Det sägs ju ofta att dagen ens barn föds är den lyckligaste i ens liv, men frågan är om detta är lite förstorat? Mitt barns födsel var livsomvälvande, lite chockartat men absolut inte den dag jag känt mig lyckligast. Min man känner precis likadant vilket var intressant att höra få man alltid hör "det var den lyckligaste dagen i mitt liv".
Så låt oss höra era åsikter!
Herregud nej. Det var det verkligen inte (amningssvårigheter, förlossningsskador, stress och oro). Och 4 år senare har inte en enda dag med mina barn varit mitt livs lyckligaste dag.
Mitt livs lyckligaste dag var vår bröllopsdag. Äktenskapet är grunden för vårt liv och barnen välsignelser som kom utav det. Förlossningarna var fantastiska, men inte de lyckligaste dagarna med barnen. Dopdagarna och ettårsdagarna var större och kändes mer. Då var jag mer i nuet än vid förlossningarna då drt var så mycket runtomkring.
Hm, när jag ser tillbaka på dagen då dottern föddes så var det den lyckligaste dagen. Men jag tror inte att jag då tänkte på hur stormlycklig jag var eftersom allt var nytt, jag var trött och lite omtumlad.
Dagen då jag fick reda på att dottern låg i magen och dagen efter vår bröllopsdag kommer på en stark andraplats över lyckligaste dagar.
Nej, jag var inte så där fantastiskt lycklig efter någon av mina förlossningar. Lättad snarare.
Jag har haft många lyckliga och överväldigande studer i mitt liv - både med och utan mina barn. Deras födelsedagar hör dock inte till topp 10. Men jag förstår att jag hör till undantagen.
Nej, den dagen kände jag mig mest chockad :) Lyckan kom senare.
Ingen av födelsedagar har varit den lyckligaste. Första för ung och med helt fel man. Andra lättad att vi båda överlevde (störtblödning och hjärtljud som gick ner gjorde att barnet skulle ut oavsett hur det skadade mig. Men att vara förälder gör mig lycklig, att få följa mina barn och se vilka underbara personer de blir. Tycker generellt att lyckligaste dagen är svår att utse känns mer som en klyscha.
Låter hemskt för barnen, varför skaffade du flera barn?
Lyckligaste dagen märkte jag väl inte riktigt när den inträffade, men det måste ju ha varit när jag för första gången inte var irrationellt orolig över att min son skulle dö i plötslig spädbarnsdöd eller något annat, och jag hade sparkat ut knäppskallen till pappa så vi hade lite lugn och ro. När jag äntligen insåg att jag hade en frisk liten fin son och slapp hans pappa. Sonen var väl då ungefär 2,5 år och ja, lyckligaste tiden är ju förknippad med sonen, men också med hur jag mådde för övrigt. Dagen han föddes var jag superstressad över att han inte skulle överleva (helt utan anledning, han mådde superbra) och över hans pappas beteende.
Hur tänkte du nu? Är det hemskt för barnen att deras föräldrar inte upplevt sina livs lyckliga dagar tillsammans med dem? Föräldrarna kanske har haft ett liv även innan barnens ankomst. Sen har det ju bara gått 4 år, de har gott om tid att uppleva lyckliga stunder tillsammans.
Tycker det låter lite märkligt ja, plus att skaffa flera barn då dessutom... Det var även en väldigt korthuggen kommentar som man lätt kan tolka som att det inte ligger någon lycka i barnen alls.