Förskolan har gjort en orosanmälan. Detta känns jättekonstigt.

De får inte börja luska och fråga utreda själva. Det står i lagen att de SKA anmäla vid oro. Däremot så är det väldigt märkligt att de inte uppdaterat om läget. Alltså om hur han funkar på förskolan.

Hej TS, förstår verkligen att det känns jobbigt för er att förskolan lämnat in en orosanmälan. Det tror jag de flesta skulle tyckt. Men mitt råd är att ni tar ett djupt andetag och lyssnar på namnet....OROSanmälam, förskolan är oroliga för er son och då är de skyldiga enligt lag att lämna in en anmälan.

Tänkte berätta hur det går till på våra förskolor om pedagogerna är oroliga. Ansvarig förskollärare pratar med mig som förskolechef eller vår specialpedagog om sin oro. Jag tar ett beslut att lämna in en anmälan från förskolans sida. Vi skriver anmälan och sen kontaktar vi socialtjänsten per telefon och pratar om deras syn på anmälan och om vi kan informera föräldrarna. Ungefär 50% av gångerna så anser att första kontakten ska komma från deras sida.

Jag har haft ett liknande fall som ert med plötsligt förändrat beteende, ett hårt språk och flera olika tecken på missvård, även om det inte var så kraftigt. I det fallet gjorde soc bedömningen att vi inte skulle prata med föräldrarna innan.

Jag är ganska så säker att det kommer gå bra för er även om det är kämpigt nu. Försök att dra in taggarna och se det här som en ögonöppnare och ta gärna hjälp av socialtjänsten om ni blir erbjudna det.

Tycker det är oerhört märkligt av personalen att inte ens reflektera över möjlig diagnos eftersom beteendet funnits länge, fast i mindre skala. Att man direkt hoppar in i en oro för vanvård ger mig en känsla av oproffesionalitet och anledning att anta att personalen inte har tillräcklig koll och att de är fast i en ålderdomlig bild av att antisocialt beteende alltid beror på känslokalla mödrar. Vi har kommit tillräckligt långt när det gäller kunskap om NPF för att veta att det inte handlar om känslokalla mödrar (eller fäder), vilket man alltså trodde för inte så länge sedan.

Sedan kan vanvård i hemmet leda till liknande beteendemönster. Men om barnet har uppvisat antisocialt beteende en längre tid lär man ju i första hand tänka på en ev diagnos.

Med risk för viss bupprepning verkar det där med lite för stora skor (inom felmarginalen för tillverkarens rekommendationer) och annan fläck på ett annars helt och rent barn vara rent trams och snarast ett sätt för personalen att flytta fokus från hur de skött saken.

Min yngste son har kommit in i värsta trotset

Han är arg för allt, hatar allt.

På förskolan har jag fått höra ett och annat om honom.

Detta började i höstas, han var då 4.

Nu efter jul blev det värre.

Jag fick tänka efter vad det kunde bero på. Jo, hans storebror började skolan i höstas. Han fanns inte längre i närheten. Sådant tänker inte pedagogerna på.

Försök tänka om något kan ha ändrats i er sons liv. Kanske något som är enkelt och inget stort för oss vuxna. Men som för ett litet barn kanske betyder jättemycket.

Då kanske det hjälper att prata om den förändringen och förklara.

Och jag har själv varit hos socialförvaltningen, efter en anmälan från förskolan.

Detta skedde efter separation, jag var deprimerad, hade ätit antidepressiva i ett år. Ingen rolig historia.

Det det dem vill försäkra sig om, är att barnen har bra, fungerande föräldrar.

Som ser till barnens bästa.

Och, någon hade bl à tyckt att mina barn inte hade tillräckligt varma vinterskor. (Det var för övrigt ett par timberland kängor)

Efter tre möten med två socionomer, så kom domen.

Vi var fullt kapabla som föräldrar, det ser till våra barns bästa och behov.

Är ni inga alkolister, ni slåss inte, pedofiler eller dylikt.

Så behöver ni inte oroa er.

Jag förstår dig! Det kanske finns saker som du har missat, tex att barnet varit trött eller att han betett sig illa, men du har ju miisat dem eftersom du inte är med på förskolan. Som förälder hoppas jag verkligen att skolan pratar med mig INNAN de börjar dra in andra myndigheter, så att jag får en chans att prata med mitt barn. Om problemen kvarstår blir det en anmälan, men jag som förälder måste ju få veta att det finns problem!

Kom och tänka på ett samtal jag hade med en barnpsykolog för några år sedan.

Pojkar är pojkar.

Där finns det en rangordning. (Kanske därför pojkar bråkar mer) Alfa hannar

Tre år, då börjar man bli stor. Vill ha sin plats i gruppen.

Bli hörd och sedd.

Han kanske bara är inne i en fas. Som går ut på att han vill ta sin plats.

Yngst, vet hur ettrig min yngste kan vara. Och arg.

Slår dem andra med hästlängder. Men tror inte han har en diagnos.

Envis som få. Samtidigt jättesmart.

Det kan även vara så att barnet själv sagt "pappa/mamma slog mig." Eller om de berättar om våld i hemmet eller annat som kan tolkas som olämpligt och som förskolepersonal har de anmälningsplikt om ett barn säger så.

Vid en granskning kan det ju visa sig att barnet bara hittat på (fantasifulla barn som överdriver finns ju). Men att föräldrarna inte blir informerade om varför soc kontaktats är för att 1. Barnet inte ska råka illa ut (Om det nu visar sig faktiskt vara så att hen far illa och att misstanken stämmer) 2. Föräldern ska inte kunna påverka barnets version och får därför inte veta konkret vad som är misstanken. Inte så konstigt när man tänker efter. Anmälningsplikt är därmed en bra åtgärd för att alla barn ska tas på allvar även om det händer att misstanken inte stämmer. Samt bra för personalen som då inte personligen behöver göra en bedömning om det är sant eller ej. Alternativt behöva konfrontera en förälder med "ditt barn säger att du slår/antastar hen". Hur många föräldrar vill vara med om det mötet och hur många skulle erkänna att detta var sant? Förstår att det känns jobbigt för en felaktigt anklagad förälder men har man rent mjöl i påsen behöver man ju heller inte oroa sig.

Har själv (som skolanställd) haft fall där barn sagt detta varpå vi varit tvungna att göra en anmälan. Vid förhör av myndigheter framkom senare att barnet inte blivit slaget och anmälan avskrevs.