Vara bonusmamma och bli biomamma?

Det är så det bör vara men samtidigt så blir det lite motsägelsefullt att säga så när det hela tiden ska kommenteras att hon konstant ska stå tillbaka för mannen, barnen, hans föredetta och fan o hans moster.

Jag själv lever med en man med barn sen tidigare och nu har vi nått en sorts harmoni efter många år men det var ett rent helvete när jag var gravid och nyförlöst. Alla har det inte så men jag utvecklade en förlossningsdepression av allt skit som var. Hade en svärmor som hackade på mig hela tiden och skulle vara övertydlig med att bonus minsann är den enda som min man skulle lägga fokus på medans jag skulle ta bebis själv, det var den första kommentaren den trevliga kvinnan släppte till mig efter att jag kommit hem från BB. Samma med hans ex. Det här började hon med samma dag jag födde och inte ens hade kommit hem från BB och hon ringde min man och krävde att han skulle ta deras tonåring på en resa under sina 10 pappadagar direkt efter födseln för jag skulle minsann ta bebisen helt själv. Jag var omgiven av svartsjuka och missunsamma människor och har hört flera liknande historier från andra vänner som skaffat gemensamma barn ihop med sina män som har barn sen tidigare.

Det var rätt bra beskrivet som nån beskrev det i tråden. Jag skulle sträcka mig ännu längre. Man kräver att bonusmamman även fast hon är förstföderska ska bete sig lite som en som föder sitt femte barn. Hon ska vara en superwoman helt enkelt och det även när hon är som mest skör och nyförlöst.

Jag läste ditt inlägg också och kände att det verkar som att vi har liknande erfarenheter. Har kommit vidare men jag ska ärligt talat säga att jag kommer aldrig att glömma bort hur det var under den där tiden och kan fortfarande än idag känna sorg o lite bitterhet över att ha blivit snuvad på en fin förstatid med min bebis.

Handlade egentligen inte alls om att förbjuda hans barn att komma hem till oss, det hade jag inga som helst problem med men det som kom hem till oss var en uppskruvad tonåring som helt plötsligt skulle bli lika krävande och liten som en kolikbebis.

Alltså det var så hemskt och jag kan säga det att det är ett under att vi kom ur det där och är ihop än idag för jag var så arg på min man, kände att han kastade mig framför bussen. Hur blev er relation?

Jag måste bara få säga att jag beundrar din ärlighet om din mans barn. Jag håller många gånger med dig i trådar där det handlar bonus/plast/styvbarn. Min sambos barn är stora, mellan 18-23. Det är absolut inget fel med dom, men visst hade jag önskat att dom var utflyttade precis som mina. Även om dom hade varit yngre, hade jag aldrig kallat dom för mina bonus/plast/styvbarn.

Jag förstår nu, efter att du och mfl har berättat hur era upplevelser var när ni fick barn med en pappa, att det förmodligen inte är så jäkla lätt att ta plats i en familj som redan är en familj, med en liten ny medlem. Skrämmande faktiskt.

Jag håller med! Jag hade haft full förståelse för att ett litet barn kan känna sig avis och reagera när det kommer ett yngre syskon men jag var helt tokig när hans stora barn betedde sig helt sjukt. Stod och skrek på sin pappa dagen efter vi kom hem från BB när han närmade sig bebisen att denna var uttråkad och så hungrig och krävde aktivering och mat pronto. Vi fick inte ens gå utanför dörren ihop till affären själva under flera månader för hans barn som då var snart vuxen. Det här är ingenting jag överdriver utan det var exakt så det gick till och det var inte som att vi då hade varannan vecka eller så utan barnets mamma krävde att vi hade denne på heltid, som hon njöt av allt.

Det var hemskt och jag blir vansinnig än idag när jag tänker på det.

Nu har det lugnat ner sig hemma för att jag har återhämtat mig från den allvarliga depression jag fick men kan än idag bli förundrad hur det kommer sig att min man fortfarande inte har lärt sitt snart vuxna barn att plocka ur en diskmaskin eller att laga till en enkel lunchrätt till sig själv.

Det var helt sjukt faktiskt! Jag var liksom så skör och låg som ett litet asplöv och grinade ikapp med min lilla bebis första tiden medans min man hade fullt upp att aktivera sitt stora barn. Glömde tillägga att han bokade in oss på diverse resor också för att har man stora barn så ska dom minsann få hitta på roliga saker. Där och då så var jag så sjuk och slut så jag bara följde med som ett spöke, vreden kom liksom sen när jag hade utvecklat nån form av posttraumatisk stress.

Att vi överlevde den tiden och är ihop än idag är nog för att vi dels älskar varann väldigt mycket så envisheten och glöden att få relationen att funka fanns där. Sedan också att jag till skillnad mot innan när jag bara var en snäll och foglig vante som aldrig sa ett pip började ta mer plats i mitt eget hem, började visa tänderna mot min man och mot hans ex. Men glömmer kommer jag aldrig att göra och ibland så kan jag få lite ångestattacker än idag av vissa situationer som uppstår som påminner från den tiden. Lite som dejavu eller kroppsminne eller hur jag ska förklara det. Vi skulle däremot behöva gå i parterapi för det har vi faktiskt inte gjort. Hur ofta går ni och hur hittade ni en bra?

*Skratt*. Jag tänkte samma sak, ska inte kapa tråden mer utan jag pm:ar dig istället.

TS ska iallafall stå på sig om hur hon vill ha det och planera in första tiden redan nu.

Du har rätt, man behöver få tala med andra som också har haft det väldigt tufft i sin nya familj eller hur man säger. Det suger så mycket energi att sitta och öppna upp sig om det här på offentliga forum eftersom det är så tabu och gemene svensson har verkligen gått på myten om att alla nya kvinnliga partners är den elaka styvmorsan.

Jag pm:ar dig under dagen när jag kommit hem. :)