Fertilitetsutredning om man är under 18 år?

Om jag inte minns fel så har en 15 åring större chans att bli gravid än en 20 åring. ..Men det är ju förutsatt att denna 15 åring har äl. (Tror det var 40% för en 15 åring och 30 procent för en 20 åring att kunna bli gravid per äl)

Jag tror snarare att ...anledningen till att dem inte gör sådana undersökningar på folk som är i ts ålder är för att i denna samhälle så får kvinnor barn först när dem är kring 30 år och som det är nuförtiden så är folk fortfarande "barn" tills dem är kanske kring 25 år. ..Förr var folk vuxna redan vid 17 års åldern...dvs samhället har ändrats och hur man ser på folk.

Som sagt, förr hade en hel del människor jobb när dem var kring 15 år (tex min mormor och morfar som är kring 60 år nu hade jobb när dem var kring 15 och min mormor var gravid när hon var sexton år, vilket inte var allt för märkligt då...Och min mamma var 18 år när hon var gravid och det var inte heller märkligt då. .Men nuförtiden så hade folk höjt på ögonbrynen om man var kring 20 år och var gravid )

Bara lite spekulationer från min sida :)

Inte bara nuförtiden. Man har "statistik" sedan 1700-talet och det är endast under en dipp under mitten av 1900-talet (OK då dippen var som störst under 70-talet) där medelåldern för första barnet har varit under 25, den övriga tiden har den varit närmare 28-29 år. Informationen har man hämtat från kyrkoböckerna.

www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Aldre-mammor-vanligare-forr/

Och min mamma, som fick mig när hon skulle fylla 20, var helt klart yngst av alla mammor bland mina klasskamrater och helt udda. Men, vi bodde då (och gör fortfarande) i Stockholm. Detta var -76. Mina föräldrar, båda födda i mitten av 50-talet, gick i skolan när de var 15, inte jobbade.

Håller med, jag släktforskar och de flesta i min släkt är ca 24-26 när de får första barnet. Och rent fysiologiskt är inte hjärnan i allmänhet färdigutvecklad förrän i 25-årsåldern, men det finns alltid undantag och variation och ts kanske tillhör de få som är mogna vid 17, om det vet vi inget.

Har också hört att hjärnan inte är färdigutvecklad förrän i 25 års åldern. Dock så beter man sig olika mogna beroende på miljön och hur man har blivit uppfostrad.

Så som förr tidens 17 åringar var ar kanske i jämförelser med dagens 24 åringar :) dvs 17 åringar kändes som vuxna förr men dagens 17 åringar känns som småbarn (finns undantag självklart )

Ja varför vill folk ha barn egentligen? Dum fråga. Ja det må verka onormalt för utomstående men varför skulle jag som 17 åring inte på riktigt vilja ha barn utan att det handlar om nåt annat? Hade du sagt nåt om jag var 20 eller 21? Nä förmodligen inte.. Varken du eller nån annan här vet hur jag är som person, och därav kan ni inte döma mig eller min sambo hur vi skulle bli som föräldrar. SNÄLLA håll mun om du inte har nåt positivt att säga.

[...]
En del vet att de är redo, andra tror. När man blir äldre brukar det visa sej vara det sistnämnda för många. tycker du att folk i tråden är så hemska att du blir ledsen "fördomarna" är åsikter baserade på erfarenhet, det handlar inte heller om att "veta bättre", det är något oftast de yngre inbillar sej att de gör som många senare inser att de inte gjorde. Jag skulle kunna skriva en hel del om för unga föräldrar, om både mina och andra jag känner, det finns 16-åringar som skulle göra det bättre men jag är väldigt tveksam till att det är ett bra argument för att just du inte skulle ha barn men 18 är lite väl tidigt för väldigt många, vilket de flesta brukar inse när de blir äldre. Man kan vilja en hel del när man är 18, senare när man fått mer erfarenhet av livet inser många att de vill göra något annat, det blir lite svårt om man har barn så det handlar ju inte bara om hur man är som förälder.

Är du tillräckligt mogen och har rätt förutsättningar kan du skita i vad andra tycker men det innebär inte att det är helt onödigt att fundera på vad de säger.
Om du tar det till dej och fundera på om det verkligen stämmer på dej eller inte så vet du på ett ungefär var du är och då kan du skita i vad andra tycker. Är du en av de som slår ifrån dej allt andra säger ska du vänta ett tag till, det är dom som är minst lämpliga som föräldrar.

[...]

