Hej!
Jag följer gärna med här. Har sprutstart om tio dagar och prel äggplock i början av maj - jätterädd för äggplocket :(
Vi har försökt få barn i två år, varav utredningen och väntan på IVF typ tagit ett år.. suck. Så nu är jag 30. Min kille några år äldre.
Vårt problem är dåliga spermier, inga fel på mig så vi ska göra ICSI.
Älskar att följa sånna här trådar och höra när andra lyckas, blir så glad :)
Bra idé!
KaosArt: 28år Oförklarligt barnlös sedan 2 år, IVF 1 start v,17.
Finee: Oförklarligt barnlös, konsultationsmöte v. 15 och därefter IVF 1 förmodligen i början av maj.
Provi87: 30 år, barnlös pga dåliga spermier, försökt i två år, IVF1 med ICSI, sprutstart ca 20/4
Jag är livrädd nu... ruvardag 5 och har fått en liten rosa flytning nu när jag gick och kissade. Typ som ett litet ljust snor som man kan få i näsan men med inget i. Usch vad äckligt det lät... sorry.
Har skrivit om det mer i min blogg nu. Googlar för fullt... huff är så rädd :O
Ivfbullen - skönt att det inte kommit något mer! Hoppas att det inte kommer något mer, mys på med bönan medan du kan :)
Åh det är så svårt i vardagen med detta ämne, berättade för ett tag sedan för två av mina vänner och våran situation. Att jag berättade för dem är ganska stort för mig, men sedan dess har de inte frågat om de över huvud taget. Jag är inte så att jag gärna pratat vitt och brett om mig själv utan man behöver ofta fråga mig. Och jag anser att det inte är konstigt att man frågar sina vänner om hur man mår eller hur det är i livet. Men de frågar ingenting, jag frågar massor om dem och deras liv men från deras sida tyst. Jag vet inte alls om jag tänker helt fel men ska man måsta berätta att man vill att de ska fråga om det, det är en stor grej i livet? Jag tycker ändå att jag öppnade dörren till ämnet när jag berättade om det? Det känns som att de inte bryr sig eller är intresserade...
Någon som varit med om något likande eller har tankar om det? Det känns så dumt att ta upp det för jag vill inte att de ska känna sig tvingade att prata om de om de nu egentligen inte vill?
ivfbullen: Fy vad jobbigt!!! Förstår verkligen, den här väntan är ju en katastrof för välbefinnandet. Otroligt surt att det blev så, det hade ju kunnat hända vem som helst, är ju smått omöjligt att ha koll på allt. Tycker kliniken borde hitta nåt kryphål så ni inte behöver byta och vänta. Verkar så okänsligt att ni ska behöva vänta igen!! Hoppas att det tar sig nu, förstår att det blev ännu viktigare för dig nu och den stressen behöver du ju inte :( Stor kram!!
Finee: Jag vet precis hur du känner! Jag tror många av oss går igenom samma sak.
För mig har krisandet varit nästan konstant sedan oktober då vi fick reda på vad som var fel med oss. Min killes spermier är för få för att vi ska bli gravida och lite för slöa också. Det finns ju lite han kan göra då, t.ex. sluta röka, sluta med energidricka/cola, dra ner på kaffe och alkohol. Men han har bara dragit ner på allt det där, inte slutat helt. Han tror inte han kan påverka eftersom vi försökt i två år utan nåt resultat! Han säger att det är såååå svårt att sluta röka och jag blir förbannad; är inte detta svårt för mig?! För oss? Detta har gjort mig så arg och jag har funderat på att lämna honom så många gånger sedan vi började den här processen. Hade det varit mig det var fel på så hade jag slutat med allt. Men det är inget fel på mig, jag kan bli gravid men inte med honom. Det har varit så mycket ilska från min sida, jag är typ alltid bitter över detta. Nu är det sprutstart i veckan och hela helgen har varit känslomässig katastrof.. Trots att inget är fel på mig så ska jag gå igenom sprutor och ägguttag och sen (hoppas) en graviditet. Det känns så orättvist! Jag vill vara tjejen som kan ha ett normalt sexliv och sedan överraska min kille med ett positivt grav.test. Vi har varit hos psykologen på reproduktionsmedicin men hon sa till oss att kommunicera bättre, men det rådet hjälpte inte alls. Jag läser hela tiden att folk som går igenom detta är väldigt starka tillsammans, ehhh.. inte vi direkt liksom.
