IVF på gång i vinter, fler som är i samma läge?

Ligger på Calanderska och väntar på äggplock! Nervös å orolig men känns skönt å ha kommit så här lång.

Hur går de för dig?

Kram

Åh vad spännande. =) Hoppas allt går bra. 

Jag kämpar med klimakteriet. Känner mig väldigt nedstämd. Har ringt läkaren idag för att se om jag kan få östrogentabletter. 
Fått brev hem nu med tid för första mötet på IVF-kliniken. Blir innan jul. Sen stod det att det kommer ta tid innan äggplock. Hoppas inte på för lång tid bara.

Jag och maken fick avboka IVF-mötet.. Det är så overkligt, men vi plussade för en vecka sedan :')

Jag har hela tiden tänkt "hoppas att vi är ett sånt där par som lyckas bli gravida precis innan IVF". Och så blev det!! :D När vi endast hade sex 2ggr på en hel månad för maken var jätte sjuk och så plussar man helt plötsligt! Kan inte fatta det.

Fertilitetskliniken vill göra ultraljud dagen innan julafton sen skulle vi skrivas av därifrån. Varför dom vill göra det när jag är runt vecka 7-8 vet jag inte. Jag tycker det är för tidigt. Men man är ju nyfiken, så vet inte om jag ska boka av den?
Det händer så mycket nu och jag som var förberedd på IVF om en månad.. Gaah, min hjärna hänger inte med!

Åh vad roligt. =) Stooort grattis. =) Hoppas allt går jättebra. =)

Grattis!! vecka 7 ser du att de har tagit sig och om hjärtat slår! Du gör ul efter 7-8 veckor alltid när de är assisterad befruktning :)

Det är ju det man vill se, lilla hjärtat som studsar och att det ser okej ut med allt. :) Lite nojig blir jag ändå när det är så tidigt. Vill inte göra några extra ultraljud i "onödan". Jag har inte blödigt en droppe, inga kraftiga smärtor, inga sjukdomar o.s.v. Men visst är man oerhört nyfiken.

I morgon är det dax för vårt första möte på Sahlgrenska, känns läskigt men spännande!

Önskar er lycka till. Skriv imorgon å berätta hur de gått.

Hej. Nu är vi hemma igen! Känns bra.

Blir långa protokollet för oss, kan göra endel av behandligen på hemmaplan då, vi har en bit att köra och lite krångel med ledighet från jobbet. Vi börjar i mitten av januari enligt plan och beräknar äggplock v 8 (hoppas dock på v 7 men det behöver ske någon förändring för någon annan isf).

Bra bemötande på sahlgrenska och det känns bra att ha fått prova sprutan och ha koll på allt även om det fortfarande finns lite frågetecken. Försöker att släppa kontrollbehovet lite :)

Hej allihop.

Jag har inte ens orkat skriva här, allt känns så nattsvart. Men nu gör jag ett försök. Börjar med det positiva: Vi var på sahlgrenska för två veckor sedan och kommer få korta protokollet. Jag ska börja med sprutor v 9, så ännu en period av lång väntan.

Vi träffade en superbra läkare, som kommer vara vår läkare under hela processen.

Nu till det jobbiga, som består av två delar:

1. Då jag har gjort många stora bukoperationer och har stora problem med magen stälde läkaren många frågor så jag ett tag trodde att han skulle säga nej till IVF. Men han ville nog mest att vi ska inse faran och problemen. Jag kommer antagligen behöva vara inlagd under större delen av en graviditet då jag redan nu har svårt att behålla/få i mig tillräckligt med näring. Han var också fundersam runt hur min mage kan växa med all ärrvävnad. Min magläkare har sagt ok och att det kommer bli tufft men att vi ska lösa en eventuell graviditet. Men läkarens farhågor gjorde att min man nästan vill backa. Att min hälsa är viktigare än att få ett barn. Jag förstår honom på ett sätt, men samtidigt gör det mig så rädd och ledsen. Han säger inte nej, men han ser inte fram emot det med glädje.

2. Jag har problem med en fot som måste opereras (som om inte magen vore nog!). Det är en väldigt stor op där jag kommer gå på kryckor i minst tre mån. Problemen gör att jag har väldig värk i foten och haltar mycket. Jag kan inte gå mer än några hundra meter. Den op går inte göras när jag är gravid. Väntar vi till efter en ev graviditet kommer kanske förvärra läger, och att genomföra den op när man har en efterlängtad bebis känns ju inte så kul direkt. Så det bästa alternativet rent rationellt är ju att göra op så snart som möjligt och sätta igång IVF efter det. Men emotionellt vill jag inte det. Varje månad som IVF skulle bli framskjuten känns som chansen att få bebis minskar.

Hur skulle ni tänka och resonera i allt det här? Jag vill gärna få lite input!

Som att det inte räcker att ha svårt att få barn liksom! Jag är så besviken på min kropp och ledsen att den inte funkar. Tårarna ligger på lur konstant och drömmen om bebis känns så avlägsen.