Att bli förälder är att bestämma ett öde för en annan person, något alla som vill ha barn bör tänka på oavsett ålder. Men man kanske blir tvungen att tänka efter lite extra om man är väldigt ung.
Man ska inte enbart utgå ifrån barnlängtan utan man måste också tänka på vilka förutsättningar man har att ge barnet en bra och trygg uppväxt, de är inga små ägodelar man skaffar på skoj. Fixar man det gör man rätt men det påstår ju alla.
[...]

www.familjeliv.se/forum/thread/77300646-dem-sager-att-vi-ar-for-unga/11

Det gjorde jag också jag jag var 17. Blåögd som jag var så "kände" jag honom, tvekade inte en sekund på att jag visste allt om honom och han var öppen och ärlig och underbar på alla sätt. Livet var fantstiskt, han skämde bort mig med dyra saker och dyra resor, god mat och ett boende bort från mina föräldrar, jag var så mogen och världsvan och ett år äldre än kompisarna på gymnasiet som var såååå avundsjuka för att jag hade en äldre kille, särskilt när de varnade mig, berättade "lögner" för mig och hade sig. De "övergav" mig i min lycka och han var den enda som brydde sig. Han ville veta allt jag gjorde, alla möten jag hade och alla samtal jag deltog i, och han styrkte mig i att alla mina kompisar var "skit" och "avis" och vi var de enda som gildes och betydde något. Vi och våra barn.

Så, en dag, 8 år efter vi träffades, 2 barn senare. Senare var för övrigt ett ledmotiv efter jag gått ut gymnasiet. Allt mitt skulle ske "senare". Gå på universitet? Senare. Först måste barnen få sitt. Träffa min familj? Senare. Hans familj prioriterades. Äta min favoriträtt? Senare. Hans favoriträtter först. Och all annan mat också. Jag vill ha/behövde nya kläder? Senare, inte behöver man nya kläder när man bara går hemma. Och så vidare. Kontroll som blev hårdare. Ord som blev hårdare. Utan att jag egentligen märkte det. Han var gud och jag var hans tjänare och lydde hans befallningar för att han intalade mig att det var rätt och bra och om jag sa eller gjorde emot vad han bestämt så riskerade jag straff. Om maten inte stod på bordet när han kom blev jag straffad. Om jag inte tystade barnen tillräckligt fort blev jag eller de straffade. Om jag varit i fel lekpark med barnen blev barnen straffade. Utan ände.

Jag slutade finnas tillslut. Den där 17åriga tjejen som älskade sin sambo sedan 3 år och drömde hett om att bära hans barn, som egentligen var rätt klipsk och klarögd, hade börjat grundskolan som 6åring och flugit igenom hela vägen till studenten, som velat vara fri och stark fanns inte mer. Hon var sönderslagen, kvävd och mördad av personen hon älskade mest i hela livet. 

Den där dagen tog jag barnen till fel köpcentrum, de hade något barnjippo som jag inte mins längre. Jag såg honom och hans flickvän. En liten barnunge på ca 14-15 år. Det var ett slag i magen. Här stod jag med hans två små barn, två små flickor, i barnvagn och han stod och hånglade med en tonåring. Samtidigt var det som att vakna ur en dröm. Jag släppte min mobil, en halvår gammal, dyr smartphone, i en papperskorg, åkte och lämnade mina barn hos min mamma och sa att jag nog inte skulle kunna hämta dem igen. Pappa var inte där, han hade säkert stoppa mig. Sen åkte jag hem och väntade.

När min sambo kom hem och avkrävde dagens rapport och min telefon berättade jag vad jag visste och att jag tänkte lämna honom och dessutom anmäla alltihop till polisen. Jag skulle inte skydda honom en minut till. Jag var där för att se honom i ögonen när han fattade att han var slut. Han slog mig sönder och samman och försökte kväva mig. Jag var helt beredd på att han skulle ha ihjäl mig, jag skämde så för allt jag utsatt barnen för och tyckte att jag förtjänade att bli dödad, och det bekräftade han också medan han håll på. Eftersom han var så arg och skrek på mig och hotade att slå ihjäl barnen så ringde en granne polisen, som kom genast och räddade mig.

Jag säger inte, TS, att det här kommer hända dig, eller att jag vill att det ska hända dig. På sin höjd tror jag att ni kommer växta ifrån varandra och att du kommer se tillbaka på det hela och undra varför ingen älskade dig tillräckligt för att tala om för dig att det hela var dömt att misslyckas från början. 

