Det sägs ju ofta att dagen ens barn föds är den lyckligaste i ens liv, men frågan är om detta är lite förstorat? Mitt barns födsel var livsomvälvande, lite chockartat men absolut inte den dag jag känt mig lyckligast. Min man känner precis likadant vilket var intressant att höra få man alltid hör "det var den lyckligaste dagen i mitt liv".
Så låt oss höra era åsikter!
Absolut!! 30 års längtan och drygt 10 års försök var över och mitt liv hade ÄNTLIGEN en mening! Hur man inte kan tycka det övergår mitt förstånd. Vad betyder mer än att få barn?! Allt annat är ju komplett värdelöst och bara substitut för att få barn.
Nej, det var det inte.
Lyckan kom långt senare.
Det sägs ju ofta att dagen ens barn föds är den lyckligaste i ens liv, men frågan är om detta är lite förstorat? Mitt barns födsel var livsomvälvande, lite chockartat men absolut inte den dag jag känt mig lyckligast. Min man känner precis likadant vilket var intressant att höra få man alltid hör "det var den lyckligaste dagen i mitt liv".
Så låt oss höra era åsikter!
Det sägs ju ofta att dagen ens barn föds är den lyckligaste i ens liv, men frågan är om detta är lite förstorat? Mitt barns födsel var livsomvälvande, lite chockartat men absolut inte den dag jag känt mig lyckligast. Min man känner precis likadant vilket var intressant att höra få man alltid hör "det var den lyckligaste dagen i mitt liv".
Så låt oss höra era åsikter!
På sätt och vis. Nu har jag ju varit med om 7 förlossningar, och jag kan väl mest säga att det har varit mitt livs lyckligaste ögonblick just när barnen fötts. Det var inte så att jag var stormlycklig i 24 timmar varje gång, utan just den där minuten då de fötts, då har jag varit lyckligare än någonsin annars.
Samma tanke har jag haft kring att känna mig stolt över mitt barn. Fick frågan som om det var givet att nu är du väl stolt över ditt barn när hon fortfarande var nyfödd. Jag kände ingen stolthet, möjligtvis att jag just genomfört en förlossning, min egen bedrift. Stoltheten kom senare när hon gjorde mysiga saker. Med barn nummer två var jag stolt och lycklig så gott som med en gång för då visste jag vad ett barn innebar, och att få en till var lycka.
Men stora ögonblick var ju båda födelserna förstås, men på olika sätt.
Nej första dygnet efter första förlossningen var rätt bajs tyckte jag. Jag kände mig ensam, mörbultad, visste knappt hur jag skulle hålla i bebisen, amningen hade inte börjat funka, min bebis sov inte alls hela första dygnet som alla sa att han skulle utan skrek och skrek... Nämfy sjutton. Jag var betydligt lyckligare på hans ettårsdag vill jag påstå 
Nja det är nog delad förstaplats mellan vårt bröllop och vårt barns födelse faktiskt. Direkt när jag gått ut ur kyrkan kände jag att jag ville gå in och göra det en gång till medan att få barn var ju betydligt svårare och därmed dämpades lyckoruset lite också. Bebisen sov nästan inget och jag hade jätteont. De där första _sekunderna_ när man hörde bebisen gråta och fick bekräftat av personalen att han mådde bra var dock ändå det största som hänt mig.
Nä, det var mest en förvirrande och rörig dag, vid båda tillfällena. Lyckan över de fina barnen kom långt långt senare.
Nej, det var det inte. Det var en av de värsta dagarna i mitt liv, full av ångest och ifrågasättanden och hat mot mig själv och sjukvården och samhället. Jag var jättearg och förtvivlad och hoppades att jag skulle dö under förlossningen så att jag inte behövde möta mitt barn och barnet inte skulle behöva leva under skammen att ha en mamma som mig.