KaosArt skrev 2016-04-17 18:41:42 följande:
Provi87 - om jag ska vara ärlig så skulle jag vara skit förband på min kille om han inte gjorde allt han kunde för att förbättra våra chanser. Nu verkar det inte vara något fel på min kille men han har fått anpassa en del saker som inte dricka så mycket kaffe, inte bada varma bad, i princip sluta med alkohol och sådär. Och det är han helt okej med, tycker det är små uppoffringar med tanke på vad belöningen blir.
Men samtidigt förstår jag att det är en komplicerad situation för dig. Jag förstår helt din ilska när han säger att det är svårt att sluta röka, han kan nog inte tänka sig hur påfrestande det kommer att vara för dig med hela ivf processen, både fysiskt och psykiskt.
Måste kännas så orättvist att det är du som ska göra uppoffringen med att utsätta din kropp för detta och att han inte ens kan sluta röka, som ju i sig inte för med sig en enda positiv sak.
Att veta om anledningen till sin barnlöshet och att inte veta orsaken tror jag blir jobbigt på olika vis. du har som du skrev lagt din ilska på din kille, jag har nog lagt ilska lite här och där. mycket på mig själv, mycket på vården, att de inte kommit längre i utvecklingen, på kliniken där vi gjorde utredning. Men det blir som du säger så diffust.
Lider med dig att du känner att ni inte är starka tillsammans i detta, det är ju något som är en fördel för en, att ha någon att luta sig mot alltid. Jag hoppas ni kanske kommer närmare varandra när ni nu kommer till detta steg eller att du har någon i din närhet som du har nära vid din sida. <3
Vad skönt det är att någon håller med mig!! Jag har nästan ingen förutom min kille att prata med som vet precis allt. Jag är ju väldigt arg och har varit hos psykolog pga detta men känner att vården tycker att jag ska gilla läget.
Till min killes "försvar" så verkar det som att det finns någon ärftlig faktor i det hela, och med VERKAR menar jag att det kan vara så eftersom hans pappa har haft exakt samma problem (men fick barn efter sex år för IVF var så vanligt då) och vi misstänker att hans syskon har haft liknande svårigheter också (men vi vet inte för ingen pratar ju om sånt här, det var jag som frågade hans pappa). Som jag skrev innan så skiter vården att utreda manlig infertilitet, det har väl skett för lite forskning. När vi sa att hans pappa haft samma problem sa de mer "jaha men kromosomanalysen ser ju bra ut" och gick vidare för att utreda mig. Problemet är att min kille använder detta som ursäkt för att inte göra sitt allra bästa "det är ju kört ändå"-attityden. Han har dragit ner på saker men jag tycker inte det räcker. Men om det lyckas nu och vi får ett barn så är det i efterhand förstås just det barnet jag vill ha och då kommer jag nog inte vara så arg längre. Värre blir det om det inte lyckas på första äggplocket..
Tack för dina fina ord, alltid skönt att ha er här när man känner sig ensam!
