Bf MAJ 2018 med syskon,stannar på FL

Zanda: Ja det här vände upp och ner på allt, jag trodde jag var garanterat ett barn efter så många veckor... men allt kan hända och livet är inte rättvist. Jag hade haft minskade fosterrörelser och var då väldigt orolig men tänkte att det händer ju inget i v 28.. hon hade rört sig lite hela tiden så jag tänkte att hon bara var lugn. Sedan tyckte jag att hon rörde sig igen men jag förstod i efterhand att det var tyngden av henne och livmodern som jag kände då jag lagt mig ner. På ett vanligt barnmorskebesök hittade vi inga hjärtljud, vi gjorde ultraljud direkt och hon var helt stilla, hopsjunken... det enda vi fått som svar var att hon var tillväxthämmad och jag reagerade starkt på det när hon kom, hon vägde bara 765 gram men borde varit över kilot. Troligtvis är det moderkakan som inte funkat optimalt och som ledde till att hon inte fick den näring som hon behövde. Det är väl ändå ett så bra svar vi kunnat få tänker jag, hade varit värre med kromosomavvikelse, hjärtfel eller något annat som på ekrar våra chanser denna gång. Att vi blev gravida så fort efter hennes död är ju otroligt, hann ha mens två ggr efter avslaget slutat. Det finns väl någon mening med det...

Det är väl på något sätt det som både är svårt och fint när man mister ett barn när man har barn sedan tidigare, man vet vad man skulle fått men att tillsammans med sina barn få dela sorgen är så fint! Våra barn har vart helt fantastiska, de träffade SI lillasyster på sjukhuset efter hon var född och jag har vart så stolt över dem och lycklig för att de finns, ännu mer lycklig nu än innan flickan.. Det känns väldigt oroligt om barnen skulle behöva uppleva ännu en sorg bara, tror det förstärker oron denna gången, nu måste det bara gå vägen, de måste få behålla sin bäbis!!

Så sorgligt...<3 Håller alla tummar och tår för detta lilla nya mirakel!

Beklagar verkligen det ni varit tvungna att gå igenom <3 Kan inte föreställa mig. Jag förstår att den erfarenheten sitter hårt. Tänker bara att oddsen för att det ska hända just er igen borde vara så minimal. Får ni extra stöttning nu denna gång? Många kramar

Tack för omtanken. Jag var på vul för 2 veckor sedan när jag borde varit i v 8 åtminstone, men fostret var så litet att läkaren trodde v 6, vilket inte bör kunna stämma för jag vet när jag hade ägglossning. Nytt vul imorgon för att se hur det ser ut. Så fruktansvärt rädd och orolig och ver verkligen inte hur jag ska orka igenom ett eventuellt negativt besked imorgon. Har försökt sen typ april/ maj så blev så oerhört glad när jag blev gravid. Kram till dig med och hoppas allt löser sig till det bästa för dig/er ändå till slut.

Tack!! Jag beklagar också det du går igenom just nu... har du fått komma hem igen? Låter obehagligt det du skriver om att du blödde så. Ibland händer väl det tyvärr, bra att du sökte ambulans. HB borde ju ha kommit upp nu om du inte blött så mycket mer o samma med blodtrycket om du fått i dig vätska, fått vätskedropp också? Kommer du ha avslag(eller vad man kallar det) en tid efter?

Jag har aldrig haft tidigt missfall eller MA, vet inte hur det känns men som du skriver så är det hemskt för barnen också att mista någon som de sett fram emot, oavsett när i graviditeten. Samtidigt som det är oerhört skönt att ha dem med sig när något händer för det går liksom inte att bara lägga sig ner och ge upp. Tack vare mina barn har vi hanterat detta och gått vidare mycket lättare än jag trodde var möjligt! Du skrev att dina barn är 7,6 och 15 mån, stämmer det? Då förstår ju de äldsta väldigt mycket..

Ja risken att det händer igen är lika stor som sist, 4% tror jag.. men risken att det händer just oss igen borde vara pytteliten.. så jag har väl ändå något hopp om att detta kommer gå bra men usch vad huvudet hittar på saker, letar efter känslor i kroppen som ska säga något... men vi kan bara göra som alla andra, vänta, försöka njuta, vara positiva och hoppas!

Vissa dagar är ju de orden ett slag i ansiktet men det är ju rimligtvis så man ska hantera det hela ????

Jag har samma BM o Läkare som jag haft alla gånger, de stöttar väldigt mycket. Har fått göra två ultraljud redan o kommer be om ett till när jag ska till min BM 15/11... sen känns det väl inte så bra att stressa bäbisen med alla ultraljudsvågor men undrar om inte oron o stressen jag har är lika påverkande isf.. får höra med henne!

Ta hand om dej!

Hej!

Det där hände mig också i början av denna graviditet. BM gjorde ett tidigt UL och jag trodde själv att jag var 7+3, hade ganska bra koll på min ägglossning och när vi hade haft sex, men hon fick det då till att fostret var ungefär 5+nånting. Jag fick panik, hon sa att det är svårt att mäta i så tidiga veckor. 2,5 veckor senare gjorde vi UL hos läkaren och fick då mått på bäbis som var 8+6, så den hade vuxit som förväntat men ägget måste blivit befruktat senare än jag trodde. Hade en blödning vid förväntad mens som troligtvis var en nidblödning.

Så det behöver ju inte vara någon fara men jag känner med din oro. Skönt att väntan nu är över ändå och att ni får svar idag.

På vårt andra UL vågade jag inte titta, min man fick titta åt mig o säga att det såg bra ut tillsammans med läkaren!

Lycka till idag!!!

Jag känner precis likadant som du. Har aldrig varit så nära döden men vill försöka igen så fort som möjligt. Vi får följas åt på vägen. Tyvärr måste vi göra IVF så våra chanser är ju lägre än alla er som lyckas på egen hand.

Hoppas du får komma hem idag. Jag var inlagd fem dagar, åh vad jag längtade efter att sova i min egen säng nära två små barn.

Tack. Det värmer