IVF-start slutet på april/början på maj

Hej välkommen =)

Spännande att ni bara har tio dagar kvar till start!
Jag är också nervös inför äggplocket men som ja har läst och som ivfbulllen skrev så är det väldigt olika och många går det super bra för. Man få väl be om mer smärtstillande annars ;)

Vi har också försökt i två snart, började med utredning i oktober så gick lite snabbare för oss att nå fram hit! Verkar vara väldigt olika hur lång tid det tar med remiss och kötid till IVF.

Lista -  kopiera och klistra in i ett nytt inlägg (inte citera):

KaosArt: 28år Oförklarligt barnlös sedan 2 år, IVF 1 start v,17.

Finee: Oförklarligt barnlös, konsultationsmöte v. 15 och därefter IVF 1 förmodligen i början av maj.

Vad många vi är som ska starta för fösta gången! Spännande! =)

Ni som har haft tidigare försök: ungefär hur många dagar fick ni spruta? Jag fick ut menopur så det räcker i 10 dagar, (men startdosen) såklart tänker jag att jag kan hämta ut nytt om det inte skulle räcka + att det såklart är olika för alla. Men kan också vara kul att veta hur många dagar man kan räkna med på ett ungefär. =)

Ivfbullen- gå jag förstår verkligen att du är orolig! Men kan det inte vara en sån ni lödning då? Att ägget fäst i nu?

Har du fått något mer under natten?

Ivfbullen - skönt att det inte kommit något mer! Hoppas att det inte kommer något mer, mys på med bönan medan du kan :)

Åh det är så svårt i vardagen med detta ämne, berättade för ett tag sedan för två av mina vänner och våran situation. Att jag berättade för dem är ganska stort för mig, men sedan dess har de inte frågat om de över huvud taget. Jag är inte så att jag gärna pratat vitt och brett om mig själv utan man behöver ofta fråga mig. Och jag anser att det inte är konstigt att man frågar sina vänner om hur man mår eller hur det är i livet. Men de frågar ingenting, jag frågar massor om dem och deras liv men från deras sida tyst. Jag vet inte alls om jag tänker helt fel men ska man måsta berätta att man vill att de ska fråga om det, det är en stor grej i livet? Jag tycker ändå att jag öppnade dörren till ämnet när jag berättade om det? Det känns som att de inte bryr sig eller är intresserade...

Någon som varit med om något likande eller har tankar om det? Det känns så dumt att ta upp det för jag vill inte att de ska känna sig tvingade att prata om de om de nu egentligen inte vill?

Harvester - klart du får vara med fast du har barn sedan tidigare :) Välkommen!

Spännande att börja imorgon! Börjar bli otålig ja! ;) har inte varit med om att jag längtat efter mensen men nån gång ska val vara den fösta!

Hur länge har ni försökt? Vilken dos menopur ska du ta? Är det er förta ivf?

Tack tjejer för era svar!

Ja som du finee skriver med din svärmor som vet men inte säger något. Det är just det som blir det jobbiga för mig, att jag träffar dem och de vet men inte ett knyst om det. För för mig är det ju så hatt hela livet kretsat kring detta, så att inte prata om det känns så konstigt. Men ja de kanske inte vet hur de ska bemöta det hela.

Men jag tror nog jag kommer låta det vara just nu i alla fall, nu är det ju bara drygt en vecka till sprutstart och som ni skriver så tror jag det kan vara stressande att få mycket frågor.

Har ju även berättat för några andra vänner jag har och de har varit ett enormt stöd. Så det känns jätte bra. Jag har dock sagt till dem att efter återföringen så vill jag inte ha några frågor om hur det går och sådär, tror det kan vara stressande. Så jag passade på att säga till i för.väg så att det vet hur jag vill ha det.

Ivfbullen - gud vad jobbigt! Måste verkligen vara något som stressar mycket. Lider med dig. Hoppas att det tar sig denna gång så du slipper stressen av att börja om. Kram!

Är det inte någon här som har startat igång nu? Spännande att höra hur det går! :)

Finee - hur gick det på konsultationen? Du var där i veckan va?

Finee - det är helt okej att ta en paus härifrån, brukar känna desamma ibland. :)

Jag känner helt igen mig i dina känslor, jag har haft två kriser kring detta, första var samma som dig i samband med att vi sökte hjälp. Då blev allt verkligt, så påtagligt att det här händer verkligen. Sedan kände jag samma fast värre när utredningen var klar. Oförklarligt barnlös, det kändes så fel, det jag var räddast för nästan, att inget fel ska hittas så man inte vet vad man kn göra för att lösa det hela.

