Säger alla barn "jag älskar dig" till sina föräldrar?

Det påstås eller antyds alltid att vi som säger "Jag älskar dig" ofta till varandra inte menar det och att det blir oviktigt och utslitet om man säger det för ofta. Jag undrar verkligen vad det beror på att det påstås så, eftersom jag inte alls känner igen mig i det och det gör inte mina barn heller. Jag menar det varje gång jag säger det och känner inte alls att det skulle vara viktigare och betyda mer om jag sparade det till något särskilt tillfälle som dödsbädden eller minuten före mina döttrars bröllop eller vad som nu kan betraktas som värdigt för en sådan kärleksbetygelse. 

Ni som känner att "frasen" bara är en fras som kan bli sliten låter ju uppenbarligen bli att använda den, det tycks mig som om det borde räcka men ni vill gärna ta det ett steg längre och försöka stämpla oss som inte känner så och följaktligen inte behöver låta bli som ... ja, jag vet inte. Oseriösa? Ytliga? Falska? 

Alltså, personligen är jag förmodligen skadad av att vara hemma i 2 språk där orden slängs omkring en flera gånger i sekunden, typ, utan reflektion och utan djupare mening.

Jag tror absolut på att ni menar det när ni säger det. Ni påstår det, och jag kan inte bevisa motsatsen. Men jag är av filosofin att de ljuva och det hemska bör sägas sällan, för annars förlorar det sin mening, kanske inte för er som uttalare, men av er omgivning som mottagare.  Lite... "Jaja, så där säger hon alltid."

Jag tror att det kan vara just en fras för barn (och inte för vuxna) ganska långt upp i åldrarna. Ungefär som "förlåt" eller "tack". Att det tar ett tag innan de faktiskt kopplar vad det innebär.

Jag tvivlar inte på din upplevelse av hur ditt barn använder ordet. Men jag ser en skillnad på vissa människors (barns) känslouttryck och sätt att använda orden. Och nu ska jag försöka formulera mig generellt utan att peka ut någon speciell person, även om jag har någon specifik i åtanke.

En människa kan bete sig regelmässigt som ett arsel och sedan när affekten har lagt sig säga "förlåt", mer som ett sätt att få andra att sluta vara arga på sig än som ett uttryck för en verklig känsla av ånger. Och använt på det sättet förlorar ärligt talat ordet sin mening.

Så här tänker jag: "förlåt" är kort för "förlåt mig", dvs det kan förvisso betyda att man ångrar det man har gjort eller sagt, och att man förstår att man har gjort någon illa, men det ställer också krav på en känslomässig förändring hos personen som är sårad. Medan jag fortfarande är arg eller sårad, är jag inte mottaglig för "förlåt". Däremot tar jag gärna emot genuina uttryck för verklig ånger hos personen som har gjort mig illa, som inte kräver en motprestation av mig. Jag förlåter i min egen tid. 

Därför är jag principiellt emot att t ex uppmana barn att be om förlåtelse när de gjort varandra illa.

Kanske inte, men jag ville erbjuda ett annat perspektiv och kanske fler nyanser i diskussionen. Jag är långt ifrån övertygad om att alla använder ordet som ni gör i er familj även om det är det som är intentionen.