Avsaknad av bröst bekostat av landstinget

Såklart är det jobbigt för de som aldrig utvecklar bröst. Jag inkluderade detta i "små bröst" i mitt tankesätt. Jag har såklart sympati för detta, och många andra saker. Hade vi haft enorma resurser hade det varit en sak. Men för mig känns det mer rätt att prioitera folk som fått sina kroppar förstörda av en sjukdom. Jag tror faktiskt att det är skillnad på att aldrig fått och blivit av med. Sen är folk såklart olika, jag talar naturligtvis generellt.

Men jag tänker inte diskutera detta mer då jag tycker inte eg om att ställa två helt olika förutsättningar mot varandra. Det jag tror å nästan vet 100 säkert är iaf att det är tonårstjejen/ unga kvinnan som mår sämst av att aldrig utveckla bröst kontra ngn som är närmare 60 år som blir av med bröst för att bli frisk och din tes att har man aldrig haft kan man inte veta å må dålig är totalt helt fel. Men jag har verkligen inget problem med att ngn av dem får hjälp.

För det första, det kan du inte veta. Du kan helt enkelt inte veta hur en kvinna, oavsett ålder, reagerar på att förlora ett eller två bröst. Det är helt individuellt. Och du har ingen rätt att bestämma vem som mår sämst. Däremot är det uppenbart för de allra flesta att personer som förlorat kroppsdelar i sjukdomar eller olyckor ska ges möjligheten till rekonstruktiv kirurgi. Det är en enorm skillnad på att återställa något som förlorats och att skapa något som aldrig fanns. Ska kvinnor med platt rumpa, män med under genomsnittet penis få grina sig till kirurgi också? Och var ska vi dra gränsen? Näsjobb? Hårförlängning? Tandfasader? Det finns ingen ände på saker vi människor lyckas skaffa oss komplex för, vem ska få vad? Och för det andra, 60 är bara medianåldern. Min mamma förlorade sitt ena bröst när hon var 48. Det begränsade hennes liv och jag har sett det på nära håll. Vad tror du folk stirrar mest på? En kvinna med väldigt små men naturliga bröst, eller en kvinna med ett bröst och bara ärrvävnad där det andra bröstet borde vara? Och ska man stå ut med det bara för att man är medelålders? Är unga kvinnors självkänsla och kvinnlighet viktigare än medelålders?

För det första, det kan du inte veta. Du kan helt enkelt inte veta hur en kvinna, oavsett ålder, reagerar på att förlora ett eller två bröst. Det är helt individuellt. Och du har ingen rätt att bestämma vem som mår sämst. Däremot är det uppenbart för de allra flesta att personer som förlorat kroppsdelar i sjukdomar eller olyckor ska ges möjligheten till rekonstruktiv kirurgi. Det är en enorm skillnad på att återställa något som förlorats och att skapa något som aldrig fanns. Ska kvinnor med platt rumpa, män med under genomsnittet penis få grina sig till kirurgi också? Och var ska vi dra gränsen? Näsjobb? Hårförlängning? Tandfasader? Det finns ingen ände på saker vi människor lyckas skaffa oss komplex för, vem ska få vad? Och för det andra, 60 är bara medianåldern. Min mamma förlorade sitt ena bröst när hon var 48. Det begränsade hennes liv och jag har sett det på nära håll. Vad tror du folk stirrar mest på? En kvinna med väldigt små men naturliga bröst, eller en kvinna med ett bröst och bara ärrvävnad där det andra bröstet borde vara? Och ska man stå ut med det bara för att man är medelålders? Är unga kvinnors självkänsla och kvinnlighet viktigare än medelålders?

För det första, det kan du inte veta. Du kan helt enkelt inte veta hur en kvinna, oavsett ålder, reagerar på att förlora ett eller två bröst. Det är helt individuellt. Och du har ingen rätt att bestämma vem som mår sämst. Däremot är det uppenbart för de allra flesta att personer som förlorat kroppsdelar i sjukdomar eller olyckor ska ges möjligheten till rekonstruktiv kirurgi. Det är en enorm skillnad på att återställa något som förlorats och att skapa något som aldrig fanns. Ska kvinnor med platt rumpa, män med under genomsnittet penis få grina sig till kirurgi också? Och var ska vi dra gränsen? Näsjobb? Hårförlängning? Tandfasader? Det finns ingen ände på saker vi människor lyckas skaffa oss komplex för, vem ska få vad? Och för det andra, 60 är bara medianåldern. Min mamma förlorade sitt ena bröst när hon var 48. Det begränsade hennes liv och jag har sett det på nära håll. Vad tror du folk stirrar mest på? En kvinna med väldigt små men naturliga bröst, eller en kvinna med ett bröst och bara ärrvävnad där det andra bröstet borde vara? Och ska man stå ut med det bara för att man är medelålders? Är unga kvinnors självkänsla och kvinnlighet viktigare än medelålders?

För det första, det kan du inte veta. Du kan helt enkelt inte veta hur en kvinna, oavsett ålder, reagerar på att förlora ett eller två bröst. Det är helt individuellt. Och du har ingen rätt att bestämma vem som mår sämst. Däremot är det uppenbart för de allra flesta att personer som förlorat kroppsdelar i sjukdomar eller olyckor ska ges möjligheten till rekonstruktiv kirurgi. Det är en enorm skillnad på att återställa något som förlorats och att skapa något som aldrig fanns. Ska kvinnor med platt rumpa, män med under genomsnittet penis få grina sig till kirurgi också? Och var ska vi dra gränsen? Näsjobb? Hårförlängning? Tandfasader? Det finns ingen ände på saker vi människor lyckas skaffa oss komplex för, vem ska få vad? Och för det andra, 60 är bara medianåldern. Min mamma förlorade sitt ena bröst när hon var 48. Det begränsade hennes liv och jag har sett det på nära håll. Vad tror du folk stirrar mest på? En kvinna med väldigt små men naturliga bröst, eller en kvinna med ett bröst och bara ärrvävnad där det andra bröstet borde vara? Och ska man stå ut med det bara för att man är medelålders? Är unga kvinnors självkänsla och kvinnlighet viktigare än medelålders?

Det är inte naturligt att aldrig utveckla bröst. Snälla läs i tråden och på det jag postat innan om aplasi/hypoplasi. Om du sett på nära håll hur man mår att förlora ett bröst (som inte är viktigt när man talar om när man har en åkomma som gör att man aldrig utvecklar bröst) men genast mår jättedåligt om man blir av med. Hör du inte själv hur konstigt det låter?