Finns absolut ingenting som hade kunnat få mig att vara otrogen. Jag har alltid gått efter tankesättet att göra slut INNAN man ligger med någon annan.. Hur svårt ska det vara?
Jag hade dött av hat och svartsjuka om någon var otrogen mot mig, så varför skulle jag göra nåt sånt mot den jag älskar?
När det gäller detta har jag ändrat uppfattning med åren. Jag tycker inte längre att en otrohet är det värsta som kan hända. Nu kan jag se nyanserna.
Det är inte nödvändigtvis bättre att ta ut skilsmässa och slänga in den andra i det totala kaoset som det innebär, med att - samtidigt som man ska hantera känslorna - försöka sälja huset, hitta en bostad i rätt prisläge, kanske gå upp i tid på jobbet om man jobbat deltid, oro för ekonomin, barnen måste ryckas upp från sina dagis och skolor och flytta till ett sämre område, o.s.v. o.s.v.. Än att ha en tillfällig affär, med någon som man finner sexuellt oemotståndlig - men som i längden aldrig skulle kunna bli den livskamrat som ens man eller fru är.
Numera kan jag förstå att folk gör sådant, och jag kan även förstå att den bedragna parten ibland anar vad som pågår - men väljer att inte låtsas om det. För att man har insett att livet är ofullkomligt at the beast of times, och att man ändå kommer att ha ett bättre liv livet ut, om man stannar i äktenskapet och låter den andra ha sina små affärer. Med åren kommer de ändå att upphöra.