Det sägs ju ofta att dagen ens barn föds är den lyckligaste i ens liv, men frågan är om detta är lite förstorat? Mitt barns födsel var livsomvälvande, lite chockartat men absolut inte den dag jag känt mig lyckligast. Min man känner precis likadant vilket var intressant att höra få man alltid hör "det var den lyckligaste dagen i mitt liv".
Så låt oss höra era åsikter!
Nej, jag har känt mer lycka när jag fått hem en ny iPhone än när jag fött barn. Mina förlossningar har varit långdragna och jobbiga, har inte känt så mycket lycka när de varit över, snarare utmattning.
Nu är jag lycklig lite överlag men absolut, min absolut lyckligaste stund i livet var när dottern kom ut frisk och välmående.
Jag känner total lycka och kärlek varje gång jag ser och tänker på henne och just nu ligger jag nära henne och hör hennes mjuka sovande andetag. Total lycka.
Jag vet att min man tänker och tycker som mig.
Absolut ett av livets största stunder,att få se sina barn för första gången.
Nej verkligen inte. Det var en hemsk dag full av smärta, oro och rädsla. En av de värre dagarna i mitt liv. Mina tvillingar kom alldeles för tidigt och det kändes surrealistisk att få höra en massa grattis när jag bara ville att de skulle vara kvar i magen.
Nej. Det var skönt att det var över, men att höra hans första skratt några månader senare gjorde mig mycket lyckligare. Jag var utmattad, överväldigad och glad att det gått bra, men orkade inte vara lycklig. Jag fattade nog inte riktigt vad som hänt förrän senare.
Helt klart mitt livs häftigaste upplevelse. Men däremot inte min lyckligaste dag. När jag tänker efter tror jag att min lyckligaste dag hittills var dagen efter min dotters förlossning när hon mötte sin storebror för första gången. Den blick han gav henne när han höll henne första gången. Så full av oförställd kärlek och beskyddarinstinkt. Då kände jag att livet och familjen var komplett. Mina lyckligaste stunder i vardagen är fortfarande när jag ser dem tillsammans.
Jag var alldeles för trött och omtumlad för att vara lycklig.
Gud nej.. 30 Tim värkar kvalar nog in som en av de värsta dagarna..... Första leendet, första mamma, första riktiga kramen där man fick armarna om halsen gav alla mer lyckokänsla än själva dagen... Då ville jag nog mest dö faktiskt.
Jag var alldeles för trött och omtumlad för att vara lycklig.