Det sägs ju ofta att dagen ens barn föds är den lyckligaste i ens liv, men frågan är om detta är lite förstorat? Mitt barns födsel var livsomvälvande, lite chockartat men absolut inte den dag jag känt mig lyckligast. Min man känner precis likadant vilket var intressant att höra få man alltid hör "det var den lyckligaste dagen i mitt liv".
Så låt oss höra era åsikter!
Intressanta svar! Har alltid trott att jag var i klar minoritet men så verkar det inte vara. Är detta kanske en del av "det skimrande gravidskapet" där man lätt blir kritiserad om man går utanför normen?
Alltså man "ska" vara förväntansfull, lycklig och strålande under graviditet, man "ska" vilja föda vaginalt och sedan amma med glädje. Som sagt, väldigt intressant.
Väldigt blandade känslor vid mina 2 förlossningar. Första var väldigt utdragen och helt utan smärtlindring trots att jag ville ha epidural. De lyckades inte få in nålen i ryggen på mig. Jag hade sådana smärtor att jag har minnesluckor från större delen av förlossningen. Efteråt var jag glad över att få mitt barn i famnen men mest av allt ville jag bara få vara i fred och sova.
Förlossningdepressionen kom som ett brev på posten dagen efter och det tog drygt ett halvår innan jag kände att jag verkligen kunde knyta an till min son och känna att jag älskade honom. När sonen sa "jag älskar dig mamma" för första gången slår hans födelsedag tusenfallt!!! Det var pur och sann lycka det!
Som tur är fick jag en betydligt enklare förlossning med dottern. Tack epidural 
Men inte ens hennes födelsedag skulle jag klassa som den lyckligaste dagen i mitt liv. Nu när hon är 1,5 år gammal och springer och slänger armarna om halsen på mig när jag kommer hem efter jobbet - det är också bland de lyckligaste ögonblicken i mitt liv.
Utan tvekan den lyckligaste dagen i mitt liv. Att ha min dotter sovandes i min famn efter hon kommit till världen gjorde mig hel.
Nej. Jag var mest glad att det var över och att vi överlevde. Jag är mycket lyckligare de stunder vi är tillsammans nu. När vi skrattar, leker, hon kommer springande och kramar mig, säger mamma osv.
Nä jag har nog mest haft känslan "vad ska jag med den här till" blandning och lite utmattning, chock och lite "shit, hur ska jag undvika att fucka upp den här stackars försvarslösa människan"
Har inte känt omedelbar kärlek heller, den har vuxit fram under första halvåret.
Det är självklart de mest livsförändrande dagarna och omtumlande men inte lyckligaste.
Jag var överlycklig! Jag har alltid velat bli mamma och var 30 år när det äntligen hände. Jag har två döttrar nu och jag är så lycklig.
Självklart finns det stunder som jag är arg eller helt slut, men deras roligheter väger upp allt.
Min man hade två döttrar sen innan och han var och ät också så glad över dom alla.
Det har inte vart dom lyckligaste dagarna, båda förlossningar har varit utdragna och kämpiga så det var mer än lättnad när dom väl kommit ut. Första barnet andades inte först dessutom så innan jag hade hunnit reagera så var läkaren, bebisen och pappan i ett annat rum och han blev senare inlagd på IVA med diverse slangar. Förlossningarna är däremot det häftigaste jag varit med om. Lyckan har kommit flera gånger efter som tidigare idag t ex när den äldsta sa: Jag älskar dig mamma! för första gången <3
Inte dag. Men ögonblick.
Dagen tillbringades huvudsakligen genomförandets förlossningen vilket inte går att beskriva som särskilt trevligt. Men få se, höra och känna bebisen när hon kommit ut var obeskrivligt på det mest fantastiska vis. Hon var det finaste jag sett, även om jag nu när jag tittar tillbaka på bilderna ser ett litet rött russin, precis som alla andra nyfödingar ser ut.
Herregud nej. Det var det verkligen inte (amningssvårigheter, förlossningsskador, stress och oro). Och 4 år senare har inte en enda dag med mina barn varit mitt livs lyckligaste dag.