För de som är oförklarligt barnlösa förstår jag att det blir mer diffust, jag har ju lagt all ilska på min kille. Inte för att det är bra. Men jag har iaf en anledning till att det inte blir nåt och det har varit skönt på nåt sätt.. Samtidigt så vet jag att det inte kommer funka på vanligt sätt så jag har inget hopp att mensen ska utebli varje månad, och det är himla trist.
Provi87 - om jag ska vara ärlig så skulle jag vara skit förband på min kille om han inte gjorde allt han kunde för att förbättra våra chanser. Nu verkar det inte vara något fel på min kille men han har fått anpassa en del saker som inte dricka så mycket kaffe, inte bada varma bad, i princip sluta med alkohol och sådär. Och det är han helt okej med, tycker det är små uppoffringar med tanke på vad belöningen blir.
Men samtidigt förstår jag att det är en komplicerad situation för dig. Jag förstår helt din ilska när han säger att det är svårt att sluta röka, han kan nog inte tänka sig hur påfrestande det kommer att vara för dig med hela ivf processen, både fysiskt och psykiskt.
Måste kännas så orättvist att det är du som ska göra uppoffringen med att utsätta din kropp för detta och att han inte ens kan sluta röka, som ju i sig inte för med sig en enda positiv sak.
Att veta om anledningen till sin barnlöshet och att inte veta orsaken tror jag blir jobbigt på olika vis. du har som du skrev lagt din ilska på din kille, jag har nog lagt ilska lite här och där. mycket på mig själv, mycket på vården, att de inte kommit längre i utvecklingen, på kliniken där vi gjorde utredning. Men det blir som du säger så diffust.
Lider med dig att du känner att ni inte är starka tillsammans i detta, det är ju något som är en fördel för en, att ha någon att luta sig mot alltid. Jag hoppas ni kanske kommer närmare varandra när ni nu kommer till detta steg eller att du har någon i din närhet som du har nära vid din sida. <3
Marre22 - Ja det är lite mycket tunga tankar här idag.. Hoppas nästa vecka blir bättre.
Vad är det med IVF som gör att det är ett alternativ för missfall, kan de välja bra ägg då som ger bättre odds, är det tanken? Jag har läst någon annanstans att Falun knappt har några väntetider till IVF, om det är så så är det ju nåt bra iallafall. Där jag bor får man gott vänta och vänta.
Vi brukade prata om detta mycket, nu har det liksom blivit en del av vardagen och det finns inte så mycket mer att säga. Jag hoppas att jag krisat klart nu, för jag har varit ledsen i ca 8 månader pga detta och jag orkar inte gråta mer. Min kille tycker att vi inte ska ta ut något i förskott och är skitlugn, det kommer ordna sig liksom. Jag typ vill inte prata om det mer nu, förutom här i forumen.
Jag vet precis hur det är att tänka på det hela tiden, förstår att du kanske har en något annorlunda bild eftersom du har missfall i bagaget, att du inte vågar hoppas på samma sätt längre kanske. Det kan ju vara skönt att ha någon att älta med också, har du kollat om de kan erbjuda en psykologkontakt? Den jag träffade på reproduktionsmedicin var inte bra för just mig men det finns ju andra.
KaosArt - förresten, det är där med ett halvårs försök på en gång har jag inte tänkt på, det var fyndigt. Ska försöka tänka så när vi ser hur många ägg vi får ut.