KaosArt skrev 2016-04-12 20:59:04 följande:
Ivfbullen - skönt att det inte kommit något mer! Hoppas att det inte kommer något mer, mys på med bönan medan du kan :)
Åh det är så svårt i vardagen med detta ämne, berättade för ett tag sedan för två av mina vänner och våran situation. Att jag berättade för dem är ganska stort för mig, men sedan dess har de inte frågat om de över huvud taget. Jag är inte så att jag gärna pratat vitt och brett om mig själv utan man behöver ofta fråga mig. Och jag anser att det inte är konstigt att man frågar sina vänner om hur man mår eller hur det är i livet. Men de frågar ingenting, jag frågar massor om dem och deras liv men från deras sida tyst. Jag vet inte alls om jag tänker helt fel men ska man måsta berätta att man vill att de ska fråga om det, det är en stor grej i livet? Jag tycker ändå att jag öppnade dörren till ämnet när jag berättade om det? Det känns som att de inte bryr sig eller är intresserade...
Någon som varit med om något likande eller har tankar om det? Det känns så dumt att ta upp det för jag vill inte att de ska känna sig tvingade att prata om de om de nu egentligen inte vill?
Vad knepigt Kaosart. Det är alltid svårt när det kommer till känsliga ämnen och där folk har så olika erfarenheter och idéer om vad det innebär. Det är svårt att svara på varför vännerna beter sig som de gör. Kanske är det som du är rädd för - de bryr sig inte. Eller så är det så som provi87 föreslår - att de inte vet hur de ska bemöta det, eller att de tänker att det inte är någon stor grej eftersom de automatiskt tänker att du nu med hjälo av IVF kommer att få barn. Eller så är det så att de tänker att det verkar vara så fruktansvärt tungt för dig, och de är rädda för att såra dig och verka okänsliga genom att fråga och våga ge stöd. Ungefär som personer som är i sorg efter dödsfall kan vittna om - att omgivningen tystnar för att de inte vet hur de ska säga. Svårt, och vad deras tystnad nu än beror på så förstår jag att du blir ledsen. Trots att man kan förstå någon annans reaktioner så brukar man kunna bli ledsen ändå. Jag kan känna lite så i relation till min svärmor - hon vet om allt det här (maken har berättat) men hon säger inte ett knyst till mig. Inte ens när vi pratat om barn på något sätt i annat sammanhang. Man blir ledsen, samtidigt som jag tänker att hon nog gör sitt bästa och inte vill illa.
Har också svårt att berätta om vår barnlöshet och det här med IVF. Har berättat bara för min mamma och syster, och svärföräldrarna har mannen som sagt berättat för. Och jag hade svårt att ens berätta för mamma o syster, trots att vi är jättenära. Är dock jätteglad att jag gjort det, eftersom de har varit världens bästa i fråga om stöd. För vänner har jag inte sagt något. Mest för att jag tänker att det kan vara jobbigt att få frågor under IVF:ens gång om hur det går om det är så att det inte lyckas. Funderar även på hur jag ska göra i sommar när vi ska åka på semester med min bror och hans sambo, om vi ska berätta för dem eller inte (framför allt hans sambo känns det jobbigt med). Samtidigt skulle det vara konstigt att tillbringa tid med dem dygnet runt på semestern utan att berätta en sådan här grej. Räknar med att inte må så bra i sommar också, eftersom jag inte tror att vi kommer att lyckad på första IVF-försöket.
Himla svårt att veta hur man ska göra med detta!!!
Låter bra för dig provi87, som redan har upptrampad samtalsmark gällande det här med IVF och barnlöshet. Då har man redan en gemensam referenspunkt, vilket ju gör det enklare att prata om jobbiga saker. Som jag resonerat här tidigare i inlägget så tror jag annars att det är det som delvis bidrar till att det är svårt - folk har så olika erfarenheter/syn etc med sig i i diskussionen. Och så är man ju som krisande människa så himla sårbar gällande hur man blir bemött, vilket gör att man nog inte låter saker "rinna av en" så som det annars kanske hade gjort.
