Anonym (Bebislängtan) skrev 2017-08-12 18:29:06 följande:
Varför vart det en förskräckelse? Jag känner min sambo utan och innan han är inte direkt ny för mig :p
Det gjorde jag också jag jag var 17. Blåögd som jag var så "kände" jag honom, tvekade inte en sekund på att jag visste allt om honom och han var öppen och ärlig och underbar på alla sätt. Livet var fantstiskt, han skämde bort mig med dyra saker och dyra resor, god mat och ett boende bort från mina föräldrar, jag var så mogen och världsvan och ett år äldre än kompisarna på gymnasiet som var såååå avundsjuka för att jag hade en äldre kille, särskilt när de varnade mig, berättade "lögner" för mig och hade sig. De "övergav" mig i min lycka och han var den enda som brydde sig. Han ville veta allt jag gjorde, alla möten jag hade och alla samtal jag deltog i, och han styrkte mig i att alla mina kompisar var "skit" och "avis" och vi var de enda som gildes och betydde något. Vi och våra barn.
Så, en dag, 8 år efter vi träffades, 2 barn senare. Senare var för övrigt ett ledmotiv efter jag gått ut gymnasiet. Allt mitt skulle ske "senare". Gå på universitet? Senare. Först måste barnen få sitt. Träffa min familj? Senare. Hans familj prioriterades. Äta min favoriträtt? Senare. Hans favoriträtter först. Och all annan mat också. Jag vill ha/behövde nya kläder? Senare, inte behöver man nya kläder när man bara går hemma. Och så vidare. Kontroll som blev hårdare. Ord som blev hårdare. Utan att jag egentligen märkte det. Han var gud och jag var hans tjänare och lydde hans befallningar för att han intalade mig att det var rätt och bra och om jag sa eller gjorde emot vad han bestämt så riskerade jag straff. Om maten inte stod på bordet när han kom blev jag straffad. Om jag inte tystade barnen tillräckligt fort blev jag eller de straffade. Om jag varit i fel lekpark med barnen blev barnen straffade. Utan ände.
Jag slutade finnas tillslut. Den där 17åriga tjejen som älskade sin sambo sedan 3 år och drömde hett om att bära hans barn, som egentligen var rätt klipsk och klarögd, hade börjat grundskolan som 6åring och flugit igenom hela vägen till studenten, som velat vara fri och stark fanns inte mer. Hon var sönderslagen, kvävd och mördad av personen hon älskade mest i hela livet.
Den där dagen tog jag barnen till fel köpcentrum, de hade något barnjippo som jag inte mins längre. Jag såg honom och hans flickvän. En liten barnunge på ca 14-15 år. Det var ett slag i magen. Här stod jag med hans två små barn, två små flickor, i barnvagn och han stod och hånglade med en tonåring. Samtidigt var det som att vakna ur en dröm. Jag släppte min mobil, en halvår gammal, dyr smartphone, i en papperskorg, åkte och lämnade mina barn hos min mamma och sa att jag nog inte skulle kunna hämta dem igen. Pappa var inte där, han hade säkert stoppa mig. Sen åkte jag hem och väntade.
När min sambo kom hem och avkrävde dagens rapport och min telefon berättade jag vad jag visste och att jag tänkte lämna honom och dessutom anmäla alltihop till polisen. Jag skulle inte skydda honom en minut till. Jag var där för att se honom i ögonen när han fattade att han var slut. Han slog mig sönder och samman och försökte kväva mig. Jag var helt beredd på att han skulle ha ihjäl mig, jag skämde så för allt jag utsatt barnen för och tyckte att jag förtjänade att bli dödad, och det bekräftade han också medan han håll på. Eftersom han var så arg och skrek på mig och hotade att slå ihjäl barnen så ringde en granne polisen, som kom genast och räddade mig.
Jag säger inte, TS, att det här kommer hända dig, eller att jag vill att det ska hända dig. På sin höjd tror jag att ni kommer växta ifrån varandra och att du kommer se tillbaka på det hela och undra varför ingen älskade dig tillräckligt för att tala om för dig att det hela var dömt att misslyckas från början.
