GästenT skrev 2016-02-23 15:03:52 följande:
Hur kopplar ni bort rädslan för missfall? Om ni ens har oro. :P Såhär tidigt har jag inte så tydliga symptom liksom, från och till en konstig känsla i magen, trög i magen och något tröttare än vanligt.. Men inget markant som jag hade tänkt på om jag inte fått ett plus och planerade barn. Haha. Har pratat en del med mamma nu, vilket är skönt att ha någon att ventilera med. Men jag får inte bort oron för missfall plus overklighetskänslan när man inte har symptom vilket inte ens många har såhär tidigt ens. Haha.
Man kan ju inte gå med den oron i 12v, har ni tips? :)
Jag är vanligtvis en ganska lättoroad och katastroftänkande person. Men båda gångerna har jag varit jättelugn, i förhållande till min oroliga personlighet. Inte ens när jag har fått ljusrosa flytning (hänt båda ggrna) har jag blivit orolig i proportion till hur orolig jag borde blivit. Det är konstigt, men kanske är det något med att jag inte själv kan påverka det. Med tvillingarna hade vi ju försökt ganska länge, och då höll jag nog fast vid att jag inte vill slösa bort något av lyckan på att oroa mig över sånt jag inte kan styra. Ta sorgen om den kommer liksom. Sen finns det stunder då jag faktiskt funderat en del. Som när symptomen försvunnit. Men det har gått så mycket upp och ner att jag tillslut bestämmde mig att försöka sluta tyda något som är omöjligt att tyda. Sen blir det lättare ju längre man kommer också.
Jag har nog stor hjälp av att jag inte varit med om den typen av mf heller (den enda gången jag fått mf så visste jag inte att jag var gravid). Förstår att man har mycket svårare att behålla lugnet med en sån erfarenhet i bagaget.
Däremot förstår jag inte hur man vågar fortsätta testa med gravtest eller tempa? Det hade jag aldrig vågat! Jag skulle bli jätte uppstressad. Nu vågar jag absolut inte testa då gravtest kan bli mycket svaga, eller negativa vid väldigt höga halter av hcg. Men känner man sig tryggare av det så är ju alla sätt bra såklart :)