Men just nu är jag i en bättre period, börjar bli mer peppad att sätta igång. Rädd och orolig såklart men jag försöker välja att känna hopp och vara positiv. Nu har vi ju ändå tre försök på oss!

Men sorgen över att inte kunna bli gravid finns alltid för mig med, som du beskriver.

Vad skönt att ni fick starta vid nästa mens! Då är det ju nära nu :) jag är så otålig och vill att tiden ska gå fort ;)

Du startar med menopur, viken spruta kommer du lägga till sedan för att förhindra äl?

Kram!

Provi87 - om jag ska vara ärlig så skulle jag vara skit förband på min kille om han inte gjorde allt han kunde för att förbättra våra chanser. Nu verkar det inte vara något fel på min kille men han har fått anpassa en del saker som inte dricka så mycket kaffe, inte bada varma bad, i princip sluta med alkohol och sådär. Och det är han helt okej med, tycker det är små uppoffringar med tanke på vad belöningen blir.
Men samtidigt förstår jag att det är en komplicerad situation för dig. Jag förstår helt din ilska när han säger att det är svårt att sluta röka, han kan nog inte tänka sig hur påfrestande det kommer att vara för dig med hela ivf processen, både fysiskt och psykiskt.
Måste kännas så orättvist att det är du som ska göra uppoffringen med att utsätta din kropp för detta och att han inte ens kan sluta röka, som ju i sig inte för med sig en enda positiv sak. 

Att veta om anledningen till sin barnlöshet och att inte veta orsaken tror jag blir jobbigt på olika vis. du har som du skrev lagt din ilska på din kille, jag har nog lagt ilska lite här och där. mycket på mig själv, mycket på vården, att de inte kommit längre i utvecklingen, på kliniken där vi gjorde utredning. Men det blir som du säger så diffust.

Lider med dig att du känner att ni inte är starka tillsammans i detta, det är ju något som är en fördel för en, att ha någon att luta sig mot alltid. Jag hoppas ni kanske kommer närmare varandra när ni nu kommer till detta steg eller att du har någon i din närhet som du har nära vid din sida. <3

Jag funderade lite på det ni skrev om att ni känner er som "labbråttor" och att det känns onaturligt. Ja jag upplever också att det känns lite "onaturligt" men samtidigt tänker jag, ja vad är egentligen onaturligt eller naturligt i dagen samhälle. Jag tror jag har kommit förbi den biten men att känna att det är onaturligt, utan jag ser det mer så att vi får hjälp på vägen. ägget ska ändå befruktas bara det att vi nu underlättar den processen, och att får it kanske sex ägg som blir befruktade så tänker jag att jag får sex månaders försök i på en månad om n förstår hur jag tänker. Så alla de äggen skulle befruktat egentligen (ett ägg per manad) men vi snabbade på processen och gjorde sex månaders jobb på en månad. och får därmed fram de bästa embryot på en gång. (ja såklart får man inte ett befruktat ägg per månad men ja ni fattar)

Men jag förstår ju att alla upplever det hela helt olika, tänker att jag kan dela med mig av hur jag ser på det hela :)

Ja det är klart att jag nästan dagligen drömmer om att få blir gravid av ett härligt samlag fyllt med passion och sedan få en överraskning när mensen inte kommer. Det är en sorg som kommer att följa med hela tiden tror jag, något som kommer saknas i livet. Men jag hoppas att den sorgen kommer att suddas ut mer när jag väl står där med en liten i mina armar.

Ivfbullen - Jag hoppas att den blödningen var en biverkning av sköra slemhinnor eller liknande och att det går vägen för dig ändå! du får testa igen på onsdag och meddela resultatet av det testet. Jag håller verkligen alla mina tummar för dig. <3

Jag tycker att det var bra frågeställningar du kom med! Jag och min kille har pratat lite om hur långt vi är beredda att gå  med ivf, jag tror vi kom överens om dessa tre landstingsförsök samt tre till efter det. Men såklart får vi se hur påfrestande det är och hur vi känner sen, men det är vad vi pratat om nu i alla fall. Sedan har vi pratat om att om det inte fungerar så kommer vi gå vidare med adoption. Jag kan absolut tänka mig det men samtidigt så tror jag att det kommer att vara en enorm sorg för mig om jag inte får uppleva en graviditet. Men å andra sidan kan jag inte tänka mig ett liv utan barn så om det går så långt så kommer jag att lägga min önskan om en graviditet åt sidan för adoption.