnen, hans föredetta och fan o hans moster.
Jag själv lever med en man med barn sen tidigare och nu har vi nått en sorts harmoni efter många år men det var ett rent helvete när jag var gravid och nyförlöst. Alla har det inte så men jag utvecklade en förlossningsdepression av allt skit som var. Hade en svärmor som hackade på mig hela tiden och skulle vara övertydlig med att bonus minsann är den enda som min man skulle lägga fokus på medans jag skulle ta bebis själv, det var den första kommentaren den trevliga kvinnan släppte till mig efter att jag kommit hem från BB. Samma med hans ex. Det här började hon med samma dag jag födde och inte ens hade kommit hem från BB och hon ringde min man och krävde att han skulle ta deras tonåring på en resa under sina 10 pappadagar direkt efter födseln för jag skulle minsann ta bebisen helt själv. Jag var omgiven av svartsjuka och missunsamma människor och har hört flera liknande historier från andra vänner som skaffat gemensamma barn ihop med sina män som har barn sen tidigare.
Det var rätt bra beskrivet som nån beskrev det i tråden. Jag skulle sträcka mig ännu längre. Man kräver att bonusmamman även fast hon är förstföderska ska bete sig lite som en som föder sitt femte barn. Hon ska vara en superwoman helt enkelt och det även när hon är som mest skör och nyförlöst.
Tycker nog också att flera veckor är ganska lång tid. Mina barn hade blivit helt förtvivlade om de inte fått åka till sin pappa på länge.
Har du funderat på varannan helg? Första veckan själv, sen helgen och kanske att pappan umgås med barnet nån eftermiddag i veckan? Jag har all förståelse för att du vill vara ifred, landa och ta det lugnt men jag har själv bonusbarns vars mamma väljer bort dem i tid och otid och de mår ju jättedåligt av det även om de trivs hos oss också.
Tycker ändå att både du och din sambo låter kloka och att ni löser det på ett bra sätt. All lycka till!
Jag kan säga att det var skitjobbigt att ha dem här när jag kom hem, och då var de ändå i tonåren.
Men man har inte den relationen som man har med sin egen familj, det är mer som gäster, en påtvingad artighet. Den ena har dessutom ingen som helst känsla för när den trampar över ens gränser. Vi har ingen bra relation till varann heller så det blev väldigt irriterat och jobbigt när de var här efter vi fått barn, även senare när vi landat så blev man skitirriterad på dem och deras totala oförmåga att ens tänka själva och än mindre att göra något själva.