Säger alla barn "jag älskar dig" till sina föräldrar?

Jag tror det är något ganska nytt att man ska säga "Jag älskar dig" till varandra hela tiden. Aldrig fått höra det från mina föräldrar och aldrig reflekterat över det. Man vet ju (förhoppningsvis) att ens föräldrar älskar en ändå. Om man däremot säger till sina barn varje dag att man älskar dem så är ju chansen stor att de börjar härma - utan att egentligen förstå innebörden i orden. Om de inte härmar vet man väl ändå att ens barn älskar en. Det är bara ord.

Extremt nytt skulle jag säga..

Och, så mycket skribent och författare jag än är, jag anser inte att språket har någon magisk funktion. Att språket inte förlorar sin mening i användningen av det, utan i att det används inkonsekvent och motsägelsefullt - du säger att du älskar mig men visar det inte. Min man säger att han älskar mig många gånger om dagen. Och jag vet att han, fortfarande, menar det lika innerligt som förr. Han säger det ju nämligen inte bara, han visar det, i sin kropp och sina handlingar.

Mitt förskolebarn vet mycket väl innebörden i att säga förlåt. Även hon har empatisk förmåga, så liten som hon är.

Åh, vad gulligt! 

Vår tvååring har börjat säga "älska dig" men vi vet inte riktigt var han fått det ifrån för vi säger inte så här hemma. "Älskling" förekommer därimot. Det kanske är från förskolan? I början sa han det enbart till mig men nu säger han det även till pappan och farmorn.

Jag tänker inte argumentera emot. Men generellt tror jag att vi överskattar barns förmåga att förstå vad andra kan tänkas lägga för betydelse och värderingar i ord. Det innebär inte att barnen är utan empati.

Jag och mina två vuxna döttrar säger ofta "älskar dig" till varandra och menar det innerligt, och vi kramas allihop och så säger vi "familjekraaaaaam"! De säger alltid snälla saker till varandra också och är väldigt nära och har kul ihop med en massa projekt. Om jag får en chans till några sista ord på dödsbädden så skulle det vara att de ska älska varandra och hålla ihop vad som än händer. Det är viktigast.

Jag tvivlar inte på din upplevelse av hur ditt barn använder ordet. Men jag ser en skillnad på vissa människors (barns) känslouttryck och sätt att använda orden. Och nu ska jag försöka formulera mig generellt utan att peka ut någon speciell person, även om jag har någon specifik i åtanke.

En människa kan bete sig regelmässigt som ett arsel och sedan när affekten har lagt sig säga "förlåt", mer som ett sätt att få andra att sluta vara arga på sig än som ett uttryck för en verklig känsla av ånger. Och använt på det sättet förlorar ärligt talat ordet sin mening.

Så här tänker jag: "förlåt" är kort för "förlåt mig", dvs det kan förvisso betyda att man ångrar det man har gjort eller sagt, och att man förstår att man har gjort någon illa, men det ställer också krav på en känslomässig förändring hos personen som är sårad. Medan jag fortfarande är arg eller sårad, är jag inte mottaglig för "förlåt". Däremot tar jag gärna emot genuina uttryck för verklig ånger hos personen som har gjort mig illa, som inte kräver en motprestation av mig. Jag förlåter i min egen tid. 

Därför är jag principiellt emot att t ex uppmana barn att be om förlåtelse när de gjort varandra illa.

morsan har aldrig nånsin sagt till mej att hon älskar mig, aldrig, inte ens farsan.