Längtar88 skrev 2016-04-09 02:57:46 följande:
Här kommer party-poopern, fick veta igår att jag fått ett ma. Visste från första vul att nått var fel (men ville ignorera och hitta anledningar till allt) och när jag i onsdags fick små blödningar ihop med starkare mensvärk ringde jag. Behövde inte resonera utan de gav mig en tid redan dagen efter= när sjukvården lyssnar är de inte bra. Sa åt mig att vara sängliggandes. Bara vila. Men innerst inne visste vi nog alla redan. De stämde inte med tiden på första vul när de flyttade mig 2 v bak, jag missade att tempa och var stressad men äl flyttas inte 2 v för mig. Längsta har varit en vecka sen... Enligt senaste mens skulle jag vara v 12 (11+3 ca) men bebis var 7+5. Inga hjärtslag och kall. Läkaren sa den dog förra veckan baserat på första vul uträkningen. Jag litar inte på de. Men såg med egna ögon att den var still och kall, annars hade jag inte klarat ta tabletterna. Kämpar ändå med alla "tänk om" tankar.
Frågan jag har nu är att jag fick tabletter att ta för att hjälpa kroppen stöta ut bebis. Fick små kramper några minuter efter att jag tog allt och började blöda lite som mens. Det var runt 16. Fick rådet att gå en sväng runt huset för att hjälpa kroppen (låg i sängen och grät) och vid 23 tiden kom de som rödfärgat vatten i bindan precis innan vi gick ut. Kom hem och blödde ut 1 klump stor som en enkrona. Blödde riklig mens i ca en timme. Gick på toa och de kom en ny klump stor som ett stort plattat hallon/5 krona. Blödde fortfarande lika. Vid 01 satte jag dit 2 bindor för att kunna sova (rann och en binda var för kort) och de var de. Även fast jag gick lite idag på kvällen (legat och gråtit hela dagen i sängen igen och klarar inte folk) blödde jag inte mer. Kommer lite rött blod och små koagulationer när jag torkar mig.
Jag vet att de kan inte vara klart även fast jag önskar. Vill bli av med den här mardrömmen. Nån som varit med om liknande? Började ni blöda sen? Rädd för skrapning och att nått ska bli förstört.
Klarar inte gråta mer, huden under ögonen svider av allt salt från tårarna
Beklagar verkligen! Så ledsen för din skull!
Vet exakt vad du går igenom! Det är ungefär 6 veckor sedan jag fick mitt missfall. Var i vecka 10 men hade avstannat någon vecka tidigare. Hade inte speciellt ont fysiskt men hjärtat kändes som att det skulle brista!
Mig ska du inte jämföra med... För allt kom inte ut för mig så det blev både en akut infektion, äta abortpiller... Och sen blodförgiftning på det.
Så för mig har det varit att jag blev så dålig och inlagd på sjukhuset, det tog som fokuset från själva missfallet. För jag ville bara bli frisk. Men nu när jag är på benen så börjar jag bearbeta missfallet. Och har till och med kommit fram till att vi vill försöka igen... Om ett tag.., inte just nu men kanske börja i sommar!
Sen har jag nu fått min mens! För jag har aldrig slutat blöda på 6 veckor... Utan det har gått upp och ner. Men nu är jag ganska säker på att mensen är här!
Mina råd är att ta den tid du behöver, gråt, va arg! Prata om det! Ta hjälp av sjukvården! Be dom kolla dig om du är orolig. Ta hjälp av kurator som de erbjuder via kvinnoklinik ( i alla fall där jag bor)
Vill du prata finns jag här! Har precis gått igenom detta!
Kram