Säger alla barn "jag älskar dig" till sina föräldrar?
En fras kan sägas utan någon som helst eftertanke och en handling kan vara nog så talande. Tänker jag.
En fras kan sägas utan någon som helst eftertanke och en handling kan vara nog så talande. Tänker jag.
Haha, bara för den här tråden... Jag skulle till affären och maken ropar "Jag älskar dig" i sådär förbifarten. "Ässkar dig!" piper dottern, snart tre år.
Det påstås eller antyds alltid att vi som säger "Jag älskar dig" ofta till varandra inte menar det och att det blir oviktigt och utslitet om man säger det för ofta. Jag undrar verkligen vad det beror på att det påstås så, eftersom jag inte alls känner igen mig i det och det gör inte mina barn heller. Jag menar det varje gång jag säger det och känner inte alls att det skulle vara viktigare och betyda mer om jag sparade det till något särskilt tillfälle som dödsbädden eller minuten före mina döttrars bröllop eller vad som nu kan betraktas som värdigt för en sådan kärleksbetygelse.
Ni som känner att "frasen" bara är en fras som kan bli sliten låter ju uppenbarligen bli att använda den, det tycks mig som om det borde räcka men ni vill gärna ta det ett steg längre och försöka stämpla oss som inte känner så och följaktligen inte behöver låta bli som ... ja, jag vet inte. Oseriösa? Ytliga? Falska?
Mitt förskolebarn vet mycket väl innebörden i att säga förlåt. Även hon har empatisk förmåga, så liten som hon är.
Jag vet inte hur det du skriver här är svar på mitt inlägg, jag ser inte sambandet mellan vad barn förstår och inte och hur andra vuxna påpekar att det rätta i deras ögon är att säga "Jag älskar dig" väldigt sällan eller att enbart visa det genom sitt handlande.
För övrigt så ökar man väl knappast barns förståelse för olika begrepps innebörder genom att inte använda dem och heller inte återkommande förklara dem.