Förskolan har gjort en orosanmälan. Detta känns jättekonstigt.

De har väl inget förtroende för er som föräldrar då. Det finns massor av barn som far illa på alla möjliga sätt och det är deras föräldrar inte heller villiga att erkänna.

Säkert hade inte förskolan oroat sig, än mindre orosanmält, pga lite stora kläder eller ett par fläckar. Där vi bor  är det inte ovanligt (många medelklassakademiker lägger självförtroendet i annat än att vara hel och ren, ärver gärna kläder och ger ungarna ganska vida ramar att gå ut som de vill så länge de inte fryser för mycket) och inga orosanmälningar sker pga det såvitt jag vet.En bekant till mig med mycket begränsad ekonomi har å sin sida regelbundet köpt för stora plagg till sitt barn för att de ska vara länge (är dock noga med att det ska vara rent och snyggt), inte heller hon har hört något från det hållet (att hennes barn ibland fått just kläder/skor i rätt storlek i present etc av oss bekanta är en annan sak).
 Men har personalen av andra anledningar (ökande svårdomar och bråk) uppmärksammat att något verkar vara fel så tar de förmodligen med allt de lagt märke till. Jämför själv: Välfungerande barn som har lite stor jacka eller stövlar något nummer för stora med tjocka sockar i. Normalstökigt glatt barn med någon fläck ibland på sin danska färgglada tunika som ungen helst vill ha på sig varenda dag.
Barn som varit och nu blivit tilltagande aggressivt och utagerande och som därtill har alldeles för stora och dessutom smutsiga kläder. Sammantaget *kan* det tyda på föräldrar som har svårt att möta barnets behov på flera plan.

I den nu uppkomna situationen är det bara att försöka se detta som något positivt (även om det förstås inte känns så nu). Ni hade ju redan funderat över om familjen behöver hjälp pga att sonen inte verkar må bra. Det var synd att förskolan inte tagit upp de ökade problemen med er, i så fall hade ni förmodligen redan sökt hjälp.  Säg detta vid intervjun.

Vad jobbigt TS!!!! Men när förskolan väl anmäler brukar det i regel föregås av lång tid av oro, diskussioner etc dem emellan innan. Förmodligen finns mkt som inte framkommer här.

Jag undrar vad det kan vara. Men det får vi väl reda på på måndag.

Jag undrar också varför han visar det beteendet. Jag vet att många av er verkar misstro mig, men vi är säkert som vilken annan barnfamilj som helst. Vi grälar sällan, vi ger honom kärlek och bryr oss om honom, han kollar inte på våldsfilmer och nu tänker vi extra mycket på språket.

Det kan vara så att förskolan valt att inte kalla er till möte för att de har dåliga erfarenheter av det. Vissa föräldrar blir mycket aggressiva, går till stora personangrepp och man kan få anledning att oroa sig för att det kommer att gå ut över barnet på något sätt.

En anmälan görs av förskolechefen efter dialog med pedagogerna. Det är verkligen ingenting som man gör lättvindigt eller för att jävlas.

Det är ju en jävla skillnad på svordomar och svordomar, på vilket sätt har Ts son svurit undrar jag? Om det är vanliga svordomar för att förstärka så gör det väl inget, tex "det är jävligt god mat", "fan legot är dumt", ett "helvete" när något går fel osv. Rör det sig bara om sånt så undrar jag vad det är för en kristen moralpanikpersonal. Här hemma svär vi ofta och jag ser inga som helst problem med det.

Svär TS son däremot ÅT någon upprepade gånger och kallar sina kamrater för horungar, ungjävlar eller pedagogerna för jävla fittor, då förstår jag att det blir en pusselbit i förskolans oro. Att svära för att kränka någon är ju inte okej.

Har de pratat om på vilket sätt han använder svordomarna TS?

Jag förstår precis vilka tankar och känslor du upplever, TS.
Jag har varit med om nästan samma sak efter att min livskamrat och barnens mamma oväntat dog. Bruten av sorg och förtvivlan kämpade jag ändå på. Jag gjorde (gör) allt för mina barn. Jag satte mig själv helt åt sidan. Vad som helst för barnen. De är mitt allt och inget är viktigare än att de har det bra. Jag var en bra förälder även i det här läget.
Jag hade en fin dialog med förskolan angående barnens välbefinnande och sorgeprocess. Trodde jag. För sen kom knivhugget i ryggen utan någon som helst föregående diskussion. Orosanmälan p.g.a. misstanke om våld i hemmet.
De knäckte mig totalt. Polisanmälan, utredning, förhör, utfrågningar, soc.tjänst som försökte lägga ord i min mun och dessutom inte informerade om mina rättigheter. Totalt hänsynslöst pressade de mig tills jag bröt samman. Jag fick under en lång period inte ens vara ensam med mina barn.
Det går inte beskriva hur man känner när man just förlorat sin fru och ställs inför risken att även förlora sina barn. Totalt fruktansvärt. Jag trodde inte jag skulle överleva om de tog mina barn.

