IVF-start slutet på april/början på maj

Huff känner som om jag är den negativa här i gruppen som bara kommer med tråkiga besked :( Förlåt!

Är så ledsen just nu! Ett tips till er alla! Flytta inte under IVF-behandling
Vi har gjort tabben att flytta från ett län till ett annan (pga jobb) under IVF behandlingen utan att tänka på att det påverkar vår IVF.. När vi fick reda på att vi inte får vara kvar i vår klinik om vi gör flyttanmälan så drog vi ut på det så länge det gick. Vi sålde inte huset direkt osv. Men givetvis gjorde vi en eftersändning på vår post så att vi inte går miste om den. Vad gör då skatteverket? Jo de folkbokför oss nu på vår nya adress utan att fråga oss först och så med ett beslut som ska gälla med omedelbar verkan!

Pratade med vår klinik idag och de kollade på folkbokföringen och yes, det stämde, skatteverket har bytt direkt. Så blir jag nu inte gravid med denna lilla embryo (är på ruvardag 8) så måste vi påbörja en ny resa med ny väntetid hos vårt nya län!

Är så sjukt ledsen!!!

ivfbullen: Fy vad jobbigt!!! Förstår verkligen, den här väntan är ju en katastrof för välbefinnandet. Otroligt surt att det blev så, det hade ju kunnat hända vem som helst, är ju smått omöjligt att ha koll på allt. Tycker kliniken borde hitta nåt kryphål så ni inte behöver byta och vänta. Verkar så okänsligt att ni ska behöva vänta igen!! Hoppas att det tar sig nu, förstår att det blev ännu viktigare för dig nu och den stressen behöver du ju inte :( Stor kram!!

Tack tjejer för era svar!

Ja som du finee skriver med din svärmor som vet men inte säger något. Det är just det som blir det jobbiga för mig, att jag träffar dem och de vet men inte ett knyst om det. För för mig är det ju så hatt hela livet kretsat kring detta, så att inte prata om det känns så konstigt. Men ja de kanske inte vet hur de ska bemöta det hela.

Men jag tror nog jag kommer låta det vara just nu i alla fall, nu är det ju bara drygt en vecka till sprutstart och som ni skriver så tror jag det kan vara stressande att få mycket frågor.

Har ju även berättat för några andra vänner jag har och de har varit ett enormt stöd. Så det känns jätte bra. Jag har dock sagt till dem att efter återföringen så vill jag inte ha några frågor om hur det går och sådär, tror det kan vara stressande. Så jag passade på att säga till i för.väg så att det vet hur jag vill ha det.

Ivfbullen - gud vad jobbigt! Måste verkligen vara något som stressar mycket. Lider med dig. Hoppas att det tar sig denna gång så du slipper stressen av att börja om. Kram!

Är det inte någon här som har startat igång nu? Spännande att höra hur det går! :)

Finee - hur gick det på konsultationen? Du var där i veckan va?

Hej alla, lite långsam att svara... Men vi var på konsultation på kliniken i torsdags. Och efter det har jag känt mig så nedstämd, så jag har inte ens orkat skriva här, trots att jag vet att ni förstår och hade nog bara sagt stöttande saker.

Det var inte det att konsultationen inte gick något bra, utan det var bara så att jag blev så väldigt ledsen efteråt. Vi satt där och lyssnade på hur celler delas och hur spermaprov ska lämnas och hur menopur ska sprutas och hur bra och nya embryoskåp de har på kliniken och hej och hå. Och sedan kom vi hem med en tjusig mapp i glanspapper med massa informationsbroschyrer i, och jag kände bara: varför allt detta? Kan vi inte bara få vara normala och i kärlek och lust älska med varandra och så blir det ett barn. Kände mig som ett medicinskt experiment och hela den här IVF-processen bara slog mig i huvudet big time. Kände mig sorgsen över det faktum att jag inte bara kan bli gravid. Lite så som det kändes just innan vi vågade söka hjälp. Efter att vi tog kontakt med kliniken har jag lite lagt den där barnlöshetsorgen åt sidan lite tillfälligt, och liksom varit helt fokuserad på att "komma igång" med IVF. Och nu när vi sitter här med ett schema i näven för sprutstart menopur, så blev det som om jag landade lite känslomässigt i vad det är vi håller på med. En smärtsam reality check.

