Anonym (Kvinna) skrev 2019-05-03 10:15:36 följande:
När det gäller detta har jag ändrat uppfattning med åren. Jag tycker inte längre att en otrohet är det värsta som kan hända. Nu kan jag se nyanserna.
Det är inte nödvändigtvis bättre att ta ut skilsmässa och slänga in den andra i det totala kaoset som det innebär, med att - samtidigt som man ska hantera känslorna - försöka sälja huset, hitta en bostad i rätt prisläge, kanske gå upp i tid på jobbet om man jobbat deltid, oro för ekonomin, barnen måste ryckas upp från sina dagis och skolor och flytta till ett sämre område, o.s.v. o.s.v.. Än att ha en tillfällig affär, med någon som man finner sexuellt oemotståndlig - men som i längden aldrig skulle kunna bli den livskamrat som ens man eller fru är.
Numera kan jag förstå att folk gör sådant, och jag kan även förstå att den bedragna parten ibland anar vad som pågår - men väljer att inte låtsas om det. För att man har insett att livet är ofullkomligt at the beast of times, och att man ändå kommer att ha ett bättre liv livet ut, om man stannar i äktenskapet och låter den andra ha sina små affärer. Med åren kommer de ändå att upphöra.
Intressant, för mig är det tvärtom, efter mina egna erfarenheter i otrohetsträsket så har jag utvecklat en nolltolerans för svek och lögner. Jag lärde mig den hårda vägen att det är totalt meningslöst och otroligt tärande att leva i ett förhållande där man inte kan lita på sin partner.
Jag ser inte längre otrohet som "det värsta som kan hända". Jag skulle förmodligen inte bli lika sänkt som första gången. Men jag skulle aldrig lägga ner någon tid och energi på att försöka förstå och förlåta som jag gjorde då utan klippa alla band med en gång och gå vidare.
Precis som du har jag med tiden och erfarenhet fått en bättre förståelse för varför folk gör som de gör, men jag har också fått en mer pragmatisk och krass syn på människor och relationer och insett att det sällan lönar sig att vara kvar i ett förhållande efter en otrohet.