Är det etiskt försvarbart att ge livsuppehållande behandling på aborterade foster?

Precis, vi ska lämna frågan om beslut kring tid för abort till läkare och annan expertis i Socialstyrelsens rättsliga råd och kräva att vården tillämpar rätt rutiner och fungerar som den ska.

Då är det ju bättre att mödravården/sjukvården bättra sig och tar proverna tidigare, så slipper det att bli sådan här hiskliga fall där man får aborter som liknar mer barnmord än abort.

Om jag genomgår en abort så vill jag inte att någon räddade livet på mitt foster för att senare adoptera bort det, skulle kännas sjukt konstigt och obehagligt.

Abort gör man för att man inte vill ha barn, skulle kännas som ett grovt övergrepp om jag tvingas bli bio-mamma mot min vilja.

Och jag har genomgått flertalet aborter så jag vet vad jag pratat om

Varför bryr du dig om vad som händer med de köttklumpar som du aborterar? Vad har du tidigare gjort med de köttklumparna? 

Du har inte funderat på att sterilisera dig?

Etiskt försvarbart ur samhällsekonomisk och även konsekvensetisk synvinkel är det kanske inte.

Men när man väl är där och du ser den lilla döende människan som kämpar för sitt liv så fattar vilken klant som helst att man måste försöka ingripa. Det är det enda rätta att ingripa. Många läkare har även avlagt läkared.

Kan tycka att det är lite märkligt att många så direkt menar att alla lösningar är att justera tiden nedåt?
Trots allt, anledningarna bakom den beviljade abort finns kvar ändå, oavsett om det sker i vecka 18 eller vecka 21.

Om man läser i abortlagstiftningen och  de riktlinjer som socialstyrelsen har som underlag för utfall rör det sig inte om nöjesaborter efter vecka 18. I ca 2/3 av fallen är det direkt livshotande skador för mamman eller fostret, och i den resterande tredjedelen psykosociala skäl. I och med att gränsen rent officiellt i abortlagen är formulerad som fall där det "innebär att målsättningen är att rädda både kvinnans och barnets liv" utgår jag från att de psykosociala skälen verkligen är relevanta och väger lite tyngre än "oups, jag glömde bort tiden".

Självklart är det emotionellt tufft att läsa om aborterade foster som kvider och kippar efter andan. Det vore märkligare ifall läkarna inte reagerade på det. Men för mig kan det vara minst lika hjärtskärande att se barn som föds som kollin och som varken kan andas eller äta utan slangar, och många gånger knappt röra på sig eller ens visar något medvetande för omvärlden. Om jag själv av någon anledning skulle hamna i ett sådant tillstånd hoppas jag att mina anhöriga vore barmhärtiga nog att stänga av maskinerna och låta mig somna in.
Och jag kan också bli väldigt illa berörd av att se barn födas in i fruktansvärda familjeförhållanden, där de troligen inte får en lycklig dag under sin barndom.

Jag antar att skillnaden här handlar om huruvida man värderar rätt till liv eller om man högre värderar rätt till drägligt liv.

Du är rolig du.

Går det över i 22+0 så är det ett barn, även juridiskt. Det barnet har egna rättigheter. Fristående från dig.

Du tycker det skulle kännas som ett grovt övergrepp på dig om någon rädda livet på det barnet men vad kallar du då det barnet utsätts för om det bara lämnas att dö?

Anledningen finns kvar men konsekvenserna blir andra.

Med en sista abortdag i  exempelvis 19+6 så skulle man var långt på de trygga sidan om när för tidigt födda kan överleva.

Den här typen av situationer skulle aldrig uppstå då eftersom det inte är medicinskt möjligt att få barnet att överleva vid den tidpunkten. Själv tycker jag att bara den enskilda individen kan svara på om han/hon har ett drägligt liv eller inte.

Vill inte se att det avgörs av någon annan vid födseln. Tror det kan leda käpprätt fel.

"Drägliga liv till höger! Odrägliga till vänster!"