Säger alla barn "jag älskar dig" till sina föräldrar?

Tror inte mina barn någonsin sagt det till mig, de är snart myndiga. När jag sa det när de var små log de väl bara och nu tycker de mest det är pinsamt om jag säger det till dem. Jag säger det nog mest när de är ledsna eller bekymrade egentligen, jag är inte en sån förälder som säger det varje dag. Då händer det att de svarar "jag vet".

Jag ser på mina bonusbarn vars mamma formligen alltid ska "klänga" på dem, krama och helst pussa om det går (blir kanske mest på håret) och alltid, alltid säger att hon älskar dem vid lämning (och troligen ofta under hennes vecka), att de ibland inte riktigt vill. De står liksom "stela" när hon kramar dem. Det finns nog en balans i allt. Tycker man får läsa av om de vill bli kramade eller inte. Även om det är ens egna barn är de ju sin egen individ. Hör heller aldrig att de säger tillbaka när hon sagt att hon älskar dem. Antingen är de tysta eller så säger de "mm". 

Jag tror att i princip ifrågasätter aldrig ett barn sina föräldrars kärlek, dom tar den för given.

Det där med att hela tiden säga det till varandra är nog överreklamerat - det är mera invanda fraser än något speciellt betydelsefullt.

Har själv exempel på min och min partners familjer. Vår familj har aldrig varit speciellt verbala eller kramiga, men vi har vetat om kärleken ändå, och vi har alltid visat stor respekt för varandra. I min partners familj är det viktigare med ytliga symboler av kärlek - men där finns ändå mycket mera motsättningar under ytan, och man har råkat i luven på  varandra vid många tillfällen.

Jag tror alltså inte att det verbala är ett mått på den verkliga kärleken i ett förhållande.

Vi säger "jag älskar dig" när jag lämnar på skolan, och vid läggdags.

Min son är 6 år och väldigt kramig och kärleksfull, har alltid varit´det, så han kommer ofta och kramas och säger att han älskar mig.
Skulle det bli att han inte vill mer, eller skäms så kommer jag inte fortsätta.

Jag säger det väldigt ofta och det gör mina barn till mig också. 

Det var samma med mig. Jag vet att mina föräldrar älskar mig högt, alltid. Och jag älskar dem. Men har inget minne av att de sa det till mig som barn. Min exman sa det ytterst sällan till mig. När vi fick barn ville jag inte ha det så. Jag ville säga det. Säger det ofta till barnen. Och de säger det till mig. Kanske inte varje dag, men ibland många gånger om dagen. Det är alltid från hjärtat, inget vi slänger ur oss. Det kommer spontant och ur den kärlek vi faktiskt känner för varandra.

Jag ska säga att med mitt ex var jag helt ok att han inte sa det. Under många år visade han det på många många sätt, vardagsromantik är det bästa. Små saker som visar att man bryr sig om varandra. Människor är olika och jag kände mig älskad utan att han sa det.

Min tolvåring säger det regelbundet, min snart sextonåring slutade med det för ett år eller två sen. Är väl pinsamt för en tonårskille att säga att man älskar sin mamma antar jag ;)

När jag och min vuxna dotter avslutar telefonsamtalen så säger vi alltid jag älskar dig. Hon bor mycket långt borta så vi ses inte så ofta.

Vad sjukt! Jag tänkte exakt på det här igår!

I min familj har vi aldrig sagt att vi älskar varandra. Fast det får man förstå, typ.

Jag vill däremot att mina barn ska veta det och höra det så jag säger det ibland vid läggdags. Men det HR aldrig blivit tjatigt, sagt det så fort man går ur rummet liksom.

Min dotter har aldrig sagt det tillbaka.

Är uppvuxen i en familj där det aldrig sas "jag älskar dig", i alla fall inte så att vi barn höde det... och jag tror det gjort att jag inte känner mig bekväm med att säga "jag älskar dig".

Jag har alltid haft lite svårt att säga det, känns krystat på något sätt, säger nog egentligen sällan något liknande heller till min man. Däremot skriver vi det ofta tillvarandra på mail och i sms.

Till barnen däremot kan jag säga det lite då och då ffa vid läggsdags, känns fortfarnde krystat att säga, men jag tänker att det är bra för dem att få höra det sägas. Det blir lite olika varianter på "jag älskar dig, "du är världens finaste", "tycker om dig så jättemycket" osv och ena barnet ler och och tittar mig i ögonen när jag säger det, hon vekar mao verkligen gilla att få höra mig säga det. Det andra barnet skruvar sig och säger bara "jag veeeeet det, du säger det heeela tiden".

Men väldigt sällan säger något av barnen något tillbaka. Tror det har hänt någon enstaka gång bara faktiskt.

Jag har också undrat över det här för mina barn säger det i princip aldrig till mig heller, istället visar de det på olika sätt och de är väldigt gosiga av sig både mot oss föräldrar och sinsemellan. Men min systers barn och mina brorsbarn säger det hela tiden till sina föräldrar och det känns lite konstigt ibland. Varför inte mina barn, liksom? Men å andra sidan är mina barn så mycket mer kärleksfulla och underbara i agerandet mot oss föräldrar än vad deras kusiner är mot sina föräldrar så jag har det hellre så än att få höra "jag älskar dig, mamma" hela tiden men att de inte visar det i handling. 

Jag säger ofta jag älskar dig till våra barn för det är naturligt för mig och nåt som min mamma gjorde och som jag uppskattade men det jag uppskattade mest var den fysiska och känslomässiga närheten och bekräftelsen från henne så det är det jag hoppas kunna ge mina barn mest. 

Vad jag ville säga är att mina barn säger det nästan aldrig till mig heller, den äldsta har aldrig nånsin sagt det vad jag minns, så du är inte ensam om det, ts!