Att bli ifrågasatt som förälder när man vet att man gjort ALLT för sina barn. Jag var en spillra av mig själv.
Och nej, jag har aldrig krökt ett hår på mina barn. Jag älskar dem över allt annat och skulle aldrig bära hand på dem.

Polisen lade så småningom ned utredningen och socialtjänsten kom i sin utredning fram till att våld inte förekommer. Att jag tvärt om är en väldigt bra pappa.
Jag har vid flera tillfällen försökt få till ett möte med förskolan för att prata om detta men det har inte blivit av. Man väljer att ducka för den eventuella kritik att deras handlande satte igång en kedja av händelser som slutligen körde mig i botten och inte på något sätt hjälpte en familj som redan hade det väldigt kämpigt.

Så, TS, känn dig inte ensam om att råka ut för detta. Det händer fler familjet än du kan ana. Jag önskar att jag kunde försäkra dig om att det inte kommer leda längre än ett möte med soc.tjänsten. Men det kan jag inte.
Men som sagt, du är åtminstone inte ensam att råka ut för det. Om det kan vara till någon tröst.

Tydligen så hade han använt könsordet "f***a". Det är inget som vi använder här hemma vad vi hört, men nånstans har han ju fått det ifrån.
Han har sagt åt de andra barnen att de var "dumma i huvet". Det är jag ganska säker på kommer från hans storasyster som är 8 år när hon blev arg på honom. Vi har pratat med henne om det.
Han har, både hemma och på dagis gått omkring och sagt "fan" och "hel-te" upprepade gånger och det låter inte snyggt när en treåring gör det. Det kan nog tyvärr ha kommit från mig samt från tv-serien Solsidan. Det höll på länge och ju mer arga vi blev på honom desto roligare tyckte han det var att säga så. Till slut ignorerade vi honom istället när han sa så och det har minskat betydligt på senare tid.

Jag är socionom och har i mitt arbete själv gjort orosanmälningar. Precis som flera beskriver så är det vår skyldighet om vi känner en oro. Det innebär ändå inte att det är enkelt för familjen och självklart måste man ha förståelse för att en föräldrarna inte alltid ser det som något positivt. Att hävda att någon ska vara glad för detta är höjden av naivitet. Jag tycker det är under all kritik att personalen inte informerade ts om att en anmälan skulle göras. Om det inte finns misstankar om våld eller sexuella övergrepp bör man informera föräldrarna. Min erfarenhet är också att samarbetet med föräldrarna oftast blir bra om man är öppen och kan förklarar varför anmälan görs.

I övrigt vill jag säga hur beklämmande jag tycker det är att läsa trådar som denna. Oftast finns en stark polarisering med hälften som menar att anmälan är av ondo och hälften som menar att ts ska vara glad för anmälningen, att hon har något att dölja eller att hon inte borde reagera med frustration. Jag vill hävda att att det är positivt att personal gör prosanmälningar när de är oroliga men att detta självklart kan innebära en chock och besvikelse hos föräldrarna. I det här fallet vill jag hävda att personalen har handlat märkligt genom att inte informera och att genom att chefen säger att ts borde vara glad. Det visar på en låg förståelse för situationen. Känner de oro ska de naturligtvis göra en anmälan men man kan önska att de hade hanterat det bättre.

I övrigt är det inte enkelt att bedöma en familj och dess behov av hjälp så. I mitt arbete har vi flerårig kontakt med vissa familjer och vi upplever ständigt hur synen på familjen och dess hjälpbehov skiljer sig åt i om olika verksamheter. Vi ser alla olika delar och det är inte så enkelt som att det antingen fungerar eller inte fungerar. Dock är det inte förskolans uppgift att bedöma detta men jag vill ta med det eftersom jag upplever att det oftast sker en förenkling i trådar som denna.

Anmälingshysterin i detta land har gått överstyr totalt.
Folk anmäls för minsta lilla och kostar samhället en jädrans massa pengar helt i onödan.

Socionomer kan vara småflickor på dryga 20 år, vad vet väl de?