Nåväl. Nu har jag smält det hela en smula, och känner mig ändå nöjd över att vi snart ska få sätta igång. Till min glädje så får jag göra korta protokollet med start nästa mens som borde bli typ 5-6:e maj. Jag hoppas att tiden går snabbt nu! Kram alla!

Uppdaterar listan lite:

KaosArt: 28år Oförklarligt barnlös sedan 2 år, IVF 1 start v,17.

Finee: 28 år, Oförklarligt barnlös,, IVF1 start nästa mens ca 5-6/5, menopur 150ie, korta protokollet

Provi87: 30 år, barnlös pga dåliga spermier, försökt i två år, IVF1 med ICSI, sprutstart ca 20/4

Minimasken: Barnlös pga dåliga simmare och få i mängd, försökt i 2 år. IVF 1 misslyckades, fryst

återinförande vecka 20

ivfbullen: 29 år, barnlös pga 13 miljoner simmare och inte 20 miljoner, försökt nu i 2 år. IVF försök 3 nu med fryst liten eskimå (blastocyst) som insattes den 6/4.

Harvester: Har redan ett barn fött i oktober 2013 (hoppas jag får vara med ändå?). 37 år, oförklarlig sekundär barnlöshet (gick på första försöket sist??) Har sprayat med Synarela lite drygt 14 dgr och ska börja med Menopur imorgon, UL för koll äggblåsor 20/4

Finee - det är helt okej att ta en paus härifrån, brukar känna desamma ibland. :)

Jag känner helt igen mig i dina känslor, jag har haft två kriser kring detta, första var samma som dig i samband med att vi sökte hjälp. Då blev allt verkligt, så påtagligt att det här händer verkligen. Sedan kände jag samma fast värre när utredningen var klar. Oförklarligt barnlös, det kändes så fel, det jag var räddast för nästan, att inget fel ska hittas så man inte vet vad man kn göra för att lösa det hela.

Men just nu är jag i en bättre period, börjar bli mer peppad att sätta igång. Rädd och orolig såklart men jag försöker välja att känna hopp och vara positiv. Nu har vi ju ändå tre försök på oss!

Men sorgen över att inte kunna bli gravid finns alltid för mig med, som du beskriver.

Vad skönt att ni fick starta vid nästa mens! Då är det ju nära nu :) jag är så otålig och vill att tiden ska gå fort ;)

Du startar med menopur, viken spruta kommer du lägga till sedan för att förhindra äl?

Kram!

Finee: Jag vet precis hur du känner! Jag tror många av oss går igenom samma sak.

För mig har krisandet varit nästan konstant sedan oktober då vi fick reda på vad som var fel med oss. Min killes spermier är för få för att vi ska bli gravida och lite för slöa också. Det finns ju lite han kan göra då, t.ex. sluta röka, sluta med energidricka/cola, dra ner på kaffe och alkohol. Men han har bara dragit ner på allt det där, inte slutat helt. Han tror inte han kan påverka eftersom vi försökt i två år utan nåt resultat! Han säger att det är såååå svårt att sluta röka och jag blir förbannad; är inte detta svårt för mig?! För oss? Detta har gjort mig så arg och jag har funderat på att lämna honom så många gånger sedan vi började den här processen. Hade det varit mig det var fel på så hade jag slutat med allt. Men det är inget fel på mig, jag kan bli gravid men inte med honom. Det har varit så mycket ilska från min sida, jag är typ alltid bitter över detta. Nu är det sprutstart i veckan och hela helgen har varit känslomässig katastrof.. Trots att inget är fel på mig så ska jag gå igenom sprutor och ägguttag och sen (hoppas) en graviditet. Det känns så orättvist! Jag vill vara tjejen som kan ha ett normalt sexliv och sedan överraska min kille med ett positivt grav.test. Vi har varit hos psykologen på reproduktionsmedicin men hon sa till oss att kommunicera bättre, men det rådet hjälpte inte alls. Jag läser hela tiden att folk som går igenom detta är väldigt starka tillsammans, ehhh.. inte vi direkt liksom. 

För de som är oförklarligt barnlösa förstår jag att det blir mer diffust, jag har ju lagt all ilska på min kille. Inte för att det är bra. Men jag har iaf en anledning till att det inte blir nåt och det har varit skönt på nåt sätt.. Samtidigt så vet jag att det inte kommer funka på vanligt sätt så jag har inget hopp att mensen ska utebli varje månad, och det är himla trist. 