Alla förhållanden jag känner till personligen där tjejer på 14-16 blir tillsammans med betydligt äldre killar drar åt det hållet, av just den anledningen får jag alltid dåliga vibbar. De tjejerna verkar överskatta sin mognad mycket mer än andra tonåringar, de försöker inte direkt jämföra hur de är jämfört med vuxna eller jämnåriga eller försöker se själva resultatet av det de gör, det blir mer "jag är faktiskt x år gammal/jag blev nyss vuxen alltså är jag mogen", "jag har en äldre kille alltså är jag mogen", "jag har ett jobb/jag är hemmafru alltså är jag mogen och ansvarsfull", "jag har ett barn alltså är jag mogen och ansvarsfull", de har inte tillräckligt med mognad för att inse att resultatet inte riktigt lever upp till förväntningarna och det har tagit många år för dem att inse hur killen egentligen är.

Killarna är väldigt omogna, har väldigt låg självkänsla, kasst självförtroende, svartsjuka och kontrollerande.

Han känner sig antagligen liten och underlägsen med jämnåriga så han dras till yngre tjejer för att bli mentalt överlägsen.

Har har ofta ett väldigt narcissistiska eller sociopatiska drag som ett barn lätt missar och beteendet verkar blivit normaliserat så när de är tillräckligt gamla för att se varningssignalerna är det svårt se dem, utöver förnekandet som en medberoende ofta har.

Alla förhållanden jag känner till personligen där tjejer på 14-16 blir tillsammans med betydligt äldre killar drar åt det hållet, av just den anledningen får jag alltid dåliga vibbar. De tjejerna verkar överskatta sin mognad mycket mer än andra tonåringar, de försöker inte direkt jämföra hur de är jämfört med vuxna eller jämnåriga eller försöker se själva resultatet av det de gör, det blir mer "jag är faktiskt x år gammal/jag blev nyss vuxen alltså är jag mogen", "jag har en äldre kille alltså är jag mogen", "jag har ett jobb/jag är hemmafru alltså är jag mogen och ansvarsfull", "jag har ett barn alltså är jag mogen och ansvarsfull", de har inte tillräckligt med mognad för att inse att resultatet inte riktigt lever upp till förväntningarna och det har tagit många år för dem att inse hur killen egentligen är.

Killarna är väldigt omogna, har väldigt låg självkänsla, kasst självförtroende, svartsjuka och kontrollerande.
Han känner sig antagligen liten och underlägsen med jämnåriga så han dras till yngre tjejer för att bli mentalt överlägsen.
Har har ofta ett väldigt narcissistiska eller sociopatiska drag som ett barn lätt missar och beteendet verkar blivit normaliserat så när de är tillräckligt gamla för att se varningssignalerna är det svårt se dem, utöver förnekandet som en medberoende ofta har.

Ja men exakt. Sådär fungerar män som dejtar yngre. Vad ni är kloka och har koll! Det är precis som med muslimska män, de är ju terrorister. Det vet alla. Så jag brukar berätta för folk anonymt på forum, ifall de dejtar muslimer, att snälla nån de ju är terrorister! Och så brukar jag gå fram till män i svart skägg på tunnelbanan och säga att det är vidrigt hur de kan döda oskyldiga människor. Jag brukar fråga vart de har bomben. För alla vet ju att folk inte är individer/olika. Nej, vet vi något om en så vet vi något om alla. Eller?

Hon du svarade på har gått igenom något fruktansvärt, men inte pga hans ålder utan hans personlighet. Min mamma var närmre 30 när hon träffade min misshandlande, psykiskt sjuka pappa. Han var lika gammal men lyckades ändå bryta ner henne såsom hände med "Anonym (förskräckelse)". Det har inget med ålder att göra.

Ca hälften av alla gifta par skiljer sig, bonusfamiljekonstellationer är vanligare än kärnfamiljen, det är vanligare att skilja sig om man varit unga när man gift sig. Men detta är bara statistik. Man måste ju få leva sitt liv så som man önskar och tror funkar trots det, hur ska man annars göra? Vägra gifta sig, skaffa barn, för det innebär risker? Vänta i många år innan man skaffar barn "för säkerhets skull"? Nej det finns inga garantier oavsett ålder. Och det enskilda fallet påverkas inte av statistiken alls faktiskt.

Ni har en berättigad omtanke gällande destruktiva relationer i allmänhet, men detta är helt fel forum för den diskussionen. Pinsamt fel. Lite som att berätta för sin gravida kompis om ett fall där barnet dött i magen, eller där kvinnan aldrig blev återställd efter förlossningen. Fel sammanhang helt enkelt, lite fingertoppskänsla va.

Han känner sig antagligen liten och underlägsen med jämnåriga så han dras till yngre tjejer för att bli mentalt överlägsen.