Det sägs ju ofta att dagen ens barn föds är den lyckligaste i ens liv, men frågan är om detta är lite förstorat? Mitt barns födsel var livsomvälvande, lite chockartat men absolut inte den dag jag känt mig lyckligast. Min man känner precis likadant vilket var intressant att höra få man alltid hör "det var den lyckligaste dagen i mitt liv".
Så låt oss höra era åsikter!
Nej, det var det inte. Det var en av de värsta dagarna i mitt liv, full av ångest och ifrågasättanden och hat mot mig själv och sjukvården och samhället. Jag var jättearg och förtvivlad och hoppades att jag skulle dö under förlossningen så att jag inte behövde möta mitt barn och barnet inte skulle behöva leva under skammen att ha en mamma som mig.
Det är inte alltid ett val att skaffa flera barn. Småbarnsåren kan vara tuffa. Speciellt om man har tvillingar. Sen vet vi ju inget om hur lycklig hon var innan barnen.
Det sägs ju ofta att dagen ens barn föds är den lyckligaste i ens liv, men frågan är om detta är lite förstorat? Mitt barns födsel var livsomvälvande, lite chockartat men absolut inte den dag jag känt mig lyckligast. Min man känner precis likadant vilket var intressant att höra få man alltid hör "det var den lyckligaste dagen i mitt liv".
Så låt oss höra era åsikter!
Första barnet (vaginalt) kände jag allt annat än lycka. Hade förväntat mig att tiden skulle stanna och att lyckan skulle vara total, men jag var bara trött och full av ångest. Visst var hon underbart fin och jag ville gärna vara med henne, men helst av allt ville jag bara vara ifred och sova.
Andra barnet (snitt) kände jag däremot stor lycka och modersinstinkt från första sekund, GE MIG MIN BEBIS liksom.
Tredje barnet (snitt) var väl en blandning. Men mer en lättnad än en lycka.
Så det är nog olika det där, beroende på var i livet man befinner sig med omständigheter och hur man mår i kropp och själ efter förlossningen.
Ha ha, nej med första barnet kände jag mig mest tom och förvirrad efter förlossningen, gissningsvis pga för mycket lustgas. Dessutom blev jag otroligt överraskad över att det var en pojke (eftersom alla hade berättat att jag hade en typisk flickmage) och av att han såg ut som en skrynklig variant av morsans kusin. Unge två kändes mer naturligt och förlossningen var rekordsnabb och lätt och så kände jag mig tryggare i mammarollen. Glad ja, men lycklig? Njä. Däremot ger båda mina barn mig lycka varje dag nu.
Väldigt blandade känslor vid mina 2 förlossningar. Första var väldigt utdragen och helt utan smärtlindring trots att jag ville ha epidural. De lyckades inte få in nålen i ryggen på mig. Jag hade sådana smärtor att jag har minnesluckor från större delen av förlossningen. Efteråt var jag glad över att få mitt barn i famnen men mest av allt ville jag bara få vara i fred och sova.
Förlossningdepressionen kom som ett brev på posten dagen efter och det tog drygt ett halvår innan jag kände att jag verkligen kunde knyta an till min son och känna att jag älskade honom. När sonen sa "jag älskar dig mamma" för första gången slår hans födelsedag tusenfallt!!! Det var pur och sann lycka det!
Som tur är fick jag en betydligt enklare förlossning med dottern. Tack epidural 
Men inte ens hennes födelsedag skulle jag klassa som den lyckligaste dagen i mitt liv. Nu när hon är 1,5 år gammal och springer och slänger armarna om halsen på mig när jag kommer hem efter jobbet - det är också bland de lyckligaste ögonblicken i mitt liv.
Helt klart mitt livs häftigaste upplevelse. Men däremot inte min lyckligaste dag. När jag tänker efter tror jag att min lyckligaste dag hittills var dagen efter min dotters förlossning när hon mötte sin storebror för första gången. Den blick han gav henne när han höll henne första gången. Så full av oförställd kärlek och beskyddarinstinkt. Då kände jag att livet och familjen var komplett. Mina lyckligaste stunder i vardagen är fortfarande när jag ser dem tillsammans.
Ja, det är den utan konkurrens lyckligaste dagen i livet.
Ja!
Min förlossning var okomplicerad men jag upplevde inte någon plötslig stark kärlek när han föddes. Jag känner nog mer lycka och kärlek till min son varje dag nu än jag kände då.