Jag har inte skrivit här på ett tag då jag inte ville dra ner gruppen ännu mer.
Det som hänt dessa dagar är att ja tjuvtestade på ruvardag 9 (på kvällen) och fick positivt. På natten hade vi samlag och vid 3 på natten började en rejäl blödning. Denna fortsatte fram till morgonen. Sedan vart det stopp. Hela lördagen har gått utan en droppe blod. Idag testade jag igen (ruvardag 11) och har fortfarande ett plus. Ska inte testa mer förräns på onsdag som är vår officiella testdag.

Nu till känslorna som ni skriver om här! Jag förstår er precis! Jag känner mig som en labbråtta som man experimenterar på. Redan innan vi började tvekade jag starkt! Speciellt till ICSI då jag inte riktigt gillar idéen att de ska knäcka svansen på spermien. Tänk om det var en dålig en de fick tag på? När vi sen blev gravida så var allt borta, kvar fanns bara glädje.
Sen fick vi MA (Missed abortion) och jag ville inte göra någon mer IVF... Det var en jobbig tid och vi fick vara riktigt starka för att kämpa oss igenom det hela. Vi kom vidare och såg framemot försök nr 2. Det ägget fäste inte. Ännu en gång fick vi genomlida sorg. Nu hoppas vi nr 3 stannar och min make hjälper att hålla om mig extra hårt när jag har mina humörsvängningar pga hormonerna.

Vi är barnlösa pga manlig faktor. Han har kontrollerbar sjukdom som gör att han inte får ut allt vid utlösning utan mycket hamnar i urinblåsan. Finns mediciner för det men idiot vården lyssnar inte på manlig infertilitet. De tar IVF som lösning på allt. Män är diskriminerade inom vården.

Min man har varit rökare innan men när vi träffades sa jag att det var antingen rökning eller jag. Han slutade från en dag till en annan men han säger än att han hatar att inte röka men vill inte riskera något.
Jag har många gånger varit sur på att jag inte kan bli spontant gravid med honom. Jag vill också vara en av de tjejerna som bara får en trevlig överraskning UTAN sprutor och hormoner. Om vi inte lyckas denna gången lär vi få ta en paus från ivf i och med vi flyttat från ena länet till det andra som ni vet.
Tankarna om att lämna honom har däremot aldrig kommit men kan tänka mig det är extremt vanligt! Vill jag sluta med ivf? Ja, hatar att det är så onaturligt och allt det behandlingen gör med mig! Vill jag ha barn? Ja men bara om det är hans barn. Vill inte ha någon annans.
Ställ er den frågan, då kanske svaret och allt känns lättare.
Prata ut och säg till er respektive hur det känns att vara en labbråtta!
Jag tror det är viktigt att man håller i kommunikationen genom IVF. Gör man inte det så kan det bli problematiskt när man ser får en bebis som tar all ens tid.
<3

Provi87 - om jag ska vara ärlig så skulle jag vara skit förband på min kille om han inte gjorde allt han kunde för att förbättra våra chanser. Nu verkar det inte vara något fel på min kille men han har fått anpassa en del saker som inte dricka så mycket kaffe, inte bada varma bad, i princip sluta med alkohol och sådär. Och det är han helt okej med, tycker det är små uppoffringar med tanke på vad belöningen blir.
Men samtidigt förstår jag att det är en komplicerad situation för dig. Jag förstår helt din ilska när han säger att det är svårt att sluta röka, han kan nog inte tänka sig hur påfrestande det kommer att vara för dig med hela ivf processen, både fysiskt och psykiskt.
Måste kännas så orättvist att det är du som ska göra uppoffringen med att utsätta din kropp för detta och att han inte ens kan sluta röka, som ju i sig inte för med sig en enda positiv sak. 

Att veta om anledningen till sin barnlöshet och att inte veta orsaken tror jag blir jobbigt på olika vis. du har som du skrev lagt din ilska på din kille, jag har nog lagt ilska lite här och där. mycket på mig själv, mycket på vården, att de inte kommit längre i utvecklingen, på kliniken där vi gjorde utredning. Men det blir som du säger så diffust.

Lider med dig att du känner att ni inte är starka tillsammans i detta, det är ju något som är en fördel för en, att ha någon att luta sig mot alltid. Jag hoppas ni kanske kommer närmare varandra när ni nu kommer till detta steg eller att du har någon i din närhet som du har nära vid din sida. <3